Kapitel 1: Sofia
Klockan på bibliotekets vägg tickar tyst, nästan som om den försöker vagga mig in i en känsla av trygghet. Men det fungerar inte—inte riktigt. Jag känner mig säker här, visst, omgiven av dessa höga hyllor och tysta studenter, men jag kan aldrig glömma vad som väntar på mig hemma.
Jag sitter böjd över min anteckningsbok och låtsas studera, även om mina tankar ständigt vandrar tillbaka till den där kvällen. Jag borde inte ha hört dem. Om jag inte hade gjort det, kanske jag kunde låtsas att allt var normalt. Men deras röster ekar i mitt huvud varje gång det blir tyst. Jag hade inte menat att tjuvlyssna; jag kom bara hem sent från biblioteket, som jag alltid gör. Jag smög in genom ytterdörren, lika försiktig som alltid för att inte göra något ljud, men så snart jag klev in i hallen hörde jag dem.
De var i vardagsrummet, pratade med låga röster, och jag stelnade till precis utanför dörren. Jag hade hört dem prata om pengar förut, men det här var annorlunda. Den här gången handlade det inte bara om att snabbt tjäna en slant—de planerade att sälja mig, som någon slags egendom de inte behövde längre. Jag kan fortfarande höra min pappas hesa röst när han sa orden, och mammas nästan förväntansfulla viskning. "Han är rik," hade hon sagt, som om det rättfärdigade allt.
Så nu är varje dag ett spel av att hålla sig borta. Om jag spenderar tillräckligt med tid här kanske de bara glömmer bort mig. Jag vet att det är ett dumt hopp, men det är allt jag har. Jag kommer till biblioteket varje kväll och lämnar inte förrän de blinkar med ljusen, en inte så subtil antydan om att det är stängningsdags. På morgnarna ger jag mig iväg innan gryningen för att hinna till mitt pass på kaféet. Jag är där i timmar innan lektionerna börjar, gömd bakom disken med huvudet nere, bara en annan barista för morgonens stamgäster. De märker mig inte, och jag gillar det så.
Jag drar fingrarna genom mina lockar, stoppar dem bakom örat, och ser mig omkring. Ingen vet vad som pågår i mitt huvud. För dem är jag bara en tyst tjej med fräknar som älskar böcker mer än människor. Jag är okej med det. Ju mindre någon vet om mig, desto bättre. Det är säkrare så.
Men det finns en stramhet i mitt bröst som jag inte kan skaka av mig. Jag vet inte hur lång tid jag har innan de verkställer sin sjuka plan. Jag kan känna hotet hänga över mig, tjockt som sommarens luft. Det är bara en tidsfråga. Tills dess fortsätter jag att gömma mig i det öppna, hoppas att de glömmer att jag existerar. Hoppas, på något sätt, att jag kan glida genom sprickorna innan de märker att jag är borta.
Jag går ut ur biblioteket så snart de annonserar stängning. Gatorna är tysta nu, den sortens tystnad som är både tröstande och oroande. Det är kyligt i luften, och jag drar jackan tätare omkring mig, önskar att jag inte behövde gå hem alls. Men det är sent, och jag kan bara dra ut på tiden så länge innan någon märker det. Så jag stoppar ner anteckningsboken i väskan, slänger den över axeln och börjar gå.
Det är en promenad på tjugo minuter, men det känns längre i mörkret. Jag håller blicken neråt, fokuserar på mina steg, räknar varje som om det vore en sorts talisman mot skuggorna som lurar i hörnen. Jag känner dessa gator väl; jag skulle förmodligen kunna gå dem med ögonen stängda, men ikväll känns de annorlunda, nästan hotfulla, som om de sluter sig omkring mig. Jag ökar takten, mina skor slår mot trottoaren i en snabb rytm som ekar mot tegelbyggnaderna.
När jag svänger runt hörnet till min gata, ser jag en herrelös katt smyga fram bakom en soptunna. Jag stannar ett ögonblick, hukar mig ner, och katten stannar också, dess gula ögon glöder i det svaga gatljuset. Jag sträcker ut handen, hoppas att den ska komma närmare. Det gör den, försiktigt till en början, innan den gnider sitt huvud mot mina fingrar. Den spinner, ett lågt muller, och för ett kort ögonblick känner jag lite värme sippra genom kylan. Jag önskar att jag kunde stanna här, med denna lilla varelse som inte har några förväntningar, inga krav. Men jag kan inte.
"Ta hand om dig," viskar jag, ger katten en sista klapp bakom öronen innan jag reser mig upp och fortsätter gå.
Lamporna är tända när jag når mitt hus. Jag glider genom grinden, handen på dörrhandtaget, försöker lugna min andning innan jag går in. Jag skjuter upp dörren, kliver in i den smala hallen, och innan jag hinner stänga den bakom mig, känner jag ett skarpt sting på kinden. Slaget är så snabbt, så plötsligt, att det tar ett ögonblick innan smärtan registreras.
"Tror du att du bara kan komma och gå som du vill?" väser min mamma, hennes ansikte förvridet av ilska. Hennes hand är fortfarande höjd, redo att slå igen, men hon sänker den, ett hånleende kröker hennes läppar istället. "Du får inte vandra omkring som en hemlös."
Jag sväljer, håller huvudet nere, hoppas att hon inte märker tårarna som bränner i mina ögon. Om det är något jag har lärt mig, är det att visa svaghet bara gör allt värre. Hon iakttar mig, väntar på en reaktion, men jag ger henne ingen.
"Du är sen," fräser hon. "Ingen middag för dig ikväll."
Det förvånar mig inte. Jag känner min mage kurra, men jag ignorerar det, vägrar låta henne se att jag bryr mig. Jag vet bättre än att argumentera; jag nickar bara, går förbi henne och mot mitt rum. Min pappa syns inte till, förmodligen ute eller sover redan, vilket är en liten lättnad. Jag känner hennes blick i ryggen när jag går bort, tyngden av hennes besvikelse och ilska pressar ner på mig tills jag stänger dörren och stänger henne ute.
Inne i mitt rum släpper jag ut ett skakigt andetag, lutar mig mot dörren. Min kind svider fortfarande, men jag rör den inte. Istället släpper jag min väska på golvet, tar av mig jackan och kryper ner i sängen. Huset är tyst nu, men det är en sådan tystnad som vibrerar av spänning, som om det väntar på nästa utbrott.
Jag sluter ögonen, kramar om min filt, och försöker fokusera på känslan av kattens mjuka päls under mina fingrar. Det är en liten tröst, men det räcker för att hålla mörkret borta, om än bara för en liten stund. Jag säger till mig själv att morgondagen kommer bli bättre, att jag på något sätt ska hitta ett sätt att ta mig igenom. Jag måste. För just nu är det lilla hoppet allt jag har.