1. Jag blev såld
För länge sedan var vargflocken uppdelad i fyra flockar, inklusive de nuvarande tre flockarna och en Vit Måne-flock. Vit Måne-flocken och Blå Måne-flocken brukade vara en och samma flock. Blå Måne-flocken hade de starkaste stridsgenerna och var den dominerande kraften i vargflocken. Vit Måne-flocken förespråkade fred, men konflikten eskalerade, och ledaren för Vit Måne-flocken ledde sitt folk bort från Blå Måne-flocken.
Även om antalet i Vit Måne-flocken inte är stort, är varje medlem skicklig i trolldom, och varje persons styrka är jämförbar med en armé. Deras kraft kommer från en kristall, och de tror på Mångudinnan, och ber att alla delar av vargflocken ska kunna utvecklas i fred. När Blå och Vit Måne-flocken splittrades, minskade Blå Måne-flockens hela kraft gradvis eftersom deras stridsgener var för starka för att undertryckas, vilket gjorde det svårt för dem att få barn, och deras befolkning började minska. De var tvungna att flytta sin flock till människovärlden.
Vit Måne-flocken, å andra sidan, lever i avskildhet i bergen. Det sägs att Mångudinnan förseglade en del av sin kraft i kristallen, och när det finns en ny arvtagare kan de väcka all sin kraft med kristallen.
Med tiden har Svart Måne-flocken flest människor och dess inflytande sprider sig över hela naturen. Blod Måne-flocken är näst störst...
Lucy
Klockan var precis fyra. Vanligtvis skulle en person i min ålder just ha kommit hem från gymnasiet. Jag föreställde mig att de skulle komma in, ta ett mellanmål, sätta sig ner för att börja med läxorna eller hänga på köpcentret med sina vänner som Stacy gjorde.
Inte jag.
Jag polerade trägolven på andra våningen. Jag hade fortfarande en timme kvar innan jag behövde laga middag. Efter att jag serverat middagen skulle jag gå till mitt jobb på lagret. Mina fötter värkte bara av tanken på allt arbete jag skulle göra med att packa lådor hela natten. Arbetet var hårt, men det var bättre än att vara här. Ibland brukade en av mina arbetskamrater ta med något att äta till mig så att min mage inte skulle kurra hela natten.
Jag blev adopterad av ett par när jag var tre år gammal. Allt jag vet är att han och hans fru valde mig ur raden av barn som skulle skickas iväg. Från det ögonblick de tog hem mig behandlade de mig mer som en tjänare än en dotter.
Efter åttonde klass slutade jag gå i skolan eftersom de tyckte att jag hade lärt mig allt jag behövde. Jag hade inte lärt mig mycket mer än att läsa, skriva och räkna eftersom de skickade mig till den sämsta skolan i staden.
Ändå var jag tacksam eftersom det fick mig bort från huset. Varje dag gick jag tvärs över staden till skolan eftersom de inte ville köra mig. Varje dag sa de till mig att de bara adopterade mig för att de skulle ha någon som kunde sköta hushållsarbetet, och så att de skulle få stanna i staden trots att de inte var anslutna. De lät mig aldrig kalla dem mamma och pappa.
"Var är middagen, flicka?!"
Jag ryckte till vid hans röst och kollade tiden. Det var inte dags för mig att börja laga middag än. Jag kunde bara gissa att han var upprörd över något.
"Skynda dig!" skrek hans fru från nedervåningen. "Vi har gäster som kommer!"
Jag sköt moppen nerför hallen med en suck. Mitt huvud dunkade. Jag hade inte sovit mycket natten innan. Jag brukade inte sova mycket på grund av mina nattskift och alla sysslor hans fru tvingade mig att göra. Jag ställde moppen åt sidan och gick nerför trappan.
Hon stod vid bordet. Papper med siffror och information täckte bordet. Han satt och tittade på några sidor i sin hand.
Hon vände sig mot mig och blängde på mig. "Nå, vad står du där för? Sätt igång!"
Jag tittade ner och vände mig mot köket. Jag öppnade kylskåpet bara för att finna det lika tomt som det hade varit på morgonen. Hon skulle ha handlat mat. Jag gav henne min lön, men det fanns ingenting.
Jag gick till skåpen för att leta efter något, men allt som fanns där var ett paket med nudlar.
Jag suckade igen. Om jag bodde ensam, även om jag inte tjänade mycket pengar, visste jag att jag skulle köpa bättre mat än det här. Jag skulle äta gott. Kanske skulle jag till och med få äta biff om jag sparade tillräckligt med pengar.
Jag tog fram några paket nudlar och en kastrull. De började gräla, men jag lyssnade inte på vad de sa. De grälade alltid. De grälade om pengar, om mig, och om hur svårt det var att inte vara officiellt ansluten till stadens folk. Vi bodde i staden, men vi var inte en del av den. Jag visste inte ens vad staden hette eller vem som styrde den, men det spelade ingen roll.
De brydde sig inte om mig heller. Ingen i staden brydde sig om någon som inte var från området.
Jag hade ingen som verkligen brydde sig om mig. Jag hade alltid velat lämna. Jag tänkte alltid att det måste finnas något bättre för mig där ute. Jag kunde ha rymt, men jag visste att jag bara skulle hamna tillbaka här. Jag var bara en person – en ung, sårbar kvinna som knappt kunde se andra människor i ögonen. Vad skulle jag göra där ute utan någon som kunde hjälpa eller skydda mig?
Jag var smärtsamt blyg. Jag kunde inte hjälpa det. Även när jag jobbade på kaféet kunde jag inte säga mycket till kunderna, även när de var elaka mot mig.
Jag skakade på huvudet åt den tanken. Ingen av dem skyddade mig.
Jag visste inte, men så snart jag fyllde arton kunde jag lämna det här stället. Det spelade ingen roll vart jag skulle gå. Jag skulle överleva på något sätt.
Dörrklockan ringde när vattnet började koka. Jag lade i nudlarna i det kokande vattnet.
"Kom hit!"
Jag stängde av kastrullen och gick ut. Där stod tre män. Två av dem var väldigt stora. En av dem tittade på mig. Hans läppar ryckte.
"Hon är smalare än du sa..."
Min mage vände sig. Vad betydde det? Vilka var dessa människor? Jag försökte fråga. Mina ögon fångade symbolen på mannens slips.
Jag kände igen vapenskölden. Det var inte från en familj som ägde mark i området, utan från någon annan grupp som någon på jobbet hade sagt att jag skulle akta mig för. De hade inget gott i sinnet. Istället för att äga sin egen mark hade de avtal med städer. De tillhandahöll någon form av tjänst i utbyte mot att få bedriva verksamhet i området.
På något sätt visste jag att vad som än hade fört dem hit inte var bra.
"Är du säker?" frågade mannen, fortfarande tittande på mig.
"Absolut," sa hon. "Hon känner ingen. Inte ens på sitt jobb. Hon är mer en mus än en varg."
"Vi får se." Han tog fram en portfölj. "Här är förskottet. Ni får resten när hon är såld."
Mitt blod frös till is. Såld? Såld till vem? För vad? Jag var så rädd att jag inte kunde röra mig. Jag kunde inte tänka. Han gestikulerade mot mig. Jag tog ett steg tillbaka när de två männen med honom gick mot mig. En av dem grep tag i mig. Jag försökte vrida mig ur hans grepp.
"S-Släpp mig," sa jag.
Han ryckte runt mig, vred mina armar bakom ryggen. Jag försökte göra motstånd, men jag kunde inte.
"Släpp mig! Vad gör ni?"
"Precis i tid också!" sa hans fru medan hon tog fram en bunt pengar och började räkna dem. "Den lilla valpen var precis på väg att förlora sitt värde. Gillar de inte dem lite yngre?"
Pratade hon om mig?
"Vad—mmph!"
En tygbit trycktes in i min mun. Jag vred mig och försökte komma loss, men de var för starka. Han och hans fru tittade inte ens på mig. Hon räknade pengarna. Han gick in i köket och kom tillbaka med en skål nudlar.
"De är sladdriga," fnös han. "Vilken idiot."
"Det här är det bästa vi någonsin har gjort," sa hon. "Vi borde ha tagit fler än en."
Han suckade. "Synd. Förhoppningsvis kan nästa laga en anständig måltid."
Mannen som hade lagt pengarna på bordet justerade sin slips.
"Så länge hon säljer för tillräckligt, kommer resten av er skuld att tas om hand. Vad som än blir över kommer att föras till er."
Jag grävde in mina klackar när de drog mig mot dörren. Sedan lyfte en av dem upp mig på sin axel. När de bar mig ut genom dörren fick jag en skymt av kalendern på väggen. Hans fru brukade skriva listor med uppgifter för mig och sätta dem på dagen. Hon brukade korsa av dagarna för att låta mig veta vilken dag det var.
Jag skrek, men gatan framför huset var tom när de kastade in mig i bagageutrymmet på en bil. Sedan slog de igen det över mig och lämnade mig i totalt mörker.
Idag var min artonde födelsedag. De flesta jag kände i vårt kvarter skulle vara ute med sina vänner och fira. Kanske skulle de vara på dejter eller äntligen lämna hemmet för att börja på universitetet.
Inte jag.
Jag skulle bli såld.