Kapitel 3
Alina
Jag vaknade med ett ryck. Det tog ett tag innan jag insåg att någon ringde på dörrklockan till min lägenhet och att jag inte längre var på sjukhuset och försökte övertala min pappa att ställa in bröllopet.
Jag gnuggade sömnen ur ögonen och tittade på klockan vid sängen. Den var nio tjugosju på morgonen, och eftersom jag hade tagit några dagar ledigt från jobbet, förväntade jag mig inte någon.
Jag skyndade mig ur sängen och tog på mig min morgonrock. Den limegröna satinklänningen jag hade på mig nådde till knäna, och morgonrocken var lite längre. Mitt långa mörkbruna hår var i vilda lockar runt ansiktet och nådde ner till nedre delen av ryggen. Jag drog händerna genom det några gånger för att se presentabel ut och gick mot dörren.
"Ja?" frågade jag när jag öppnade dörren utan att först kolla vem det var. Jag önskade genast att jag inte hade gjort det.
På andra sidan dörren stod ingen mindre än Erick Stayton, mannen jag hatade och fruktade. Han såg fortfarande likadan ut, förutom att han inte längre hade den pojkaktiga charmen han hade när han var yngre. Istället hade han nu hårda vinklar och ett mejslat utseende. Han hade ett djävulskt snyggt ansikte, breda axlar och långa ben klädda i gråa kostymbyxor. Musklerna på hans armar spände under de uppkavlade ärmarna på hans marinblå skjorta. Hans sandblonda hår var kort och perfekt stylat medan hans havsblå ögon glittrade med en okänd känsla, ett leende spelade på hans läppar.
"Hej där. Kommer du ihåg mig?" sa han när jag synligt bleknade.
"V-varför är du här?" frågade jag och förbannade mig själv inombords för att jag stammade. Hur skulle jag någonsin kunna glömma honom? Förutom vad han gjorde mot mig, hade han ett ansikte ingen lätt kunde glömma.
"Jag kom bara för att kolla till min blivande fru." Han korsade armarna över bröstet.
"Nåväl, nu när du har gjort det, borde du nog gå." Jag gick för att smälla igen dörren i ansiktet på honom, men en plötslig vindpust svepte förbi mig. När jag vände mig om stod Erick där i mitt vardagsrum och tittade runt i min lägenhet.
Min lägenhet var liten, men jag älskade att bo här. Jag hade dekorerat allt själv, från väggarnas färg till möblerna. Matsalen var en kombination av ljusgrönt och blått med en blå matta och vita soffor. Köket låg precis bredvid vardagsrummet med två stolar framför disken och ett öppet kök bakom det. Väggarna var ljuskrämfärgade och skåpen var av trä. Det fanns en tjugoåtta tums LCD-TV på väggen bredvid disken och ingången till köket. En golv-till-tak glasvägg stod vänd mot sofforna och gav en fantastisk utsikt över gården och fontänen. Mitt rum var medelstort med vita väggar och hade olika konstgjorda växter och blommor, samt en grön gräsmatta. Alla dekorationer fick det att se ut som om det var mitt i naturen. Gästrummet var målat i rött och guld med bara en säng och en liten garderob. Det var allt, men lägenheten var min trygga tillflyktsort. Jag köpte den med pengarna jag fick när jag sålde mina föräldrars hus strax efter att min pappa blev inlagd på sjukhus för ett år sedan.
"Jag gillar inredningen. Har du gjort det här själv?" frågade Erick.
"Ja," sa jag med hård röst. "Hur länge planerar du att stanna här?"
"Du vet, det finns ingen anledning för oss att vara så spända, eller hur? Vi ska gifta oss om några veckor," sa han och kom fram till mig så att vi stod bröst mot bröst.
"Du har rätt. Vi ska gifta oss om några veckor, men vi är inte gifta än. Så det vore bättre om jag inte behövde se dig om det inte är absolut nödvändigt." Jag backade inte, även om varje cell i min kropp sa åt mig att springa så långt och så snabbt jag kunde.
Erick höjde ett ögonbryn och hans läppar böjdes uppåt på ena sidan. "Du har förändrats. Jag gillar det, men du verkar ha glömt att du inte gifter dig med en vanlig människa, Alina. Du gifter dig med alla vampyrers prins, så se till att vakna till och fixa lite kaffe åt mig."
Alinas perspektiv
Vilken fräckhet! Ja, förutom att vara en av de mest inflytelserika familjerna i Sverige, var Ericks föräldrar kung och drottning över alla vampyrer, vilket gjorde honom till Vampyrprinsen, men det gav honom inte rätten att beordra mig runt. Jag bet ihop tänderna så hårt att jag var rädd att de skulle spricka. Hur vågade han säga något sådant som om han inte hade gjort något för fyra år sedan?
Jag får inte tappa humöret, påminde jag mig själv. Nej, jag får inte förlora mot detta monster.
"Ut ur mitt hus, och fixa ditt eget förbannade kaffe!" Med det marscherade jag till mitt sovrum och smällde igen dörren i ansiktet på honom.
Ericks perspektiv
Jag stirrade förvånat på den stängda dörren till Alinas sovrum. Det som förvånade mig mest var hur mycket hon hade förändrats under de senaste fyra åren.
För fyra år sedan var hon den här blyga lilla flickan som var för rädd för att säga vad hon tyckte och alltid gömde sig för mig och mina vänner. Det var sant att vi mobbade henne, men det var mest på grund av min stolthet. Vid den tiden var jag inte redo att acceptera att min framtid redan var förutbestämd och att jag inte skulle ha något att säga till om. Dessutom var jag Vampyrprinsen, och hon var en enkel dödlig, något mina vänner såg till att jag aldrig glömde. Faktum är att jag var förvånad över att mina föräldrar var så entusiastiska över detta bröllop. Det var de som lärde mig att människor var försvagare. Att få barn med dem skulle späda ut vår blodslinje, något som utgjorde ett hot mot vår överlevnad eftersom vår blodslinje redan blev utspädd genom blandäktenskap. Å andra sidan hade min mor alltid berömt Sheena, Alinas mor, trots att hon var det största exemplet på utspädning i historien.
Kanske var det för att mina föräldrar ville återfå förtroendet från de vampyrer som valt att leva i fred med människorna. En majoritet av vår ras stödde nu blandäktenskap utan rädsla för utspädning, och mina föräldrar var hårdföra politiker. Ingen kunde rubba dem från deras position, men det var alltid bättre att leva ett liv utan uppror.
Jag tittade på den stängda dörren igen och bestämde mig för att ge henne lite tid. Jag kunde lätt bryta ner dörren, men det skulle inte uppnå något. Det skulle bara förstöra allt innan det ens hade en chans att formas. Suckande satte jag mig i en soffa vänd mot en glasvägg och beundrade skönheten i landskapet medan jag gjorde några viktiga samtal. Bakom den bredde Stockholm ut sig i all sin prakt. Nordiska museet var inte så långt härifrån. Hon hade hittat en fin plats.
Att arbeta hjälpte dock inte. Med mig så nära Alina, gick mina minnen ständigt tillbaka till en natt som aldrig borde ha hänt. Det var mitt största ögonblick av svaghet. Jag mindes fortfarande vad som hade hänt den dagen som om det var igår. Mina 'vänner' hade en stor del i det också. De hjälpte till att droga mig med ett gift som bara påverkade vampyrer och berättade en lögn som fungerade som en avledningsmanöver. När jag kom nära henne, satte tvånget in.
När jag väl kom till sans efter att ha kämpat med näbbar och klor för att bli av med tvånget, var det för sent. Hon var ganska illa tilltygad. Jag hade varit för hårdhänt och lämnat henne med blåmärken. Jag var äcklad av mig själv och kunde inte ens titta på henne. Jag hade inte kunnat möta henne sedan dess. Det var därför jag inte hade besökt henne en enda gång under alla dessa år. Vad skulle jag säga? Förlåt att jag förstörde ditt liv? Nej. Ord var inte tillräckliga för vad jag hade gjort mot henne. Det tog mig ett tag att förstå att tanken på henne med någon annan, lögnen som min 'vän' Nile matade mig med för att komma nära Alina, gjorde mig rasande.
Ja, jag var svartsjuk, men jag var inte kär. Jag såg henne alltid som min partner. Hon var min och bara min. Och jag skulle se till att ingen annan kunde ha henne. Hon var, är och kommer alltid att vara min, att göra vad jag vill med, när och var jag vill.