Kapitel 9
Jag nickar tyst igen, men mot bättre vetande ställer jag frågan som jag tror jag redan vet svaret på.
"Vad händer med kandidater som har stora psykiska problem, som PTSD?"
"Det beror mycket på hur stabil individen är och varför de har det. Många vargar har PTSD från strider där de bevittnade flockmedlemmar dödas eller själva blev svårt skadade. Det kan ha en långvarig effekt, men med terapi och rätt medicinering tillåter rådet dem att återvända."
"Jaha."
"Inte det svar du trodde?"
Jag skakar på huvudet medan jag följer dem ut genom dörren till där maten är framdukad. Ingen är här nere än, vilket är en lättnad för mig.
"Är du okej på egen hand nu?"
Jag tittar på alfahanen innan jag nickar.
"Tack, Alfa."
"För vad?"
"För din vänlighet."
Han ger mig ett leende innan han lägger sin hand på min axel. För första gången den kvällen lyckas jag låta bli att dra mig undan eller hoppa till.
"Det är ett nöje att träffa dig, Cole. Vi pratar mer imorgon."
Jag avslutar snabbt min tredje tur till bordet när resten av flocken börjar komma ner för att äta. Jag kan redan höra flera av dem klaga över den speciella behandlingen jag verkar få, utan att inse att de själva orsakat detta.
Jag var tacksam över att jag hade upptäckt ett litet bord med en stol precis innanför dörren till mitt rum, eftersom det var där jag slutade med att ställa all mat och dryck som jag hämtade från bordet. Jag hade gått med Alfa och hans son nerför korridoren till förrådet innan jag gick till bordet, så jag kunde få alla tvättmedel jag behövde innan jag hämtade middag.
Jag känner mig skyldig när jag tittar på tallrikarna med mat och ett dussin eller så drycker som står på bordet. Jag vet att jag inte kommer att äta all denna mat ikväll. Mellan min far som aktivt nekade mig tillgång till mat och höll mig i ett konstant tillstånd av smärta och panik har jag vant mig vid att äta väldigt lite.
Jag sätter mig vid bordet och slår på tv:n, plockar lätt på maten framför mig medan jag bläddrar genom kanalerna. Jag har alltid tyckt det är intressant att stöta på flockar som har börjat omfamna mänskliga uppfinningar som tv, internet och mobiltelefoner. Jag antar att med många av de större flockarna som nu har stora sjukhus på sitt område med vargar som inte är medlemmar som arbetar där, blev användningen av mobiltelefoner en nödvändighet eftersom inte alla vargar har en länk med flocken. Jag fastnar för människornas starkmanstävling. Jag har alltid tyckt det är intressant hur mänskliga män har en önskan att bevisa sin styrka genom att ta på sig en sele som en hund och dra en buss flera meter med endast hjälp av ett rep att dra i.
Jag ger slutligen upp att plocka på maten jag tog in i mitt rum kort efter att jag började. Min ångest är fortfarande extremt hög och jag har svårt att äta. Jag är inte van vid att en flocks alfa blir så engagerad och handgriplig med kandidater så tidigt.
Jag tar plastfolien jag hittade i garderoben och plockar försiktigt isär smörgåsarna från salladen, tomaten och löken så att brödet inte blir blött innan jag slår in varje smörgås och lägger dem i kylskåpet, gör samma sak med tillbehören och dryckerna. Jag torkar av bordet med pappershanddukarna och allrengöringsmedlet som också fanns i garderoben innan jag går till tvättmaskinen och lägger mina kläder i torktumlaren. Jag började ta hand om mina egna behov när jag var femton, så att hålla mitt eget utrymme rent är nu en andra natur för mig.
Jag utforskar rummet lite mer och upptäcker en walk-in garderob med galgar redan inuti. Jag tar en handfull av dem och lägger dem på bordet för att använda när mina kläder är torra. Tv:n står ovanpå en lång byrå som är placerad mot väggen mittemot fotändan av sängen, dit går jag nästa gång.
Jag öppnar varje låda och tar in den ungefärliga storleken för att bäst planera min användning av utrymmet. Jag går in i badrummet nästa gång. Badrumsgolvet är en neutral beige färgad stenliknande kakel jämfört med den svarta heltäckningsmattan i resten av rummet. Det finns en kombinerad badkar och dusch mot den bortre väggen, en stor kommod med en större enkel handfat och ett stort skåp med en spegel på väggen. Jag öppnar skåpet och upptäcker att det redan är fyllt med en liten mängd personliga saker. Det är först när jag ska slänga dem som jag upptäcker att varje föremål är oöppnat. Jag är imponerad av att de tänkte på att fylla det så här när jag lägger tillbaka sakerna.
Bredvid kommoden verkar det vara ett högt smalt skåp, bara ungefär en fot brett, med en lång dörr på botten och en kortare dörr på toppen. När jag öppnar den nedre dörren hittar jag en enda hylla staplad med handdukar medan under hyllan, på golvet, finns en liten dammsugare, en hink och en mopp. Det enda som saknas är tvålen. När jag öppnar det övre skåpet avslöjas tvättlappar och handdukar. Återigen verkar allt vara nytt. Jag gillar inte tanken på att mina handdukar är tillsammans med rengöringsmedel, så jag omorganiserar det övre skåpet för att rymma alla badrumslinnen.
När jag drar tillbaka duschdraperiet hittar jag oöppnad schampo, balsam och en tvål med en oöppnad badmatta som ligger i hörnet. Det verkar som om de har tänkt på allt i denna flock. Jag känner inte ens att jag behöver packa upp de saker jag tog med mig. Jag gör det ändå eftersom jag inte tror på att vara slösaktig.
Jag packar upp mina två ryggsäckar med mina personliga saker, hittar en logisk plats för varje föremål innan jag viker ihop mina väskor och lägger dem i garderoben. Jag suckar tungt med insikten att min väska hade blivit genomgången och den lilla mängd astmamedicin jag hade kvar hade tagits bort innan mina väskor kom till bussen.
Så snart torktumlaren är klar tar jag mina kläder till bordet där jag viker allt prydligt och hänger upp mina skjortor innan jag lägger undan allt. Jag tar försiktigt av mig skjortan och kastar den i tvättmaskinen innan jag klättrar upp i den fullstora sängen. Det har varit en utmattande dag av resande och trots min ständiga smärta från misshandeln jag fick i lördags kväll, tar det inte lång tid innan jag somnar.