Kapitel 2 Hur vågar du förråda mig!
"De är tillsammans?" Michaels röst var låg, fylld av oro och svartsjuka. Han kunde inte tro att Olivia kunde vara så nära Samuel.
Olivia hade sagt att hon gillade Michael, men här var hon, så intim med Samuel. Michael tänkte för sig själv, 'Är detta hennes idé om att gilla? Så billigt!'
Grace märkte Michaels förändrade humör och följde hans blick, förvirrad. "Vad är det?"
"Inget," sa Michael och försökte dölja sin ilska, men hans ton var kall. Känslorna som stormade i hans hjärta gjorde det svårt för honom att hålla sig lugn, hans sinne spelade ständigt upp Olivias böner och tårar från dagen då de skilde sig.
Samtidigt tittade Isabella på de färgglada fyrverkerierna och det överdrivna "Grattis på födelsedagen"-meddelandet, och kände sig lite generad.
"Daniels smak är verkligen något." Isabella skakade på huvudet, men hennes hjärta kändes varmt.
"Tänk på de usla presenter du fått genom åren; detta är ett stort steg upp." Samuel lade armen om Isabellas axel och drog henne försiktigt in i sin famn. "Dagens presenter är bara början. Alla har förberett mer för dig, fyllt ditt rum. Isabella, många människor älskar dig. Spara din kärlek och tid för dem som förtjänar det."
Isabella kände plötsligt en våg av känslor, djupt rörd. "Även så, jag kommer inte förlåta dig för att du satte mig i den här situationen," Isabella torkade sina tårar och sa med ett lekfullt leende, "Att ta med din nyss skilda syster för att titta på fyrverkerier, du är verkligen min goda bror, eller hur?"
"Du är så busig." Samuel knackade försiktigt Isabella på näsan, en scen som Michael och Grace bevittnade på avstånd.
Michaels ilska kunde inte längre hållas tillbaka, och Grace, som såg Isabella och Samuel, låtsades oskyldig och frågade, "Är det Olivia? Vem är killen med henne? Han ser bekant ut, och de verkar väldigt nära."
Fyrverkerierna fortsatte att blomma briljant på natthimlen, men Michael var inte på humör för det. Han kunde inte undertrycka sin ilska och gick rakt mot Isabella, hans röst fylld av överväldigande raseri. "Hur vågar du förråda mig, Olivia!"
Isabella blev chockad av Michaels plötsliga utbrott. Förvånad, en våg av trots sköljde över henne. "Förråda dig? Allvarligt, Michael? Vem var den första som förstörde vårt äktenskap?" Isabella svarade tillbaka, hennes röst drypande av länge begravd förbittring och ilska.
"Michael, det räcker!" Samuel steg in, skyddande Isabella. Han vände sig till henne mjukt och sa, "Den här idioten förstörde just vårt goda humör. Låt oss gå härifrån." Isabella nickade och började vända sig bort.
"Våga inte gå!" Michael morrade, hans känslor spirande, drivna av förräderiets sting. Han sträckte ut handen för att stoppa Isabella, men Samuel blockerade honom. Samuel stirrade på Michael, stående fast.
"Olivia, bra jobbat. Vill du förklara vem den här killen är?" Michaels ansikte var kallt och hotfullt.
Samuel svarade lugnt, "Herr Johnson, det verkar som om ditt minne sviker dig." Han höll Isabella närmare, ett lugnt leende spelade på hans läppar. "Vi har korsat vägar i affärsvärlden mer än en gång."
"Olivia, svara mig." Michael ignorerade Samuel och pressade på.
"Vi är redan skilda, herr Johnson. Det är inte din sak," svarade Isabella bestämt, "Jag vill inte se dig igen!"
Hennes röst darrade något. Tretton års kärlek, krossad av Michael själv. Hon gick sida vid sida med Samuel, vilket fick Michael att känna som om hela världen hade stängt honom ute i det ögonblicket.
"Du kan inte bara gå!" Michael kände en våg av panik, desperat att hinna ifatt dem. "Vi är inte officiellt skilda än, och du ser redan någon annan?"
"Vi är inte officiellt skilda, men Grace kan inte vänta med att gifta sig med dig. Jag såg dig med henne och sa inget. Vilken rätt har du att stoppa mig från att dejta?" Isabellas hår fladdrade i vinden, hennes röda läppar kröktes i ett hånfullt leende, mer bländande än Michael någonsin sett, med en vild trots. "Du kan dejta andra, men jag kan inte?"
Isabellas skarpa ton lämnade Michael mållös. Den vanligtvis lydiga Isabella stod upp mot honom! Just då skrek Grace till av smärta, "Min fot!"
Michaels uppmärksamhet vändes mot skriket, ett komplext uttryck korsade hans ansikte. "Grace, vad är det?" Han vände sig om, utan att inse att Isabella och Samuel var på väg bort.
"Jag är okej, bara stukade foten lite." Grace tvingade fram ett leende, försökte låta avslappnad. Men hennes sinne var fullt av oro för Michael. Hon kunde inte låta Isabella och Michael få någon chans att bli tillsammans igen!
"Jag tar dig till sjukhuset." Efter att ha tröstat Grace, såg Michael sig omkring, men Isabella var borta. Han kände en smärta av förlust, hans sinne fylldes med bilder av Isabella, blandade med ilska och tårar.