5. Gamla Mångudinnan
Matt
"Hur länge ska vi stanna här?" frågade jag.
Det var inte likt Tony att vilja stanna länge i människornas värld. Än mindre i det här huset, och jag saknade doften av skogen runt flockens egendom.
"En månad," sa han medan vi väntade på att Lucy skulle komma ut från badrummet. "Hon behöver äta mer."
Jag nickade. "Rättvist. Tror du att hon kommer att slappna av lite?"
"Hon har inte mycket val."
Jag fnös. "Måste du vara sån?"
Lucy kom ut, tyst och tittade på oss som om vi skulle kasta oss över rummet och tackla henne.
"Middag," sa Tony och pekade på brickan på vagnen. "Tillbaka i sängen."
Hon sänkte huvudet. Hennes ögon var stora av rädsla, och hon skyndade sig över rummet. Hon klättrade tillbaka upp i sängen. Innan hon hann nå brickan hade Tony redan tagit av locket och ställt den över hennes knä.
"Läkaren säger att du är underviktig," sa Tony. "Du kommer att äta tre mål om dagen minst från och med nu."
Hon tittade ner på brickan. "Vad... är det här?"
"Biff och potatis," sa jag. "Och spenat. Något om att vara hälsosam?"
Jag ryckte på axlarna. "Jag hatar spenat, personligen. Alla borde göra det, egentligen."
Hon blinkade mot mig.
"Hon är bara halv," sa Tony. "Vi kan överleva på bara kött, men det kan inte hon."
Hon tittade mellan oss två, och sänkte sedan blicken till tallriken.
"Ät," sa Tony och satte sig på andra sidan av henne. "Vi har saker att prata om, och jag vill helst göra det nu."
Hon tog upp sin gaffel och stack den i potatismoset innan hon förde den till munnen. Hon tittade på oss som om vi skulle äta upp henne.
Tony suckade. "Vad vet du om dina föräldrar?"
Hon skakade på huvudet. "Ingenting."
Tony spände käkarna, och jag skakade på huvudet.
"Jag tar över nu eftersom du inte kan berätta en bra historia utan att bli grinig, T'." Jag klappade hennes ben. "Vi sa att vi är varulvar. Du är halv. Det finns saker du behöver förstå om vår värld innan vi tar dig tillbaka till flocken. För tusentals år sedan gick den gamla Mångudinnan bort."
Hennes panna rynkades. Hon såg ut som om hon ville ställa en fråga, men hon åt bara mer potatismos.
Jag fortsatte. "När hon levde var vi en stor flock, men när hon dog splittrades vi. För närvarande finns det Svartmåne-, Blodmåne- och Blåmåneflockarna. Blåmåneflocken är den mäktigaste."
Hon blinkade och åt lite spenat. Jag kunde inte avgöra om hon gillade det eller inte, men hon fortsatte att äta.
"För tjugo år sedan splittrades Blåmåneflocken och bildade Blå- och Vitmåneflockarna. Vitmåneflocken var den svagare av de två, och Blodmåneflocken utnyttjade detta. De attackerade dem och stal Vitmåneflockens kraft."
Hennes panna rynkades mer som om hon hade fler frågor. Hon såg ut som om hon inte trodde på ett ord jag sa, men hon sa ingenting. Till slut stack hon gaffeln i biffen och försökte plocka upp den hel.
Tony morrade och tog gaffeln från henne. "Vet du inte hur man skär en biff?"
Han skar den åt henne i flera bitar medan hon skakade på huvudet.
Han smalnade med ögonen mot henne. "Vad menar du? Vet du inte hur man använder en kniv?"
Hon skakade på huvudet.
Hans öga ryckte, och jag log brett. "Gott om tid att lära sig! Vi äter mycket biff här. Förmodligen därför du är så smal, inte äter tillräckligt med kött... Hur som helst, Vitmåneflocken förstördes, och den enda prinsessan av Vitmånekungen försvann i människornas värld."
Tony gav henne gaffeln tillbaka, och medan hon började äta bitarna av biffen såg hon fortfarande förvirrad ut.
"Har du några frågor?"
Hon skakade på huvudet och fortsatte äta. Sedan ringde Tonys telefon, och han gick iväg.
Tony
Efter en vecka med att mata henne tre mål om dagen sa läkaren att hon hade återhämtat tillräckligt med styrka för att åtminstone kunna gå runt lite. Hon var fortfarande underviktig, men chocken hade lättat.
"Vi ska shoppa," sa jag när jag gick in i hennes rum. Hon hade inte rört sig från där jag lämnade henne på morgonen. Matt låg i sängen bredvid henne och lekte med de korta lockarna i nacken på henne.
När ska det växa ut? hörde jag honom gnälla genom vår länk.
Matt hoppade upp, hans ögon glittrade. "Ja!"
Jag placerade påsen med kläder jag hade plockat upp åt henne vid fotändan av sängen.
"Det finns skor där inne. Gå och gör dig redo."
Hon sa ingenting när hon gled ur sängen, tog påsen och gick till badrummet.
"Fortfarande inte pratsam?" frågade jag.
Matt ryckte på axlarna. "Jag har inte fått henne att skratta heller."
"Du är inte så rolig."
Hon kom ut lite senare. Jeansen såg lite för stora ut på henne, likaså tröjan, men skorna verkade passa bra.
Jag hoppades att vi skulle behöva ta henne på shoppingtur förr snarare än senare. Hon sa ingenting, satt mellan oss när vi åkte till det närliggande köpcentret. Hennes ögon tittade upp på byggnaden i förundran.
"Du känner igen det här stället," sa jag och tittade på henne. "Har du varit här förut?"
Hon skakade på huvudet och sa ingenting. Jag hade inte tålamod att vara försiktig med att fråga henne, så jag lät Matt ta hennes hand och leda henne in i butiken.
"Jag har tänkt på det här ett tag. Jag tror att du kommer att se fantastisk ut i…."
Jag lyssnade inte så mycket på vad han sa som på hur hon agerade. Hon sa ingenting. Hon tvekade inte att prova vad han än gav henne. Hon verkade inte ens ha någon preferens, bara följde med fogligt.
Vi väntade på att hon skulle komma ut ur provrummet när jag hörde en gäll röst.
"Lucy?" En kvinna frågade och började skratta. "Varför skulle de någonsin släppa in skräp som du i det här köpcentret?"
Matt reste sig precis när jag började korsa butiken. Det stod en stor man bredvid kvinnan.
Mannen sträckte sig efter Lucy, och innan han kunde röra henne, grep jag hans arm, vred den tills det knakade, och han skrek till, föll ner på knä.
"Han ser bekant ut," sa Matt frånvarande, och tittade sedan på Lucy. "Vilka är dessa människor för dig?"
Lucy sänkte blicken. Hennes läppar darrade, men hon sa ingenting.
Jag vred mannens arm hårdare. "Vem är du, och hur känner du Lucy?"
"J-Jag gör inte det! H-Hon känner henne!"
Jag vände blicken mot kvinnan som stirrade mellan mig och Matt, delvis i rädsla och delvis i åtrå.
"Prata."
"J-Jag kände henne från skolan–för länge sedan."
Jag kastade en blick på Lucy och tittade sedan tillbaka på kvinnan. "Nästa gång du ser henne, lämna byggnaden."
Hennes ögon vidgades när jag släppte mannens hand.
"Försvinn ur min åsyn."
Han kravlade sig upp på fötter, och de båda rusade ut genom dörren.