Kapitel 5
ISABELLA
Jag börjar mitt sista varv i parken, helt andfådd men pressar mig själv till slutet. Mitt hår har smitit ur hästsvansen, jag är genomsvettig men allt jag kan tänka på är den islatte jag ska dricka när mitt lopp med mig själv är över. Jag når mållinjen jag satt upp för mig själv och stannar för att hämta andan. Böjd över, med båda händerna på låren, börjar min andning äntligen lugna sig.
"Isabella?" Jag vänder mig om när jag hör mitt förnamn.
Jag känner genast igen den långa, mörkhåriga mannen på 1,90 meter som står framför mig.
"Jax?" frågar jag honom som om jag inte riktigt minns hans förnamn, när det i verkligheten skulle vara omöjligt att glömma hans hasselnötsbruna ögon och smilgropar även om jag ville. Det verkar som om han också har sprungit eftersom han har på sig shorts, ett svart linne och löparskor.
"Ja, det är jag. Det är konstigt, jag springer här varje dag och jag minns inte att jag har stött på dig förut."
"Jag flyttade in i området för ungefär en vecka sedan."
"Området är trevligt och lugnt, du kommer att gilla det." Han ler mot mig och visar sina perfekt raka vita tänder. "Jag ville be om ursäkt för hur vi skildes åt förra lördagen. Asher är ibland... hur ska jag säga... han saknar ibland känsla för människor. Han menade inte att skrämma iväg dig, han var bara klumpig."
"Det är inget. Jag ville ändå gå hem." svarar jag, lite obekväm när jag tänker tillbaka på scenen.
"Jag skulle ta en kaffe att ta med, jag bjuder dig. För att kompensera för min storebrors attityd." säger han med ett leende.
Jag vill tacka nej, men samtidigt tänker jag att jag ska acceptera. Han verkar vara en trevlig kille, och en kaffe är ingen förpliktelse.
"Vet du vad, jag var precis på väg att köpa mig en islatte."
"Perfekt." säger han innan han leder mig nerför gatan.
"Jag tror det måste vara ödet att vi träffades. Två gånger på en vecka, det kan inte vara en slump." säger han till mig. Jag skrattar och han tillägger. "Allvarligt, jag är glad att jag stötte på dig idag. För jag vill fortfarande lära känna dig, du vet."
"Jag är också glad men... åh herregud..." Jag är nervös. Jag vet inte längre hur man flirtar med någon. Jag suckar innan jag fortsätter. "Jag kom precis ur ett seriöst förhållande. Jag är nyligen skild..."
"Okej, jag förstår. Men vi kan fortfarande lära känna varandra och se vart det leder. Ingen press." försäkrar han mig.
"Ingen press... det är okej för mig," svarar jag och han öppnar caféets dörr för mig.
Med våra drycker i handen går vi vidare, pratar om allt möjligt. Utan att inse det, går vi mot min byggnad, men jag tror inte att jag har berättat för honom var jag bor.
"Förlåt, jag insåg inte..."
"Fan, jag tänkte inte på att fråga var du bodde och som en idiot gick jag bara mekaniskt mot mitt ställe." Han avbryter sig själv genom att dra handen genom håret.
"Jag skulle precis säga samma sak."
"Om du säger att du bor i den byggnaden..." Han pekar mot min byggnad. "Teorin om ödet håller mer än väl."
"Jag bor här," svarade jag otroligt.
Stuart ser oss vid dörren och öppnar den för oss.
"Fröken Moretti, herr Black." Han nickar.
Jag skakar på huvudet i misstro. Sannolikheten för att detta skulle hända var löjligt låg. Vi närmar oss hissen.
"Jag bor på översta våningen med mina bröder."
Insikten slår mig. "Ni är bröder. Du bor med Asher och Knox, eller hur?"
"Ja, hur känner du Knox?" frågar han mig medan vi väntar på hissen.
Jag berättar om vårt korta möte kvällen innan och han skrattar och skakar på huvudet. "Så du är den heta grannflickan." Jag tittar på honom med stora ögon och rodnaden stiger på mina kinder, generad. "Du har lyckats få de tre Black-bröderna i din ficka."
Dörrarna öppnas, vi går in i hissen sida vid sida och Jax trycker på min våning och sedan på Penthouse-våningen.
"Skulle du gå med på att gå ut med mig en kväll... säg nästa fredag?"
"Med nöje," svarar jag omedelbart. Alex har rätt, jag måste njuta av livet, trots allt är jag bara 25 och alla män är inte som Dominic. Jag förtjänar att träffa någon trevlig, även om det inte går längre än en dejt.
ASHER
När jag sitter på en av köksstolarna med min laptop framför mig, kommer Jax in genom dörren, med en kaffe i handen och ett stort leende på läpparna.
"Saker och ting gick precis som du hoppades, att döma av ditt ansiktsuttryck," säger jag till honom, och den jobbiga typen har mage att flina mot mig när han närmar sig.
"Jag har en dejt med henne nästa fredag."
"Nästa fredag," upprepar jag. "Det är inte dåligt men jag har en dejt med henne ikväll... men det vet hon inte än," säger jag när jag reser mig och stänger laptopen.
"Vad betyder det ens?" frågar han synbart irriterad, vilket får mig att le. Jag plockar upp datorn och går mot mitt rum. "Ska du inte ens berätta för mig?" Jag kan inte se honom, men med tanke på hur han är, måste han ha kastat upp armarna i luften. "Och vart ska du?"
"Vi ska till flocken. Vi fick ett samtal medan du var borta." svarar Knox när jag passerar honom.
När han träffade Isabella igår, berättade han att vi hade en investeringsfond men det är bara en liten del av vad vi gör, men han kunde inte berätta allt just då. Vi är de sista tre ättlingarna till den sista varulvskungen. Idag är varje flock självständig och vi har bara en hederstitel, men vi stödjer den största flocken i USA. Vi har byggt upp ett finansiellt imperium och vi är flockarnas bank. När en flock behöver finansiera projekt och inte har tillräckliga medel, vänder de sig till oss. Vi äger också världens största varulvstidning, en restaurangkedja och är majoritetsägare i flera företag grundade av varulvar. Vi investerar inte bara i varulvsrelaterade företag och organisationer, vilket leder mig till kvällens välgörenhetsgala, organiserad av Isabella's far, Salvatore Moretti's advokatbyrå. Jag lyckades få en inbjudan i sista minuten när jag fick reda på att hon deltog varje år. Det är alltid bra att ha kompetenta advokater att vända sig till i en knipa, och de är den största byrån i stan, så de har alla specialiteter. Så ikväll tänker jag kompensera för klumpigheten vid mitt senaste möte med Isabella och höja min brors spel. I slutändan är hon vår, hon kan inte acceptera bara en, men lite konkurrens om vem som kan charma henne först skadar aldrig någon.