Kapitel 10
(8-årige Cole POV)
Jag skriker till när jag väcks av ett skarpt slag i nacken. Innan jag hinner förstå vad som händer får jag en hård örfil över ansiktet. Jag tar mig för kinden och gnuggar försiktigt bort svedan medan tårarna fyller mina ögon. Jag skriker igen när min mamma börjar skrika på mig.
"Vad gör du sovandes innan middagen? Det finns för mycket du måste göra innan du går och lägger dig och det vet du."
Jag försöker backa undan från henne när hon är bara några centimeter från mitt ansikte. Tyvärr ger denna rädsla mig ytterligare en hård örfil innan hon tar tag i nacken på mig och drar mig ur stolen.
'Fan! Inte underkastelsegreppet. Vad som helst utom det.'
Tänker jag tyst. Men det är det. Hon tvingar mig upp på fötter medan jag försöker kämpa emot att gå till min pappas kontor, platsen för mardrömmar för mig. Min kamp blir värre, gråtande och bönfallande min mamma att inte lämna mig med honom men som alltid faller mina böner på döva öron. Hon öppnar hans dörr och finner honom i telefon. Jag blir hårt nedtryckt i en stol, jag vet bättre än att försöka fly.
"Vad har han gjort nu?"
Pappa frågar med ett sadistiskt leende på läpparna när han lägger på telefonen.
"Hans lärare ringde och frågade varför han sov istället för att äta lunch och jag fångade honom precis nu sovandes istället för att göra läxor."
Jag försöker resonera med dem även om jag vet att det är meningslöst.
"Jag får sova under lunchen och mina läxor är klara."
"Tyst!"
De skriker i kör medan jag kryper längre bak i den mjuka fåtöljen. Mina ögon flackar snabbt mellan dem när de diskuterar vad straffet ska bli för att ha sovit i skolan och innan läggdags. Problemet är att de är i en länk för att inte dela det sadistiska straffet jag står inför.
Jag kan se på min pappas mörknande ögon att han tänker ta ut sin frustration på mig vilket betyder att detta inte kommer att vara en enkel smiskning. Nej, detta kommer att bli mycket värre och jag kan inte hindra mig själv från att skaka och kvida av rädsla.
"Mamma, snälla lämna mig inte."
Viskar jag när hon går förbi, tårar igen i mina ögon. Hon tittar inte ens åt mitt håll vilket ger mig en illamående känsla i magen.
"Så, vad höll dig uppe så sent att du inte kan hålla dig vaken i skolan?"
Hans röst är låg, morrande ut varje ord medan han går mot skåpet som håller hans favoritbälte.
"Pappa, snälla." Viskar jag, "du vet att jag var med dig till elva igår kväll. Jag går alltid och lägger mig vid åtta, nio som senast."
"Din lögnare! Du vet att inget sådant hände! Du skickades till sängs och gick helt enkelt inte! Sträck ut armarna rakt framför dig! Stå upp!"
Jag kvider illa medan jag försöker stå men jag skakar så mycket att jag faller första gången jag försöker.
"Stå upp!"
Han skriker igen, vilket får mig att skrika till av rädsla. Jag står äntligen med armarna utsträckta framför mig och han tvekar inte att slå det tjocka läderbältet hårt över båda mina händer.
"Hur vågar du ljuga."
"Pappa, snälla. Jag skulle inte."
Jag skriker till när ännu ett slag med bältet landar över mina händer. Rädslan tar över och jag drar undan händerna när han svingar en tredje gång och träffar golvet.
"Din olydiga lilla valp! Upp med händerna!"
Jag höjer armarna igen, skakande okontrollerat medan han slår bältets spänne över mina handleder. Jag hoppar bakåt från honom medan jag skriker av smärta och håller händerna mot bröstet vilket gör honom ännu mer rasande. Han svingar bältet igen, men denna gång träffar han baksidan av mina knän vilket får mig att falla mot hans skrivbord och slå i sidan av mitt huvud. Jag stannar på alla fyra medan mitt huvud snurrar från slaget och min syn är suddig av tårarna.
"Upp med dig! Lägg armarna över skrivbordet!"
Han skriker, tar tag i min skjorta och lyfter mig upp på fötter. Han trycker mig mot skrivbordets kant vilket får mig att flämta. Han tar tag i båda mina armar och sträcker dem hårt över skrivbordet. Jag hinner knappt få fotfäste innan bältet kommer ner över mina händer igen. Jag skriker när det tunga metallspännet träffar min vänstra handled. Han slår nu hårdare och snabbare än tidigare, metallspännet träffar samma ställe på min handled upprepade gånger.
När jag äntligen får tillbaka något slags förnuft, drar jag tillbaka armarna och håller min vänstra arm mot kroppen. Jag kan känna att min handled redan börjar svullna från de brutala slagen den fått och lukten av blod från skärsåren som spännet skapar när det träffar min ömma hud. Mina skrik är hysteriska när jag ber honom att sluta men det finns aldrig något stopp för honom.
Han greppar min nacke innan han når mina händer och drar ut dem igen. Han trycker mig hårt mot skrivbordet igen medan han slår mitt huvud mot träytan. Det är när mitt huvud snurrar från ännu ett hårt slag som han börjar igen.
Upprepade gånger landar slagen över mina handleder med det tunga spännet som träffar hårt på samma ställe. Ett plötsligt knak i min handled skickar en våg av skarp smärta genom min arm vilket resulterar i att mitt blodisande skrik ekar genom rummet. Jag kollapsar till golvet, skrikande av smärta eftersom jag vet att han har brutit min handled för andra gången denna termin.
"Du är svag! Detta är ingenting jämfört med strid! Stå upp och ta av dig kläderna!"
Jag försöker stå på ben som knappt bär mig. Mina händer är svullna från de obevekliga slagen och min vänstra är värre än min högra. Det är en kamp att knäppa upp knappen på mina jeans med min högra hand, med tanke på att jag är vänsterhänt, och jag vet att jag inte rör mig tillräckligt snabbt när jag känner spännet slå hårt mot min nacke.
Jag skriker av smärta medan jag fumlar blint med knappen på mina jeans. Det är efter det tredje slaget mot min nacke som knappen äntligen lossnar och jag kan ta av mig dem följt av min tröja och mina kalsonger. Jag skakar och gråter okontrollerat, bönfallande honom att sluta eftersom jag inte förstår varför han är så brutal.
Han greppar min nu nakna kropp vid nacken vilket får mig att skrika från skärsåren och blåmärkena som bältesspännet lämnat när han tvingar mig mot sitt skrivbord. Jag kämpar, skriker och ropar på hjälp men allt det gör är att få pappa att slå mitt huvud mot skrivbordet igen. Denna gång kvävs jag av mitt eget blod när det fyller min mun. Han lägger sin kropp över min, trycker mig mot skrivbordet medan han lutar sig över sidan för att greppa läderremmarna han har bultat fast under det. Han sträcker ut mina svullna och sargade armar igen, binder dem hårt till skrivbordet medan jag frenetiskt skriker av smärta.
Så snart jag är bunden till skrivbordet börjar misshandeln och den mentala misshandeln igen. Jag skriker vid varje slag när spännet gräver sig in i min rygg, rumpa och lår. Jag kan känna blodet rinna nerför mina ben vilket får mig att vrida mig och sparka desperat för att bli av med den äckliga, krypande känslan. Men pappa kommer för nära och blir sparkad i låret. Ett maniskt skratt kommer snart från hans mun när misshandeln med bältet upphör.
"Så vi vill sparka nu? Jag ska ge dig något att sparka på."
Jag flämtar hårt och försöker fånga andan så gott jag kan när jag känner honom bakom mig. Han greppar mina lår smärtsamt hårt när han lyfter mig från golvet och sprider mina ben ovanligt brett.
"Du får vad du ger, son."
Inom sekunder gör hans knä en kraftfullt hård inverkan på min ljumske. Jag försöker skrika men jag har ingen luft att skrika med. Inom sekunder följer ett andra, tredje och fjärde slag mot samma område vilket lämnar mig oförmögen att andas, än mindre fungera. Det är först när mamma talar som jag ens vet att någon har kommit in i rummet men han slutar inte omedelbart vid hennes inträde. Mina ömtåliga kroppsdelar har blivit krossade upprepade gånger in i mina tarmar nära ett dussin gånger när jag hör henne.
"Charles, vad i helvete? Det här är inte vad vi kom överens om. Han har redan missat tillräckligt med skola för att de ska misstänka att något pågår. Du kan inte fortsätta att tappa kontrollen så här. Han kommer att vara borta minst en månad efter detta."
"Han sparkade mig."
"Så. Han är fastkedjad vid jävla skrivbordet."
Jag hör honom sucka och jag kan bara hoppas att det äntligen är över. Han greppar mig igen, lyfter mig halvvägs upp. Denna gång när han knäar mig i ljumsken krossar han inte bara mina kroppsdelar in i mina tarmar utan precis under mina revben träffar bordskanten. Det är när han gör det en andra gång som jag våldsamt börjar kräkas över hela hans skrivbord kort innan jag svimmar av den outhärdliga smärtan.