Åtgärder
Jag stönade när jag hörde min väckarklocka. Jag reste mig långsamt och bytte om till några kläder för skolan. Jag gick nerför trappan och såg en svart skolryggsäck och skolmaterial ligga på bordet. Vem hade fixat det här åt mig? Jag kunde ha använt mina gamla saker, men jag är tacksam. Min egen pappa vägrade köpa nya material varje år, så jag har använt samma saker så länge jag kan minnas; förutom pennor, de måste jag alltid byta ut eftersom de bara verkar försvinna. Jag satte mig vid bordet medan jag tittade igenom väskan.
"Jag hoppas att det är okej för dig?" frågade Denice, som dök upp från ingenstans och nästan skrämde mig.
"Ja, det är jättebra, tack" svarade jag sömnigt men så artigt jag kunde medan jag vilade huvudet på bordet. Till slut märkte jag tiden och insåg att jag var tvungen att gå.
"Ha en bra dag, kära", log Denice varmt medan hon vinkade.
"Du med" nickade jag innan jag gick ut genom dörren. Hur kunde en så snäll kvinna hamna med en sådan man?
—————————
Jag kom till skolan efter en ganska lång promenad. Jag strosade mot skåpen innan jag blev bländad av ett par händer.
"Gissa vem?" personen fnittrade elakt.
"Mmm, jag har ingen aning" svarade jag sarkastiskt, och visste exakt vem det var.
"Det är din bästa vän" hon tog bort händerna från mina ögon.
"Hej Olivia" sa jag innan jag kramade henne.
"Hej" jublade hon och slog armarna om mig. "Det har varit en galen helg" mumlade jag och vilade huvudet på hennes axel.
"Berätta vid lunchen," sa hon glatt medan vi långsamt gick till lektionen. Vi vandrade nerför korridorerna och pratade om allt möjligt när Olivia viskade något till mig. "Blake kollar in dig".
"Nej, det gör han inte" viskade jag, lite panikslagen, innan jag sneglade över mot Blake och nästan fick ögonkontakt med honom.
"Han gör det så uppenbart" mumlade Olivia och skakade besviket på huvudet.
"Okej, det är inte som att han kommer att prata......- Sofia" jag blev avbruten av Blake som hade närmat sig Olivia och mig medan vi viskade.
Blake brukade vara en av mina bästa vänner som barn. Han flyttade bort i några år och kom tillbaka först i år, och såg mycket annorlunda ut än när han lämnade. Han var inte längre tanig; han var tydligen kapten för fotbollslaget. Han var lång och muskulös med svart hår som var tjockt och silkeslent med mörkbruna ögon. Han lämnade Asien som barn med sin familj och hamnade boende tvärs över gatan från mig. Plötsligt hade jag en ny vän efter det.
"Sofia" hörde jag en djup röst kalla mig. Jag suckade tveksamt medan jag stirrade på Olivia som flinade. "Hej" log jag när jag vände mig om.
"Hej" strålade Blake glatt.
"Jag vet att vi inte har pratat så mycket sedan jag kom tillbaka, men jag undrade om du ville komma till min match ikväll?" frågade han, och verkade ganska hoppfull.
Jag ville inte göra honom besviken, han verkade glad. "Okej" svarade jag med ett varmt leende.
"Toppen, vi ses då" flinade han innan han joggade tillbaka till sina kompisar i korridoren.
Jag hade gillat Blake i flera år, jag kunde inte låta min förlovning med Ace blinda mig. Om han kunde vara med andra kvinnor, varför kunde inte jag vara med andra män? Jag hörde dem alla jubla medan Blake log som en idiot.
"Han gillar dig verkligen, och han är väldigt attraktiv" knuffade Olivia mig, och försökte övertala mig.
"Han skulle inte klara av min livsstil" svarade jag medan fantasin om att ha ett normalt liv snabbt bleknade. Verkligheten var som att bli träffad av en lastbil. Jag kunde flirta med killar, men min chans att någonsin hitta kärlek var förstörd.
"Du kan inte avvisa varje kille för att du är rädd för att bli sårad, försök bara med honom för min skull" Olivia putade med läpparna medan hon bad mig.
"Okej" skakade jag på huvudet medan jag log. Det krävdes inte mycket övertalning.
—————————
"Jag följer med dig till planen, självklart måste jag se min älskling spela" mumlade Olivia när hon dök upp från ingenstans. Hon pratade om sin pojkvän, Ryder.
"Du är så stöttande" retade jag henne medan vi gick genom skolans dörrar. Vi satte oss på läktaren.
"Hej, Diaz, jag hörde att du är här för Blake" skämtade Ryder medan han gav Olivia en snabb kyss på läpparna.
"Ja, jag sa att jag skulle komma och titta på honom spela" ryckte jag likgiltigt på axlarna.
"Han är väldigt exalterad" flinade Ryder och höjde på ögonbrynet.
Jag himlade med ögonen medan jag fnissade.
"Lycka till älskling" ropade Olivia. Ryder blåste en kyss till henne medan han joggade tillbaka ut på planen. Ibland får de mig att vilja kräkas.
Det var halvtid och jag pratade med Olivia.
"Du kom?" Blake log mot mig när han kom över till läktaren.
"Ja, jag tänkte att jag skulle kolla in det" nickade jag och tittade upp på honom.
"Jag är glad, jag måste tillbaka ut på planen, vi pratar efteråt" flinade han innan han sprang till Ryder som redan var på plats.
"Han vet att det var kod för att du kollar in honom och inte matchen" Olivia flinade elakt som om hon smidde en plan.
Min telefon blev plötsligt översvämmad med meddelanden.
"Var är du?"
"Kom hem nu"
"Skolan slutade för en timme sedan"
"Skynda dig för fan"
"Nu räcker det, jag kommer och hämtar dig"
Varför fick jag dessa meddelanden först nu?
"Fan" jag grep frenetiskt min väska från under vår bänk. Då såg jag honom, Ace. Han gick mot läktaren och jag kunde ha svurit att jag såg eld i hans ögon. "Herregud" Olivias käke föll vid åsynen av Ace. "Jag vet att han är het, nu håll käften" väste jag åt Olivia.
"Var fan var du?" Ace skrek åt mig och fångade allas uppmärksamhet på läktaren.
"Jag var här" mumlade jag, rädd för att tala på grund av hur arg han var.
Hela fotbollslaget slutade spela på grund av scenen som Ace skapade.
"Vi måste hem...nu" krävde Ace, hans röst full av raseri medan han stod vid botten av läktaren. Jag gick ner till Ace. Jag gick bredvid honom när vi lämnade.
"Sofia?" Blake ropade på mig. Jag såg Ace's ansikte bli ännu mer rasande än det redan var.
"Vart ska du?" Blake grep tag i min arm. Jag ryckte till och vände mig mot Ace som nu fokuserade på Blake.
"Sa jag att du fick röra henne?" snäste Ace åt Blake.
"Du borde inte behöva säga om jag får röra henne" snäste Blake tillbaka åt Ace.
Ace var längre och mer muskulös än Blake. "Blake, jag är okej, jag lovar" mumlade jag tyst medan jag stod bredvid Ace. Jag bad till Jesus, hoppades att Blake bara skulle vända sig om och gå iväg men det gjorde han inte.
"Försvinn härifrån innan du ångrar dig, jag ger inga andra chanser" varnade Ace Blake och ställde sig framför honom.
"Och vad om jag...." Blake blev avbruten av Ace's knytnäve som kolliderade med hans käke.
Jag snubblade bakåt på grund av Ace's plötsliga utbrott av ilska. Var det verkligen plötsligt?
Blake låg på marken, i en dimma med blod som rann från hans mun. Jag rynkade på näsan vid åsynen av Blake på marken, han svävade in och ut ur medvetandet och kunde knappt hålla ögonen öppna. Ett enda slag från Ace orsakade så mycket skada på Blake.
Jag stirrade chockat på Blake medan hela fotbollslaget stirrade i förundran.
"Fan", muttrade Ace och höll sin knytnäve. Han vände sig mot mig. Jag ryckte till, trodde att jag var nästa men jag kände ingenting.
Ace bara stirrade konstigt på mig.
"Kom in i jävla bilen" muttrade han ilsket, uppenbarligen inte på humör för någon annan. Jag sprang i princip till bilen.
Jag satte mig i framsätet med Ace.
Färden var tyst.
"Varför skyddade du dig inte?" Ace's djupa röst ifrågasatte mig. Jag sneglade upp på honom innan jag återigen fokuserade på mina händer. Han stoppade mina händer från att röra sig med sina.
"Svara mig!" snäste han; det verkade som om han inte hade lugnat ner sig alls.
"Ingen anledning" svarade jag tonlöst medan jag tittade på hans hand som fortfarande var på min. Han sa ingenting.
"Du ljuger" sa han till slut.
"Jag kommer att ta reda på vad som hände med dig" muttrade han med en bestämd ton.
"Varför bryr du dig?" mumlade jag och sneglade upp på honom. Ace höjde sitt ögonbryn åt mig. Han höjde sin hand i luften för att efterlikna att han skulle slå mig och jag ryckte till igen.
Fan.
"Det är därför" svarade han med ett äcklat ansikte; jag var inte riktigt säker på vad han var äcklad av.
"Lämna det bara, det är inte viktigt" mumlade jag, agerande likgiltigt medan jag stirrade ut genom fönstret på de passerande bilarna.
"Du borde veta att om du ska gifta dig med mig, kommer jag inte att slå dig" sa han som om han hade hållit inne det sedan vårt samtal.
Han visste exakt vad som var fel med mig, han ville bara höra mig säga det.
"Du är arg nu men till slut kommer du att bli arg på mig och då kommer du att vänja dig vid det" ryckte jag på axlarna, visste att han skulle upprepa min fars och min cykel.
"Jag slår inte kvinnor, särskilt inte någon som ska bli min fru" rensade han sin strupe och stannade bilen; jag kände knappt den här killen och han skulle bli min man.
Jag kommer inte att ta hans ord för det. Han måste bevisa det genom sina handlingar.