Kapitel 10 Förstörelse
Michael klev in i huset och möttes genast av ett oväsen inifrån. Hans hjärta hoppade över ett slag, och han tänkte att Isabella kanske var tillbaka. Han rusade till hennes rum, men när han öppnade dörren vidgades hans ögon i chock och ilska.
Rummet var en enda röra. Grace rev sönder Isabellas rum som en tornado. Hon skar sönder Isabellas kläder med en sax, med ett vilt leende på läpparna. Möbler och smycken var förstörda, och golvet var täckt av trasiga bitar.
"Grace, vad i helvete håller du på med?" utbrast Michael, förbluffad.
Grace vände sig om, fortfarande leende men med en antydan till trots. "Jag hatar spåren av Olivia som bor här. Om det inte vore för Olivia skulle vi inte ha förlorat tre år. Hon tog min plats, och nu beter hon sig som om jag är den onda, som om jag är älskarinnan!"
"Grace, du är inte någon älskarinna. Sluta överanalysera," sa Michael, försökte lugna henne.
Sedan landade Michaels ögon på en helt ny herrkostym i garderoben. Hans hjärta sjönk, och han tänkte på Samuel. Hans ilska blossade upp igen.
"Sluta genast!" skrek han och marscherade fram till Grace för att stoppa hennes härjningar. I sin frenesi råkade Grace sticka Michael med saxen. Blod stänkte och fläckade hans ärm.
"Herregud, Michael, förlåt mig!" Grace släppte saxen, täckte munnen i chock, tårarna vällde upp.
"Vad är det som händer här?" Zoey stormade in med tjänarna, hennes ögon vidgades när hon såg Michael blöda på den vita mattan. "Michael! Vad har hänt?"
"David, hämta en bil och ta hem Grace," sa Michael, försökte hålla sig lugn trots smärtan.
Grace ville inte lämna, och Zoey ville inte heller att hon skulle gå. Om Zoey fick bestämma skulle hon få Michael och Grace att försonas där och då. Men de kunde inte gå emot Michaels order, så de ordnade en chaufför för att ta hem Grace så att hon kunde lugna ner sig.
När Grace och Zoey hade gått blev huset äntligen tyst. Michael ville inte stanna i det förstörda rummet och, av någon anledning, ville han inte heller att någon skulle städa upp det. Han stängde bara dörren och gick till arbetsrummet.
Michaels tankar snurrade fortfarande efter bråket med Grace. Han behövde en kaffe för att lugna ner sig, så David gjorde snabbt en åt honom.
"Här, den är nybryggd," sa David och räckte honom koppen med ett hoppfullt uttryck.
Michael tog en klunk, men bitterheten slog honom hårt. Han rynkade pannan och saknade den mjuka, lätt söta kaffet som Isabella brukade göra. "Hur gjorde du den här?" frågade Michael, lite irriterad.
David, som såg lite förvirrad ut, fumlade med de anteckningar Isabella hade lämnat. "Jag följde stegen, men jag vet inte varför den smakar konstigt."
Michaels ögon föll på en anteckningsbok på bordet, som bara låg där tyst, nästan som om den viskade Isabellas omsorg. Han bläddrade igenom den och fann den fylld med små detaljer om deras liv: "några sockerbitar, en lagom mängd mjölk," "brygg kaffet i några minuter," "bär inte röd slips på måndagar," "Michael föredrar desserter," "lägg aldrig till grädde," och så vidare. Dessa små, till synes vardagliga anteckningar var fulla av kärlek.
En våg av blandade känslor sköljde över Michael. Han tänkte för sig själv, 'Analyserade hon mina tankar med någon dold agenda eller bara ren kärlek?'
Han kunde känna den djupa tillgivenheten i dessa anteckningar, men hans ilska tillät honom inte att erkänna sitt mjuknande hjärta. Han tänkte, 'Om hon älskade mig så mycket, hur kunde hon bara lämna? Hur kunde hon vara så nära Samuel? Det måste vara en lögn!'
"David, tror du att Olivia har dolda motiv gentemot mig?" frågade Michael plötsligt.
David såg förvånad ut, sedan skakade han på huvudet. "Jag tror att fru Johnson bara älskar dig mycket."
Davids ärliga ord gjorde Michaels känslor ännu mer trassliga. Michael kunde inte motstå att ringa Samuel.
Han kunde bara nå Isabella genom Samuel nu. De brukade vara gifta, men nu kunde han inte ens få hennes kontaktuppgifter. Han var trött på att behöva gå genom Samuel varje gång.
Samuel tog sin tid att svara på telefonen, som vanligt. "Herr Harris, jag letar efter min fru," sa Michael, hans ton mer naturlig än tidigare, med en antydan till besittning.
Daniel var på väg att snäsa av, men tystades av Isabella med en kudde. "Herr Johnson, Olivia är inte längre din fru; ni är skilda," påminde Samuel honom lugnt, noggrant valde sina ord.
"Jag vill prata med henne ensam," insisterade Michael, ovillig att slösa fler ord på Samuel.
Samuel kastade en blick på Isabella, som nickade, så han och Daniel gick till köket. De hade fortfarande matlagningen för Isabella att avsluta. De kunde inte låta Michael förstöra hennes aptit.
När dörren stängdes talade Isabella äntligen, "Jag är upptagen, gör det snabbt."
"Jag vill ha ditt nya telefonnummer," krävde Michael.
"Nej!" svarade Isabella snabbt.
"Hur ska jag då kontakta dig?"
"Genom Samuel."
"Olivia, är det här ditt sätt att hämnas på mig? Du lämnade mig och kunde inte vänta med att flytta in hos Samuel? Du är Olivia framför mig, men vilken identitet kommer du att anta framför Samuel? Du vill ha frihet, okej, men håll ihop det tills farfars 80-årsdag. Låt ingen skandal nå honom! Jag vill inte att han ska veta att kvinnan han värderar är promiskuös!"
Telefonen gled ur Isabellas hand. Hon lutade sig svagt mot väggen, hennes hand hängde slappt vid hennes sida.
Hennes hjärta kändes krossat, hennes bröst tungt och spänt, vilket gjorde det svårt att andas. Allt omkring henne verkade suddigt. Förtvivlan och smärta omslöt henne som mörka moln, utan någon utväg.
"Michael, hur kunde du se mig på det här sättet? Tretton år av beundran, allt är ett misstag," viskade hon.