Kapitel 9
-Emory-
Jag klarar mig äntligen, ÄNTLIGEN genom fredagen, och jag tar god tid på mig att packa ihop bara för att ge Logan en extra minut eller två att följa med mig... eller inte. Jag behöver inte oroa mig för det eftersom hans skugga återigen mörkar mitt skrivbord. Vilken fin, bred skugga hans fina, breda axlar kastar. Jag packar ihop i warp-hastighet, redo att få dagen överstökad och vara med Logan. Han flinar lite åt min uppenbara brådska, men med en redan planerad dejt tycker jag det är okej att han är medveten om att jag gillar honom. "Så, hur har din dag varit? Några stora, viktiga möten?" frågar jag honom, halvt retande. Han var vag om vad han gör tidigare och jag försöker att inte känna att jag fiskar efter information.
"Tja, varje möte borde vara viktigt, men detta var mitt viktigaste idag." Sött, och fortfarande vagt. Jag får försöka igen senare, antar jag. Vi kommer ju ha ett senare, trots allt.
"Jag är smickrad! Jag antar att du är här för att följa mig hem igen? Jag hoppas att det inte är av oro - jag gillar att hänga med dig men jag kan verkligen ta hand om mig själv. Dessutom, jag fick en lurvig vän i morse som följde mig till jobbet. Jag kanske skaffar en stor hund som kan följa mig fram och tillbaka." Jag hoppas att hela grejen inte är någon missriktad hjältekomplex. Fast, jag är inte säker på hur en dejt skulle passa in i det. Jag kan fortfarande inte komma över det. Inte bara har jag en dejt på lördag, men han är omänskligt het. Galet, galet, galet.
"Jag lovar, det är det inte. Jag vill faktiskt spendera tid med dig. Jag hade kul igår. Jag slår vad om att vi kommer ha kul imorgon också. Dessutom, du sa att båda dina bröder var beskyddande - borde du inte vara van vid det nu, lilla ros?" frågar han, retfullt. Det är så trevligt att ha någon som skämtar om mina bröder istället för att se dem som hinder för vårt förhållande. Det får mig att tänka att de skulle komma överens... Oj, lite tidigt att tänka på det, Emory tjejen! Ingen har nämnt något långsiktigt än, och av goda skäl. Vi får se hur lördagen går innan jag börjar tänka galet - även om vi har kommit så bra överens hittills, kan jag inte se vad som skulle kunna förändras mellan nu och då.
"Lilla Ros? På grund av mitt hår?" Bättre än Röd, antar jag, men fortfarande inte särskilt fantasifullt. Självklart känner han mig inte tillräckligt väl för något fantasifullt, än.
"Jag tänkte mer på rodnaden på dina kinder, men ditt hår funkar också." Ugh, ännu värre. Jag känner hur mitt ansikte blir varmt som för att bevisa hans dumma poäng.
"Väldigt smickrande, Logan. Tack så mycket för komplimangen." Jag säger det med död röst. Han skrattar högt, kastar huvudet bakåt och allt. Han drar i en lock av mitt hår medan han försvarar sig.
"Jag tycker det är bedårande, Lilla Ros. Åtminstone vet du att du har bra cirkulation! Nu berätta om den här hunden du träffade-" Han småskrattar fortfarande för sig själv när han öppnar dörren till lägenhetsbyggnaden för mig. Han rynkar på näsan åt lukten. Jag kan inte klandra honom. Jag är van vid det nu - vilket är en egen speciell form av skräck - och jag hatar det fortfarande. Korridorerna luktar alltid som en kombination av otvättad armhåla, gräs och billig vodka. Det är som en frat boys avdankade äldre bror.
"Nu förstår du varför jag alltid har parfym i väskan. Jag är så paranoid att jag kommer börja lukta som det här stället innan jag har sparat tillräckligt för att flytta härifrån." Min designerklack-addiction har verkligen satt käppar i hjulet för mig i det här avseendet.
"Jag ska inte ljuga, det är ganska hemskt. Var tittar du på att flytta efter det här? Har du något ställe i åtanke? Det är ju en stor stad, trots allt." Ärligt talat, det stället utanför Central Park som jag helst vill ha är så långt utanför min prisklass att allt jag kan göra är att sätta det på min vision board och försöka manifestera det genom hopp och drömmar.
"Det finns ett ställe ungefär tre kvarter närmare jobbet som jag tittar på. Det ligger söder om byggnaden så jag slipper oroa mig för solen i ögonen när jag går till och från jobbet, och den kortare promenaden kommer vara så skön. Det kommer nog ta ytterligare tre månader eller så innan jag har sparat ihop till depositionen och de första två månadernas hyra utan att helt tömma mina besparingar, men det är inte så länge." Logan ser lättad ut över att jag har en plan för att komma härifrån, men nickar filosofiskt när jag nämner min tidsram. Jag är glad att han är en tänkare - inte bara ett snyggt ansikte.
"Beror på ditt perspektiv, antar jag. Jag vet att jag har haft dagar som har känts som år men varje födelsedag känns som att den kommer tidigare och tidigare efter den förra. Tid kan vara konstig." Jag känner ingen som inte kan relatera till det.
"Nåväl, med det glada notatet borde jag... gå in." Jag ser honom imorgon, bjud inte upp honom. Gör det inte, Emory. Jag ser honom imorgon och jag kan bjuda in honom efter det. Gör det inte konstigt! Gud, jag tvivlar på att han någonsin skulle kunna vara konstig. Han är så smidig, han skulle bara... glida... rakt... in... Jag känner hur mitt ansikte blir varmt, bland annat. Logan tar ett djupt andetag och suckar.
"Jag låter dig gå. Men Emory? Du skulle aldrig kunna lukta som det här stället. Du förgyller varje plats du är på, Lilla Ros. Jag hämtar dig imorgon kväll." Han ger mig en kyska kyss på läpparna och sedan på pannan innan han vänder sig om och går iväg. Jag är både besviken över att han inte ignorerade mina uppenbara hintar för att ge mig mer och förvandlad till en absolut pöl av gestens sötma. Jag vänder mig om och skyndar mig till min lägenhet, låser dörren med eftertryck i minnet av vår senaste promenad hem, och springer till mitt rum för att hämta min batteridrivna pojkvän. Jag måste få ut lite av den här spänningen annars kommer jag vara uppe hela natten frustrerad inför vår dejt. Om jag inte ser upp, kommer jag hoppa på honom på vägen dit.
När jag väl har gjort mig bekväm, sätter jag på vibrationerna och börjar jobba. Jag är tyvärr van vid att ta hand om saker själv. Inte så mycket längre! Jag kommer på mig själv med att undra hur det skulle gå om jag faktiskt gick hem med Logan på första dejten. Räknas det fortfarande som en första dejt? Eller var det idag? Kommer han vara bra? Han har en självsäkerhet som får mig att tro att han kommer vara det. Jag hoppas bara att jag kan hänga med. Sättet vi kysstes första gången fick mig nästan att explodera, så jag vet att kemin finns där. Det är medan jag tänker på den kyssen som mina lår börjar skaka, min rygg bågar sig, och jag kan inte hålla tillbaka ett högt stön av Logans namn när jag kommer. Förhoppningsvis tar det bort tillräckligt av udden, tänker jag för mig själv. Men när jag lägger undan vibreraren, känner jag att det inte var tillräckligt.