Kapitel 3
Katniss nickade, lite chockad över att Maximilian ens visste vem hon var. Hon hade bara sett honom ett par gånger; han var Desmonds halvbror på deras pappas sida. Allt som hade med Desmond att göra fångade alltid hennes uppmärksamhet.
Ryktet på stan var att Maximilian hade kämpat med en kronisk sjukdom sedan han var barn, men han hade otroliga affärsfärdigheter.
Hela Boleyn-familjens imperium låg i princip i hans händer, vilket gjorde honom till den främsta i familjen. Trots att han var den äldsta sonen bar han av någon konstig anledning inte Boleyn-namnet.
Maximilian var otroligt snygg, men de där isiga ögonen gav ifrån sig riktigt dåliga vibbar, vilket gjorde Katniss lite obekväm.
I skolan var Katniss alltid i rampljuset, men inte av några bra anledningar. Det var allt på grund av att hon var galet förälskad i Desmond. I sitt tidigare liv slog hennes hjärta bara för honom.
Desmond var den stora stjärnan på skolan. Snygg, charmig och talangfull, han hade tjejer som föll för honom till höger och vänster, med Katniss som den mest besatta.
Från det ögonblick de möttes var Katniss fast vid Desmond, jagade efter honom som en galning, bara för att komma lite närmare och känna hans värme.
"Desmond, jag gillar dig!" ropade hon en gång i en folkmassa, vilket fick alla möjliga konstiga blickar och skratt.
Men Katniss brydde sig inte ett dugg. Desmond var hela hennes värld; inget annat spelade någon roll.
"Haha, titta på Katniss, hon har tappat det!" skvallrade folk, pekande fingrar.
Men allt det där pratet rörde inte Katniss. Hon fortsatte att förfölja Desmond, besatt av varje hans rörelse.
'Desmond, kommer du någonsin att lägga märke till mig?' undrade hon tyst, hoppandes på ett mirakel.
Men hennes besatthet ledde ingenstans. Desmond förblev ouppnåelig, som om han var på en annan planet.
En dag kunde Maximilian inte ta det längre och avslöjade sanningen för Katniss.
"Desmond bryr sig inte om dig; du är bara ett skämt för honom," sa han, hans ord skar genom hennes fantasier som en kniv.
Tårar fyllde hennes ögon, men hon fortsatte att göra sitt, tänkandes att hennes uppriktighet skulle vinna över Desmond. Även om hon misslyckades, glömde hon aldrig den sällsynta vänlighet som Maximilian visade henne.
För Maximilian var hans ord förmodligen ingen stor sak, men för Katniss var de en livlina. Hon kom plötsligt ihåg att om två år skulle Maximilian dö ung av sin sjukdom.
Att tänka på det fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. Hon sneglade på Maximilians nästan perfekta profil, hennes ögon fyllda med blandade känslor.
I sitt tidigare liv var hon så insnärjd i Manners-familjens drama att hon inte visste när Maximilian dog. När hon fick reda på det senare, kände hon en sting av ånger.
Katniss tittade på vattenautomaten, sedan på Maximilians rullstol. Hon bestämde sig för att hälla upp en kopp vatten åt honom och räckte den till honom.
Maximilian tog koppen och sa kyligt, "Försök inte fjäska för mig; jag kan inte göra något åt Desmond."
När solen sjönk under horisonten blev sjukhusets vattenrum kusligt tyst, med bara brummandet från vattenvärmaren och deras andning som fyllde rummet. Katniss kände en våg av känslor och bestämde sig för att öppna sitt hjärta för Maximilian.
"Mr. Hamilton, du vet nog inte detta, men jag gav mycket för Desmond, bara för att inse att han inte var värd det. Jag är färdig med att vara någon annans dörrmatta; jag vill ha tillbaka min självständighet och självrespekt." Hennes röst var en blandning av hjälplöshet och beslutsamhet.
Maximilian lyssnade i tystnad, hans ögon visade en djup känsla. Han verkade ta in varje ord, försökte förstå hennes verkliga känslor.
Även om han inte sa ett ord, kände Katniss en nyfunnen respekt i hans blick, som en uppfriskande källa för hennes törstande själ. Hon tittade tacksamt på honom, fann en känsla av frid och tillit i hans ögon.
Maximilians ögon hade ett djupt ljus. Han verkade se elden och modet i Katniss hjärta, och hans intryck av henne förändrades tyst.
Snart nog var det dags för utskrivning.
Utanför sjukhusets entré stod en lyxbil parkerad vid trottoaren, dess fönster reflekterade Manners-familjens gyllene emblem. Lucas och Nathan, alla uppklädda, stod vid bilen och väntade otåligt på att Clara skulle skrivas ut.
Slutligen svängde sjukhusdörrarna upp, och ut kom en flicka i en ljusblå klänning, graciös och värdig. Detta var Clara, familjens dyrbara juvel. Lucas och Nathan rusade genast fram, överöste henne med varma välkomnanden.
"Clara, är du okej? Vi är redo; låt oss ta dig hem," frågade Lucas, redo att köra henne tillbaka.
Under tiden blev Katniss lämnad hängande, till synes osynlig. Hon stod tyst vid sjukhusets entré, såg lyxbilen rulla iväg, kände en känsla av hjälplöshet och ensamhet.
Det kändes som om alla hade glömt bort henne. Hon gick ut från sjukhuset, väntade vid vägkanten på en taxi.
Efter en kort väntan stannade plötsligt en svart sedan framför henne.
Katniss tittade instinktivt in i bilen och såg bakrutan sakta rullas ner, avslöjande en mans djupgående ansikte, hans uttryck kallt och likgiltigt, utstrålande en extraordinär aura.
Maximilian kastade en blick på henne och sa långsamt, "Sätt dig i bilen."
Katniss blev för ett ögonblick förbluffad, sedan utbrast hon förvirrat, "Vad?"
Maximilian rynkade pannan, hans röst lugn, "Du har blod på din klänning."
När hon hörde detta rodnade Katniss kinder omedelbart. Hon tittade panikslaget bakom sig och upptäckte en liten röd fläck på baksidan av sin blå klänning.
Även om det var september var vädret fortfarande stekande, och hon hade bara denna klänning på sig.
Generad försökte Katniss täcka fläcken med ena handen, men Maximilian hade redan sett den, vilket gjorde henne ännu mer obekväm.
Maximilians kalla röst kom igen. "Sätt dig i bilen." I det ögonblicket klev föraren, Felix, ut, log vänligt och öppnade bakdörren, gestikulerande för Katniss att sätta sig.
Katniss tvekade inte, klättrade klumpigt in i bilen.
Men hon vågade inte sätta sig på sätet, rädd för att fläcka ner det.
Med huvudet nedböjt kunde Katniss bara halvstå, såg hjälplös och ynklig ut.