Kapitel 1
Sommarsolen slog ner på de livliga gatorna och fick alla att känna sig som om de smälte. Folk skyndade sig fram och tillbaka framför sjukhuset, och den brännande solen träffade alla lika hårt.
Samtidigt, i ett sjukhusrum, vaknade Katniss Manners långsamt upp ur en koma och blinkade förvirrat mot en märklig och mystisk scen.
De grå väggarna var täckta med ett rött kors, och ett gammalt bord stod bredvid sängen. Den instängda luften och den starka lukten av desinfektionsmedel slog mot hennes näsa och fick hennes redan värkande huvud att snurra ännu mer.
Vänta, var hon inte död? Hur i hela friden hamnade hon på ett sjukhus?
Katniss mindes.
Hon hade kommit till sjukhuset för att besöka sin syster, Clara Manners, med en bukett blommor som hon noggrant hade valt ut. Det heta vädret hade fått henne att svettas, men det brydde hon sig inte om. Hennes hjärta var fullt av oro och kärlek för Clara.
Undvikande fotgängare och bilar skyndade Katniss fram, hennes ångest och brådska drev henne framåt.
Till slut nådde hon sjukhusets ingång och rusade in på avdelningen. I nästa sekund hörde hon Clara och Elodie Smith prata därinne.
"Mamma, hur fick jag den här sjukdomen? Om jag inte hittar en njurdonator kommer jag att dö. Vad ska jag göra?" Claras röst darrade när hon höll i undersökningsrapporten, hennes ögon fyllda av hjälplöshet och sorg.
Elodie försökte trösta henne, "Din andra bror är läkare; han kommer att hitta en lösning. Vi kommer snart att hitta en njurdonator." Claras tårar flödade som en flod, hennes rädsla och förtvivlan steg som en tidvattenvåg.
Lyssnande tyst, kände Katniss en klump i bröstet. Medveten om familjens kamp och konflikter hade hon försökt så hårt att behaga sin familj men blev alltid ignorerad och behandlad kallt. Elodies förslag chockade henne, en låga av motstånd tändes i hennes hjärta.
"Jag är rädd att jag inte kommer att klara mig tills dess, mamma. Jag är fortfarande ung, jag har barn att uppfostra, och jag har inte haft en chans att ta hand om dig ordentligt," sa Clara sorgset, hennes ord visade hennes uppskattning för livet.
Elodies ögon glimtade till med en antydan av mörker när hon sa, "Förresten, hade inte Katniss magsäckscancer? Kanske kan vi använda hennes njure. Det skulle annars vara ett slöseri." Dessa ord träffade Katniss som ett slag i magen, vilket fick henne att känna sig hjälplös och arg.
Stående vid dörren lyssnade Katniss på Clara och Elodies samtal, hennes humör svängde vilt. Hon stod tyst i sjukhusets hörn och tänkte på sitt liv. Som den sistkomna i familjen hade hon gått igenom otaliga prövningar, var och en formade hennes starka hjärta.
Vid tio års ålder fick familjen Manners reda på att Katniss faktiskt var deras riktiga dotter som av misstag hade blivit bortförd. Hon hämtades tillbaka från landsbygden. Denna oväntade upptäckt vände upp och ner på Katniss liv. Hon hade föreställt sig ett hoppfullt nytt liv, bara för att finna sig själv stå inför familjeutmaningar och svårigheter.
Katniss försökte hårt att passa in i sin familj men fann det svårt. Hon fortsatte att försöka, längtande efter deras erkännande.
Hennes fyra bröder var familjens guldpojkar, alltid daltande med Clara, den felaktigt identifierade dottern. "Katniss, du har gjort bort dig igen!" Deras ständiga tjat skar djupt, och familjens kalla och orättvisa attityd mot henne var som en örfil.
Claras tårar fick alltid familjens sympati, medan Katniss var syndabocken. "Jag ville bara hjälpa," brukade hon säga, men hennes försök att lösa familjens ekonomiska problem möttes med kalla axlar och skuld. Hon kunde inte förstå varför hon alltid fick ta smällen.
Ibland kändes det som om Clara var den riktiga Manners-barnet, och hon själv bara var en utomstående.
Familjen Manners var i affärsbranschen, så de var ganska välbärgade, men när fler började konkurrera fick de problem med kassaflödet.
Det var Katniss som slet dag och natt för att fixa den ekonomiska röran, bara för att få ett erkännande från familjen Manners, men hon arbetade sig sjuk. Istället för att få deras sympati, ville de ha hennes liv.
Skrattande bittert, borde hon ha förstått att oavsett hur hårt hon försökte, skulle hon aldrig få deras omsorg, inte ens en gnutta.
Katniss slöt ögonen och försökte uthärda smärtan. Plötsligt bröt en våldsam hosta tystnaden, och hon råkade ge ifrån sig ett ljud på grund av sin värkande kropp.
Katniss stönade av smärta, och atmosfären i avdelningen blev tung. Elodie och Clara hörde ljudet utanför avdelningen, och Elodie öppnade snabbt dörren, rynkade pannan och stirrade på Katniss.
"Tjuvlyssnade du?" Elodies röst var full av ilska och undertryckelse.
Katniss kände genast en kyla. Hon reste sig hastigt, ville fly från den pinsamma situationen. Men Elodie tänkte inte låta det passera, hennes ögon fyllda av ilska och missnöje.
"Spring inte!" ropade Elodie argt och ökade takten för att hinna ifatt.
Katniss hjärta sjönk ner i en isande avgrund. Panikslagen sprang hon nerför korridoren, tills hon halkade och av misstag föll nerför trappan.
Ljudet av fallet ekade genom trapphuset. Elodie nådde trapphuset och såg Katniss ligga på marken, kände en obeskrivlig känsla av tillfredsställelse och glädje.
"Äntligen blev vi av med det här problemet!" sa Elodie med lättnad.
"Katniss, lyssna på mig. Du är ensam, utan några band, och du har magsäckscancer och kommer inte att leva länge. Men Clara är annorlunda. Hon har en familj och barn. Du kan inte vara så hjärtlös och låta henne dö!" sa Elodie. Hon verkade ha hittat en lösning på problemet, kände en känsla av stolthet och lättnad, medan Katniss låg på trappan, stönande av smärta, hjälplös och desperat.
Elodie gjorde henne aldrig besviken. I detta ögonblick sa Elodie ytterligare en mening som fick Katniss hjärta att sjunka till botten, "Att falla från en så hög trappa kommer inte att påverka njurens kvalitet, eller hur? Att kräkas så mycket blod, du kommer förmodligen inte att överleva. Det är bra; Claras sjukdom kommer att botas."
När hon hörde detta stirrade Katniss på Elodie med vidöppna ögon. Hatet och oviljan i hennes hjärta fick henne att dö med öppna ögon.
Men oväntat, hon återföddes.
Detta var Guds chans för henne att börja ett nytt liv.