Kapitel 05: Övergångspoolen
Bellatrix
Av någon anledning satte jag inte på mig örhängena än, istället stoppade jag dem i min väska medan jag följde Alec ut till hans garage. Jag stirrade på de två fordonen som stod parkerade där och fnös inombords, varför skulle hundar behöva bilar? Det går bara inte ihop för mig.
"Alpha, skulle du ha något emot om jag körde dig?" Jag hade nästan glömt att det fanns två vakter som vaktade huset. Jag vände blicken mot dem där de stod bakom oss.
"Det behövs inte, Kent. Ni båda borde gå och ansluta er till de andra vid gränserna. Jag kan vara borta ett tag." svarade Alec dem.
"Besöker du packhuset?" frågade den bredvid Kent vars namn jag inte visste.
"Ja, det gör jag. Nu, var snälla och gå. Flocken behöver den säkerhet ni kan erbjuda mer än jag gör."
"Ja, Alpha." svarade de och bugade sig i samklang.
Bilresan till packhuset eller vart vi nu var på väg var outhärdligt tyst, och när vi äntligen kom fram till vår destination drog jag genast en lättnadens suck.
Jag fnös när Alec öppnade sin dörr och klev ur, förväntade sig att jag skulle göra detsamma utan att ens säga ett ord till mig. Nåväl, jag klev ur. Packhuset var vackert och precis lika enormt, märkte jag när jag stod precis framför det. Ur ögonvrån kunde jag se en pool, ja det såg ut som en pool, men de kristallblå strålarna som kom från den fick mig att tänka annorlunda.
Jag missade inte heller de eleganta träden som omslöt det mäktiga huset istället för en grind och när vi gick längre in på gården började jag lägga märke till de olika lykanerna som strövade omkring, några i sin mänskliga form, och några i sin vargform, de flesta av dem var barn...
Trots min ständiga avsky för dem kunde jag inte låta bli att förundras över den magiska känslan jag kände när jag såg dem. Vargarna var vackra, några var skinande svarta i färgen, andra en mörk nyans av brunt och en mindre del av dem lutade åt det röda hållet, och även om jag inte ville erkänna det, kände jag mig på något sätt i fred med atmosfären.
Lykanerna verkade märka Alecs närvaro då de hade avbrutit sina olika aktiviteter och bugade sig för honom. Alec log mot dem, vinkade med handen och de återgick till sina tidigare aktiviteter.
"Ska du stanna här ute eller vill du komma in?" frågade Alec, med ett roat uttryck i ansiktet när han hade fångat mig stirrandes på vargarna.
"Uh.. jag kommer in" mumlade jag till svar.
"Har du aldrig sett lykaner i deras vargform förut?" frågade Alec när han öppnade dörren.
Förvånad över hans plötsliga fråga, kastade jag en blick på honom. "Vad?"
"Du ser förvirrad ut bara av att titta på dem, uppenbarligen har du inte sett en förut."
Om han bara visste hur många jag hade sett och förstört med mina bara händer, bara att de inte var så vackra. Jag gjorde ingen ansats att rätta honom och ryckte istället på axlarna. "Kanske."
"Även om du hade gjort det, vintervargarna har alltid en förtrollande effekt på människor de möter, mestadels människor. Det är en del av vår natur." Han log mot mig, vilket fick mig att förundras över hans plötsliga karaktärsförändring. Han såg inte ut som samma man som hade sagt åt mig att hålla mig borta från honom för bara två dagar sedan, och till och med de blå fläckarna i hans ögon började lysa klart.
Jag öppnade munnen för att tala men blev avbruten av ett högt tjut från rummet vi just hade gått in i. "Alec!" Jag höjde blicken för att se ägaren till den bekanta rösten, självklart var det Leila. Det var då jag märkte att det fanns andra människor runtomkring, förmodligen fler än femtio eller så... De var definitivt fler än så och naturligtvis rymde rummet dem. Det såg ut som om det var en samling av hela flocken, inte undra på att gatorna hade varit nästan tomma när vi körde förbi.
"Alpha Alec är här?" Mina ögon möter Heras precis när hon reser sig från sin sittande position och rusar mot Alec, det dröjer inte länge innan de andra följer efter, ljuset i deras ansikten visar hur glada de är att se honom i deras mitt. Snart är han omringad av en stor mängd människor och jag smyger tyst iväg från deras mitt och traskar ut genom ytterdörren.
Jag tittade runt när jag steg ut, barnen eller valparna som lykanerna föredrog att kalla sina avkommor, lekte fortfarande runt. Jag smög mot poolen eftersom den fortsatte att dra mig till sig. De kristallblå strålarna från den kändes som om de kallade på mig. Mina fötter ledde mig till kanten och jag tog av mig mina tofflor när jag satte mig ner bredvid den.
Jag stirrade på vattnet ett tag, innan jag långsamt lät min hand glida ner i det. Vattnet skakade omedelbart och som genom magi sprang det upp, sköt vatten runt som en fontän. Jag flämtade, drog snabbt ut min hand och flyttade mig bort från kanten.
"Vad fan gjorde du med vattnet!" Jag vände mig om och såg dem alla samlade bakom mig med Alec längst fram som stirrade ilsket på mig.
Jag reste mig upp, mina händer vandrade nervöst till min hals. Det var första gången jag kände mig nervös inför människor. "Jag gjorde ingenting, jag satte bara ner mina händer i det... Det är allt, jag svär."
"Jag tror dig inte..." Han närmade sig mig, vilket fick mig att ta steg bakåt.
"Jag gjorde verkligen ingenting. Jag är lika chockad som du."
"Vattnet har aldrig blivit stört av någon annans närvaro förutom din. Vad är du?" En bekant röst talade från folkmassan, det var Hera. Jag tog ett steg tillbaka igen när hon kom ut ur den samlade flocken, smalnade mina ögon förvirrat mot henne. Vad pratar hon om?
"Vad säger du Hera? Du kan inte möjligtvis tänka så." sa Alec.
"Just nu har jag ingen slutsats, men hon talar sanning."
"Och hur skulle du veta det." Alec snäste. Jag fnös inombords åt hans otrevlighet mot den gamla damen.
"Du menar inte den frågan, eller hur Alpha Alec?" Hera log och gick sedan, folkmassan började också skingras med hennes avfärd.
Alec morrade argt när han stirrade på mig och stormade sedan iväg utan att säga ett ord.
"Är du okej?" Jag höll på att ramla omkull vid Leilas plötsliga närvaro bredvid mig. "Hej, ta det lugnt" hon grep tag i mig och drog mig längre bort från poolen innan jag kunde tippa över. Det verkade som om den dumma poolen hade dragit mig ur mina sinnen idag eftersom jag inte märkte att Leila kom upp vid min sida.
"Hej Leila." Jag hälsade med ett litet leende, justerade den skrynkliga delen av min klänning.
"Bellatrix... Du ser blek ut, är du säker på att du är okej?" frågade Leila igen, gav mig en orolig blick.
"Jag mår bra Leila, förmodligen lite röd om kinderna men verkligen, jag mår bra." svarade jag.
Hon drog en suck. "Se, jag är ledsen för Alpha Alec, han är normalt inte så där." sa hon medan hon började leda mig bort från poolkanten.
"Naturligtvis vet jag det, och dessutom skulle vem som helst bli irriterad över vad som just hände." Jag ryckte på axlarna och skrattade lätt.
"Det var inte ditt fel... Om det inte vore för hans dumma Alpha-titel, skulle jag ha gett honom en omgång för att ha gjort en dam upprörd."
Jag tittade på henne och brast ut i skratt. "Verkligen?"
"Såklart..." Hon pausade och stannade framför dörrtröskeln. "Du tänker inte lämna, eller hur? Han behöver verkligen någon som tar hand om honom just nu."
Det tvivlar jag på, tänkte jag för mig själv. Jag log mot Leila. "Jag skulle inte lämna på grund av en liten incident som denna."
"Åh, tack så mycket Bellatrix, och..."
"Vi åker. Nu." Leilas uttalande avbryts av Alecs arga röst som tillkännager sin närvaro.
"Alec!"
"Tyst Lee." Jag rullade med ögonen, Leila hade rätt, han behövde verkligen en omgång. Jag menar, varför skulle han prata med sin syster på det sättet. Dumma, snygga lykan.
Alec grep tag i min hand och började dra mig bort, men den gälla ringsignalen från min telefon stoppade honom i hans spår.
Åh skit! Inte Tee.