Kapitel 11 Den här kvinnan är så ful
Efter att ha avslutat sitt besök på djurparken var det fortfarande ganska tidigt, så Charles bestämde sig för att ta med Bianca och Jasper till leklandet i det närliggande köpcentret.
När de kom dit var platsen full av barn som sprang och hoppade runt. Charles rynkade pannan och vände sig till Jasper, "Jasper, det är jättemycket folk här. Ska jag hyra hela parken för er två?"
Jasper rynkade också pannan och såg lika irriterad ut. "Nej, bara köp biljetterna. Jag tar med Bianca och leker!"
Jasper tog Biancas hand och de rusade iväg. Bianca räckte ut tungan åt Charles och gjorde en rolig min innan de försvann in i parken.
Charles skrattade och gick för att köpa biljetterna. Sedan hittade han en plats i föräldrarnas väntområde, där han höll ett vakande öga på de två barnen som en hök.
Efter att de hade lekt klart kom Bianca och Jasper springande tillbaka till Charles.
Bianca strålade, hennes ansikte var rödblommigt och hennes hår var fuktigt av svett. Jasper flåsade, hans ansikte rött av all lek.
Charles, som hade suttit hela dagen, sträckte på sin stela kropp, räckte dem vattenflaskor och gav dem näsdukar.
Jasper tog näsduken och räckte den till Bianca, och tittade på henne med ett mjukt leende.
"Tack, Jasper," sa Bianca sött, torkade sitt ansikte och räckte sedan tillbaka näsduken till Charles. "Tack."
Charles log, "Varsågod."
Han tänkte för sig själv, 'Vi träffades ju bara idag, varför är Bianca så kall mot mig?'
Han hade funderat på det hela dagen, men hade fortfarande inga svar. Lyckligtvis kände han att Jasper började värma upp till honom.
Trötta efter all lek började Bianca och Jasper klaga på att de var hungriga. Charles var på väg att ta dem för att äta när, precis när de lämnade leklandet, någon sprang fram och tog hans arm. "Charles, jag är här," sa Emily.
Charles tittade instinktivt på Jasper och såg hans likgiltiga uttryck. Han rynkade pannan och vände sig till Emily. "Varför är du här? Var du inte upptagen idag?"
Emily svarade mjukt, "Min plan blev inställd, och jag hörde att du var med Jasper, så jag bestämde mig för att följa med. Jag har inte sett Jasper på ett tag."
Medan hon pratade märkte Emily Bianca som stod bredvid Jasper. Hennes ögon vidgades. 'Vem är den här flickan? Hon ser lite ut som Jasper. Vem som helst skulle tro att de är syskon!' tänkte hon.
Emily grep hårdare om Charles arm. "Charles, vem är den här lilla flickan?"
Charles svarade, "Hon är Bianca, en ny vän som Jasper har fått på förskolan."
Emily blev förvånad och rynkade pannan. Var inte Jasper vanligtvis en ensamvarg? När började han skaffa vänner? Hon stirrade på Bianca.
Bianca kände sig obekväm under Emilys blick och blängde tillbaka. 'Hon måste vara den elaka kvinnan som Mia pratade om!' tänkte Bianca.
Biancas ögon blev kalla, fulla av uppenbar fientlighet.
Emily blev överraskad av Biancas fientlighet. Hon svor inombords men tvingade fram ett leende. "Du är så söt. Kom, låt mig hålla dig."
Emily gillade inte Bianca alls, men hon var tvungen att hålla uppe fasaden.
Jasper knuffade bort Emilys hand och ställde sig framför Bianca. "Gå bort, rör henne inte!" sa han kallt. Hans ansikte var bestämt för att skydda Bianca.
Emilys ansikte blev kallt, och hon svor inombords, 'Ungjävel, hur vågar du knuffa mig!'
Hon vände sig till Charles med en sårad blick. "Jag menade inget illa, jag tyckte bara att hon var söt."
Charles rynkade pannan, pressade ihop läpparna och sa ingenting.
Det var ingen överraskning att Bianca och Jasper var öppet fientliga mot Emily. Charles kände sig ignorerad hela dagen, trots att han hade tagit väl hand om dem och bara fått några få leenden i gengäld.
Stämningen var spänd, så Charles harklade sig och bytte ämne. "Barnen är hungriga, låt oss gå och äta först."
Emily var fortfarande rasande men höll det för sig själv. Hon tog Charles arm och sa sött, "Charles, jag har bokat en restaurang. Låt oss gå."
Charles vände sig till Jasper. "Vad står du där för? Är du inte hungrig? Kom nu."
Jasper suckade, höll Biancas hand och följde efter dem. Han hade inget val; Charles var för auktoritär!
Under tiden, trots att det var helg, gick Grace till kontoret för att komma ikapp med lite arbete. När hon kom tillbaka till sin nya lägenhet höll solen på att gå ner, och Bianca var fortfarande inte hemma.
Känslan av oro växte, så hon ringde Biancas nummer.
Just då satt Bianca på restaurangen och såg ganska eländig ut. Det fanns massor av mat framför henne, men hon hade ingen aptit.
Telefonen ringde några gånger innan Bianca svarade, hennes röst dämpad. "Mamma, jag äter."
Hennes ögon lyste upp när hon hörde Graces röst.
Bianca blängde på Charles och Emily över bordet och ropade, "Mamma, maten här är hemsk! Kvinnan som sitter mitt emot mig är så ful, och hon håller på och fjäskar med Jaspers pappa! Jag kan inte äta alls!"
Charles pressade ihop läpparna. Emily såg hjälplös och extremt dyster ut.
Bianca snörvlade, kände sig orättvist behandlad. "Mamma, jag vill gå hem! Jag vill äta din mat."
Grace höjde ett ögonbryn och grep sin telefon hårt. En ful kvinna? Kunde Bianca vara med Emily?
Charles rynkade pannan, tvekade och tog sedan Biancas telefon.
Grace var på väg att svara när Charles djupa röst hördes. "Förlåt, jag är Jaspers pappa. Jag ber om ursäkt för den dåliga gästfriheten idag. Det börjar bli sent, jag skickar hem Bianca direkt."
När hon hörde den bekanta rösten blev Grace förbluffad och lade snabbt på. Hennes hjärta bultade fortfarande.
Charles tittade på telefonen, förvirrad. Skärmen visade Biancas ansikte, men inget annat.
Bianca putade med läpparna, full av missnöje. "Du är så elak! Du tog min telefon!"
Charles var mållös.
Bianca hoppade ner från sin stol, med Jasper tätt efter. De två barnen gick förbi Emily hand i hand och fnös åt henne arrogant.
Emily var rasande och vände sig till Charles med en sårad blick. "Charles, titta på dem!"
Jasper var en sak, men Bianca, som kom från ingenstans, hur vågade hon vara så oförskämd mot henne.
Charles rynkade pannan och sa otåligt, "Du kan gå tillbaka först, jag tar dem hem."
Han hade tagit med Bianca ut hela dagen, men hon hade inte haft roligt. Det mest akuta nu var att skicka hem henne snabbt och sedan be om ursäkt ordentligt till hennes föräldrar.
Charles hade ingen avsikt att trösta Emily. Utan att vänta på att hon skulle tala, tog han Bianca och Jasper och gick.
Emilys ansikte blev rött av ilska, och hon kastade besticken i sin hand. "Små skitungar! Så oförskämda!" muttrade hon genom sammanbitna tänder.
En halvtimme senare stannade Charles bil utanför Biancas nya hem.
Bianca tittade sig omkring och lutade sig sedan fram. "Herr Montague, du kan stanna bilen här. Jag går in själv."
Hon blinkade åt Jasper.
Jasper förstod, rädd att de skulle följa med henne in. Det skulle vara hemskt om Charles såg Grace.
Charles lät chauffören stanna bilen och hjälpte personligen Bianca att öppna dörren. Han insåg nog inte ens att hans blick mot Bianca bar en antydan av ömhet.
Bianca klev ur bilen med sina korta ben och vinkade till Jasper, som också hade klivit ur. "Hejdå, Jasper. Jag går hem nu."
Jasper nickade åt henne, leende. Bianca svängde sina två flätor, sprang några steg, och verkade sedan komma ihåg något och vände sig om för att titta på Charles, fnysande argt. Hennes lilla ansikte var uppblåst av ilska, och hon sprang snabbt iväg.
Charles var road av Biancas beteende. Trots att hon inte var vänlig mot honom, brydde han sig inte alls. Faktum är att han till och med var lite glad.