KAPITEL ÅTTA: SÅDD AV OENIGHET
"Ariel…" Ivy mumlade namnet, hennes röst fylld av enormt hat. Hon såg sig omkring i klassrummet och märkte att folk gav henne konstiga blickar. Några var fyllda med skadeglädje medan andra var fyllda med hån. Ivy kände sig så kall, som om hennes kropp hade blivit nedsänkt i en iscell. Känslan var mycket obehaglig och överväldigande.
"Ivy, Ivy!" Ivy kände någon knacka på henne, vilket ryckte henne ur hennes dagdröm.
"Va?" Hon vände sig om och tittade på sin bänkgranne som såg tillbaka på henne med förvirring.
"Är du okej? Jag pratade med dig, men du var så förlorad i tankar," förklarade hennes bänkgranne Yvonne.
"Åh, jag mår bra. Jag ska bara gå på toaletten först." Ivy ursäktade sig och lämnade hastigt.
Puh! Yvonne drog en lättnadens suck. Nyss, när hon mötte Ivys förvridna ansikte och onda ögon, kändes det nästan som om hon stod ansikte mot ansikte med ett monster. Men när hon vände sig om och tittade på henne igen, såg hon att hennes ansikte hade återgått till det normala. Hon hade till och med sina egna tvivel. Kanske spelade hennes ögon henne ett spratt igen?
"Herregud! Såg du hur förvridet hennes ansikte var?" frågade en klasskamrat, rysande omedvetet, efter att Ivy hade lämnat klassrummet.
"Ja, det var jävligt läskigt! Kan hon ha haft en förklädnad hela tiden?" En annan kille från bakre raden frågade förvirrat.
"Det är rätt åt henne, hon har alltid varit överdrivet självgod." Jessie, en ärkefiende till Ivy, hånade skadeglatt. Ja, från början har Jessie alltid haft känslan av att Ivy använder en förklädnad för att få vad hon vill. Hon verkade så pretentiös, brukade alltid spela ynklig. Jessie hatade pretentiösa människor mest.
Ivy, som sprang in på toaletten och smällde igen dörren. Hon tittade på sitt förvridna ansikte med en ondskefull min i spegeln, sedan skrek hon för full hals. När hon var klar med att ventilera, tvättade hon ansiktet och justerade sitt förvridna uttryck till ett normalt. Plötsligt slog en idé henne. Hon log illvilligt.
"Ariel, skyll inte på mig, för att bli av med dig måste jag förstöra ditt rykte." sa hon medan hon log. Ivy hade haft en stark lust att få Ariel att försvinna från skolan ett tag.
Medan eleverna var i klassrummet, spreds en tråd långsamt över skolans forum. Den postades av ett anonymt konto. Detta var innehållet i inlägget:
"Ariel, den nyutnämnda skolans skönhet, visar sig vara den unga fröken från den välkända Hovstad-familjen i Ocean City. Det sägs att hon skickades till landsbygden vid fem års ålder eftersom hon ansågs vara en olycksfågel. På landsbygden fortsatte hon att orsaka problem i varje skola hon skrevs in i. Med sina dåliga prestationer och att slåss med elever, tvingades hon alltid byta skola. Vilken bråkmakare! Dessutom betyder det tydligt att hon är Ivys syster. Varför tror ni att hon dolde det faktumet för folk? Dessutom, med hennes betyg, tror ni att hon är kvalificerad att komma in på den mäktiga Anderson gymnasieskolan?"
Denna tråd orsakade plötsligt en sensation på hela Anderson gymnasieskola.
Flow with the Wind: Tsk, att jag en gång såg henne som min gudinna. Hon är så avskyvärd.
Your Mom: Hmph, vem visste att hon var en sådan person? Jag känner avsmak bara jag tänker på henne.
Pretty Kitty: Hej, betyder det att hon kom in på Anderson gymnasieskola genom bakdörren?
Lassie: Självklart, annars hur skulle hon ha kommit in?
Doll: Hörrni, tänk om det bara är ett rykte? Jag tror inte att hon är en sådan person.
Flow With The Wind: Hej @Doll, har du blivit skickad av henne eller vad? Vad är din relation? Hmph, försvinn, unge!
Maya, vars användarnamn var Doll, blev så arg att hennes näsborrar flammade. Hon försökte bara tala för Ariel, hennes bänkgranne. Varför svor folk åt henne? Hon loggade ut argt och bestämde sig för att ta en tupplur vid sin bänk, inte utan att kasta en blick på den sovande Ariel till vänster om henne, som fortfarande var ovetande om stormen på skolans forum.
I ström A var folk samlade runt Ivy, och hon var så glad eftersom hon alltid hade velat vara den enda som alltid var i rampljuset. Hennes läppar kröktes i stolthet.
'Ser ni? Hon behövde bara kroka sitt finger och alla skulle fjäska för henne', tänkte hon självgott.
"Ivy, varför berättade du inte för oss att Ariel var din syster?" frågade Yvonne, hennes bänkgranne.
"Jag ville egentligen berätta för er men hon..." Ivy kvävde sina ord medan hon berättade.
"Hon måste ha hotat dig, eller hur?" frågade Velma, Ivys bästa vän, kallt. Hon var otålig. Hon fann Ariel avskyvärd. Hur kunde hon hota sin egen syster att inte avslöja deras blodsförhållande?
"Nej, min syster är inte en sådan person, hon var bara rädd att folk skulle ifrågasätta hur hon kom in på Anderson gymnasieskola med sina betyg." Ivy skakade på huvudet kontinuerligt medan hon torkade de obefintliga tårarna från ögonvrårna. Genom att säga detta antydde Ivy att Ariel verkligen kom in på Anderson gymnasieskola genom bakdörren, något som eleverna på skolan fann osmakligt. Hon var hemligt förtjust bara av att tänka på hur många som skulle avsky Ariel på grund av detta.
"Hon mobbar dig alltid, men du talar ändå väl om henne, du är för god, Ivy, och det är därför hon utnyttjar det. Oroa dig inte, jag ska hitta ett sätt att lära henne en läxa för dig." Velma klappade Ivy på ryggen som ett sätt att erbjuda henne tröst.
"Men tänk om hon blir skadad?" frågade Ivy oroligt medan hon drog i Velmas hand.
"Oroa dig inte, jag vet vad jag ska göra." Velma klappade Ivy på axeln som en försäkran, sedan svassade hon iväg med sin grupp. Medan Velma gick, vände hon sig inte om, annars skulle hon ha mött Ivys segerglada och skadeglada leende.
"Ariel, du vet inte vad som väntar dig idag…" Ivy gav ett lågt maniskt skratt. Efter en stund kunde smärtsamma skrik höras från damtoaletterna.