Kapitel 5
Jag tittar tyst på medan den unga alfahanen greppar båda deras nackar, en i varje hand, och drar isär dem medan han med en dånande Alfa-röst befaller; "Underkasta er!"
Båda kämpar emot men faller till slut på knä, morrande högt åt varandra.
"Jag sa precis att det inte skulle bli några slagsmål och så fort ni kliver av bussen börjar ni slåss, över vad?"
"Han tar min väska!"
"Nej, det gör jag inte! Din väska är där borta!"
Jag kan inte låta bli att slå mig för pannan när jag hör dem bråka. Inga slagsmål, inga droger, inga våldtäkter och inga stupfulla. Låter som en flock som bara vill att du ska vara ansvarstagande, rimlig och ta hand om varandra. Här är de två yngsta krigarna som kvalificerar sig för programmet och de beter sig som små barn.
Jag går över till den matchande väskan som de bråkar om och knäböjer bredvid den. Jag går igenom den noggrant och hittar till slut en etikett med namnet Taylor på. Jag suckar och skakar på huvudet när jag plockar upp väskan och går över till tvillingarna. Jag står tyst tills de slutar bråka och märker att jag är där.
"Vad fan vill du!" skriker Taylor medan han spänner greppet om väskan han håller.
"Jag skulle tro att vid arton års ålder skulle du vara mogen nog att kolla etiketten på väskan innan du bråkar om den. Dessutom är ni tvillingar. Jag trodde att allt ni ägde matchade."
Min röst är tyst och undergiven till sin natur. Jag har lärt mig den hårda vägen hur man pratar utan att reta upp någon eftersom pappa har använt varje rapport om respektlöshet som en logisk anledning att kalla mig till sitt kontor så att han kunde slå mig som barn, träningscentret efter att jag bröt hans skrivbord för fyra år sedan.
Jag sträcker mig ner till etiketten på väskan jag håller och vänder den i min hand så att namnet på etiketten syns innan jag tittar på Taylor med huvudet lätt på sned. Han släpper ut ett sista morrande innan han kastar väskan han håller hårt mot Tylers bröst. Alfa Damian släpper dem båda och backar när de reser sig.
Taylor närmar sig mig snabbt, rycker sin väska ur min hand innan han går mot högen med bagage som jag hade plockat den från. Jag suckar lätt när jag tittar bland bagaget efter min andra ryggsäck och min duffelväska. Tyvärr hittar jag dem inte tillräckligt snabbt och någon annan har tagit åtminstone en av dem.
Jag börjar leta efter vattenkällor. Jag har gått runt till olika flockar i krigarprogrammet med två av samma utsikter de senaste arton månaderna så jag känner till deras spel nu. Det är först efter att bussen åker iväg som jag ser min duffelväska och allt dess innehåll utspritt i leran. Jag suckar och drar handen genom mitt chokladbruna hår, besviken på mig själv. Jag skulle vinna pengar på idén att tvillingarna användes som en distraktion för mig.
Jag går långsamt mot vattnet, testar området för att se hur djupt vattnet är eftersom jag inte tror att jag kan hantera smärtan från de många skärsår och brännskador över hela min kropp som blir blöta, särskilt den stora blåsan som är lindad runt mitt vänstra lår.
Jag kan inte se resten av gruppen men jag kan säga att ytterligare två av dem bråkar om bagage. Ganska enkla regler att följa men Röda Fången är en så brutal flock att alla lever så, genom att slåss för allt de har. Alfa Damian får dem att underkasta sig kort innan han hör en annan, dånande röst. Kraftfull och otvetydigt ledaralfan. Jag stannar vid vattenkanten eftersom det verkar vara djupare än vad jag förväntade mig för avståndet som mina saker kastades.
"Det räcker! Under alla år jag har arbetat med Röda Fången har jag aldrig stött på en grupp som är så ivrig att gräla med varandra över något så enkelt som bagage! Särskilt eftersom allt är märkt med för- och efternamn innan det placeras på min buss. Nu, alla, ställ er i en enda rad axel mot axel! Damian!"
"Ja, far."
Jag är förvånad över hur lugn han är med tanke på sin fars skrikande.
"Hjälp den unge mannen vid den falska dammen. Aldrig har jag sett sådan respektlöshet mot en flockmedlem som det där."
"Ja, sir."
Jag stannar i mina spår bara några meter från vattenkanten. Alfan skickar sin egen son för att hjälpa mig? Jag är chockad och förvirrad över deras vänlighet mot en fullständig främling på deras territorium. Jag har hört historier om hur rogues aldrig har setts igen efter att ha gått in på deras område. Hur Crimson Dawn är lika brutal som de kommer. Ändå har jag sett mer omsorg och vänlighet under de trettio minuter jag har varit här än i någon annan flock jag har varit hos hittills. Kanske behöver jag inte bli en rogue. Kanske kan jag komma hit istället. De verkar trevliga.
"Hej. Cole, eller hur?" Damian talar medan han rör vid min arm, vilket snabbt drar mig ur mina tankar.
"Ja, sir." lyckas jag knappt få fram. Jag har haft svårt att ens prata med högre nivåer av vargar sedan jag var ett litet barn. Det har alltid varit lättare att bara vara tyst.
"Låt oss se om vi kan få tag på dina saker, ska vi?" Jag nickar lätt.
"Ja, tack."
Vi går tillbaka till dammen. Jag ryser lätt när vinden börjar blåsa lätt. Även om jag kommer från ett område med regelbunden snö på vintern har jag frusit lätt sedan piskningen.
Precis när jag var redo att kliva i vattnet griper Alfa Damian tag i mig vilket får mig att bli så skrämd att jag skriker till. Jag krymper ihop av mitt eget misslyckande att kväva mitt skrik, förbannar min ångest för att ha blivit så dålig så snabbt. Alfa Damian fryser när tystnaden faller över området.
"Är du okej?" Jag nickar medan jag börjar stamma.
"J-jag är okej. N-nya platser gör mig bara a-anxious. J-jag är ledsen."
Precis när jag avslutar min kamp med ett så enkelt svar brister resten av flocken ut i skratt. Jag kan tydligt höra tvillingarna håna mig.
"Alfans son är en sådan bebis."
Jag knyter näven och kväver ett morrande medan Alfa Damian börjar prata igen.
"Du ser ut som om du redan börjar frysa så..." han saktar ner medan han sparkar av sig skorna och tar av sig strumporna och byxorna. "Jag ska gå och hämta din väska och allt som är nära den, ta tillbaka det hit till dig, sedan gå tillbaka ut och kasta resten till dig. Det snöar vanligtvis mer än det regnar på vintern men hittills har denna vinter varit mild. Det har regnat hårt den senaste veckan och detta är en låg punkt nära träningsområdet. Allt som har sjunkit till botten som jag inte känner kommer att dyka upp när vattnet torkar upp. Jag ska se till att det kommer tillbaka till dig när vi hittar det."
När han avslutar sitt tal har han redan vadat ut till min duffelväska. Jag brukar bara ta med den och två ryggsäckar. Mina viktigaste saker är alltid i den väska som jag håller med mig. Det är när Alfa Damian tar tillbaka min väska med en handfull av mina kläder som flocken börjar skratta vilket resulterar i alfans dånande röst igen.
"Tystnad! Eftersom många av er inte verkar kunna bete sig som mer än barn, är det precis så jag kommer att behandla er. Stå stilla i linjen. Rör er inte eller tala om inte ert namn ropas upp. Alla framför mig, ta fram nyckeln till rummet ni just fått. Patrick, samla in nycklarna. Dominic och Lucas."
"Ja, sir."
Jag hör i unison medan jag fångar två till våta klädbollar som kommer min väg.
"Dominic, har du nycklarna till tredje våningen?"
Jag lutar huvudet när jag hör Alfa Damian kväva ett skratt.
"Ja, sir."
"Ge hälften av nycklarna till Lucas. Nu, eftersom ni inte kan vara vuxna om att samla era saker själva och är så ivriga att förstöra en annan flockmedlems saker, kommer min beta, Patrick, att ta en väska och ropa upp namnet på etiketten. Räck upp handen och säg här när du hör ditt namn och Patrick kommer att ge din väska till antingen Alfa Dominic eller Alfa Lucas. En av dem kommer att ge dig en nyckel till ditt nya rum på tredje våningen. Det finns en hiss men den används bara av städpersonalen för att fylla på förråden och vid medicinska nödsituationer. Trapporna är inomhus på norra änden av byggnaden."
"Detta är det sista jag faktiskt kan se flyta på ytan." säger Damian när han kastar de sista av mina kläder till mig. "Vi får kolla igen på morgonen. Vi kanske till och med hittar något som sjönk när solen kommer fram."
Jag nickar lätt medan jag vrider ur vattnet ur kläderna i mina händer och kastar dem i min väska. Jag knäböjer för att stänga den bara för att höra Tyler börja prata igen.