Kapitel 7
ISABELLA
Jag står knappt ut med att vara här. Folk har äntligen börjat se på mig annorlunda de senaste åren, men efter hur det slutade med Dominic, möts jag nu av medlidsamma blickar. Jag tar ett glas champagne från en av brickorna som bärs av en av servitörerna. Jag passerar alla dessa elegant klädda människor som diskuterar sociala evenemang. Jag går ut genom dörrarna till terrassen och tar ett djupt andetag, som om jag äntligen kunde andas utan alla dessa människor runt mig. Ljuset som lyser upp staden gör den vackrare än sett från marken, och allt verkar mycket tystare. Jag tömmer glaset i en klunk och ställer det på kanten. Min telefon vibrerar och jag tar upp den ur min lilla väska. Det är ett meddelande från Alex som säger att han är fast på galleriet och inte kommer kunna stötta mig psykiskt på festen. Jag snörvlar när jag lägger tillbaka den. Varför är jag inte förvånad? Han hatar den här typen av kvällar. Han har bara varit med mig en gång, och då lät han Dom ta över. Han har varit ett stort stöd hela mitt liv, jag älskar honom som en bror men ikväll önskar jag att han hade varit här med mig. Freddie och Rebecca höll mig sällskap när jag kom, men blev snabbt distraherade av andra gäster, inte för att jag klandrar dem. Här var jag, ensam igen.
ASHER
Hon ser fantastisk ut i sin långa svarta klänning, med en slits uppför höger ben. Hennes svarta hår faller i vågor nerför ryggen. Jag ser hur hon passerar folk och verkar oberörd av deras medlidsamma blickar. Hon agerar redan som en sann drottning, håller huvudet högt och ler artigt utan att visa minsta brist. Hon är perfekt för oss. Vi tre är överens om detta, vi har också kommit överens om att ta det lugnt med henne, men jag har väldigt svårt för det när jag ser henne ikväll.
Det skulle vara så enkelt att dra henne ur sikte och märka henne. Hon skulle känna kopplingen omedelbart, men våra egon föredrar att hon dras till oss och väljer oss av egen fri vilja. Jag suckar inombords. Jag avslutar mitt samtal med en av firmans företagsjurister när jag ser henne gå ut på terrassen. Hon verkar lika trött på att vara här som jag är. Jag fortsätter att betrakta henne på avstånd innan jag själv närmar mig henne. Som ödet vill, vänder hon sig om precis när jag ska hälsa på henne. Hon kolliderar rakt in i mig och min skjorta täcks av champagne.
"Åh herregud, förlåt." säger hon och försöker torka bort champagnen med händerna utan att titta på mitt ansikte.
"Oroa dig inte." Hon stannar upp när hon hör min röst. "Isabella?"
"Asher?" frågar hon och lyfter långsamt huvudet. Hennes stora gröna ögon landar på mig och ett uppriktigt leende tar form på mina läppar. Hon kände igen min röst utan att se mig. "Förlåt för skjortan. Jag såg dig inte."
"Ingen fara." Jag knäpper kavajknappen. "Som om inget hade hänt."
Hon ler, och återigen önskar jag att jag var den enda hon log mot. Hon är vacker, men ännu mer när hon ler.
"Det är ganska slumpartat att se dig här," säger jag till henne.
"Med bröderna Black verkar det som en slump efter en annan."
Misstänker hon något? Jag hoppas inte det. "Ja, de berättade att du var vår granne på nedervåningen." Hon nickar. "Jag ville be om ursäkt för hur jag avfärdade dig sist. Jag var på dåligt humör, det var för bullrigt... hur som helst, barer är inte min grej."
"Så vad gjorde du där?"
"Mina bröder drog med mig dit, förstås, vilken fråga." Hon skrattar, och det är den sötaste melodi jag någonsin hört. "Vad för dig hit?" frågar jag henne och hon förklarar historien jag redan känner till, och jag nickar intresserat. "Mina kondoleanser för dina föräldrar. Det kan inte vara lätt."
"Det blir lite lättare med tiden men efter vad som hände med Dominic...."
"Vem är Dominic?" avbryter jag henne.
"Min ex-make." Hon tvekar ett ögonblick. "Alla här vet redan så jag kan lika gärna berätta för dig också." Hon säger det med en resignerad ton och backar för att luta sig mot räcket. "Han brukade jobba här och han var otrogen mot mig med en av sina kollegor. Jag tog dem på bar gärning... på hans skrivbord. Om du förstår vad jag menar." Hon skakar på huvudet. "Och det värsta är, jag kom hit för att göra exakt samma sak."
Jag morrar lågt. Även om jag vet att hon var gift och inte förväntade mig att hon fortfarande skulle vara oskuld. Att föreställa sig henne i en annan mans armar är svårt, men ännu svårare naken med en annan man.
"Du är exceptionell. Du har mött så många svårigheter och här står du i en praktfull klänning med en drottnings attityd." Jag säger det och ser hur hennes kinder blir röda.
"Tack, men jag berättade inte det för att du skulle komplimentera mig."
"Jag vet," säger jag enkelt och ser henne rakt i ögonen.
Något händer mellan oss och jag vet att hon känner det också.
Jag tar ett steg mot henne, våra kroppar är praktiskt taget ihopklistrade. Hon kan inte backa, blockerad av räcket, och hennes läppar delar sig. Jag sänker mitt huvud för att föra mina läppar nära hennes och bedöma hennes reaktion. Hennes andning blir djupare...