Kapitel 8
-Emory-
Det känns både spännande och nervkittlande att gå tillbaka till kontoret på fredag. Jag kan inte bestämma mig för om jag vill träffa Logan eller gömma mig från honom tills vår dejt. Jag har ingen aning om hur professionell jag ska vara med honom just nu. Ska vi dölja vårt förhållande på jobbet? Jag måste kolla i personalhandboken för att se vad som gäller för relationer på arbetsplatsen.
Det är fortfarande januari-kallt när jag går till jobbet nästa morgon. Åtminstone har det inte snöat på ett tag – jag skulle hata att få vattenskador på mina klackar. Jag måste skaffa några promenadskor för att ta mig igenom slasket... Jag stannar upp när jag börjar känna att någon tittar på mig. En snabb blick på fönstren i kontorsbyggnaderna runt omkring mig visar ingen reflektion bakom min, och när jag drar upp kameran på min telefon ser jag ingenting i de blinda fläckarna, och dessutom börjar mitt hår långsamt expandera av fuktigheten. Jag kanske var för snabb med att glädjas över bristen på snö. Jag får gå och shoppa ikväll.
När jag äntligen vågar vända mig om och kolla efter ögonen på mig, ser jag bara en enorm hund – kanske en varghund? Eftersom jag har bott på landet är jag inte främmande för gigantiska raser, men den här är lite löjlig. När han märker att jag tittar på honom, sätter han sig och ger mig ett stort hundflin. Hm. Han måste vara någons husdjur. Ändå vet jag bättre än att lita på främmande hundar, hur mycket jag än vill klappa dem.
Jag måste erkänna att han är en fantastisk hund. Jag ser mig omkring efter en ägare, men han är den enda på gatan förutom jag. Det finns inga hus med en gård som han kunde ha rymt ifrån heller. Det är ingen som springer eller ropar ett uppenbart hundnamn. Är han förvildad? Jag börjar backa långsamt. Kanske om jag pratar med honom, lugnar honom?
"Hej kompis. Jag har ingen mat till dig. Ärligt talat har jag inte ens frukost med mig själv. Var är dina föräldrar, stora killen?" Han puffar ut ett litet voff och börjar gå mot mig. Ju närmare han kommer, desto större verkar han, tills jag inser att detta måste vara någon ny enorm ras jag aldrig sett förut. "Wow, mannen. Du agerar inte superaggressivt just nu, men jag känner inte dig så. Stanna!"
Jag använder min mest auktoritativa röst och känner mig genast dålig när han hukar sig ner och gnäller. Han slutar också tränga sig på mig, så jag räknar det som en delseger. Nu när jag ser att han respekterar kommandon, känner jag mig mer bekväm med att han går med mig. Han kan göra vad han vill så länge jag kommer i tid till jobbet idag, och det säger jag till honom. Det händer alltid något konstigt i Stockholm. Jag börjar gå mot jobbet igen, precis när en man kommer runt hörnet.
"Herregud, damen, vet du inte att du måste ha koppel på det där monstret? Du kan inte bara låta honom gå lös så där!" Han har en poäng, men hans sätt att säga det gör mig defensiv ändå. Det här är inte ens min förbannade hund!
"Du låter mig veta vem som äger honom så ska jag visa dig vem som behöver köpa ett koppel, kompis!" Överraskande nog backar mannen. Plötsligt tänker jag att jag kanske vill köpa en enorm hund att gå med. Det finns ingen chans att han skulle ha lämnat mig ifred utan min nya lurviga vän.
"Bra, du kan gå med mig till jobbet idag, men jag är säker på att jag inte skulle få ta in ett monster som dig i byggnaden. Jag tror att jag måste hitta en lurvig vän som du för dessa promenader på lång sikt. Jag har inte blivit ropad efter en enda gång denna morgon!" Hans stora bruna ögon tittar upp på mig, men bara några centimeter. Han är nästan i brösthöjd på mig. "Herregud, du är enorm. Jag skulle faktiskt kunna rida på dig. Är det vad du är avlad för?" Han ger ifrån sig ett litet skall och nosar på mitt bröst, rakt över bröstvårtan. Det är min tur att pipa. Jag slår handen över bröstvårtan precis innan han kommer bakom mig och nosar på min rumpa. "Fan, bjud mig på middag först! Jag går ju redan! Oartigt." Jag skulle kunna svära på att han skrattar åt mig när han joggar en cirkel runt mig och tränger sig på bakifrån igen. Han måste vara en boskapsras. När jag kollar på klockan igen ser jag att han har en poäng.
Jag måste skynda mig om jag ska hinna. Jag börjar powerwalka runt turisterna och genom övergångsställena. Jag ser den höga, mestadels glasfronten på Úlfur Industries lysa framför mig. Jag vänder mig om och ger min promenadkompis en liten klapp, utan att missa hur många ögon som vänder sig mot oss. Jag hör ingen säga ett enda ord om det, dock. "Jag antar att jag inte hinner ta trapporna idag på grund av dig, men det var värt det för att få en ny kompis för en stund. Hejdå, stora killen! Var försiktig där ute! När du hittar dina föräldrar igen, säg åt dem att skaffa dig ett halsband så att du inte vandrar så långt utan att någon får hem dig!" Jag ger honom en liten puss på nosen när han gnäller och går in på jobbet.
-Logan-
Det är verkligen jobbigt att försöka skifta och klä på sig mitt i staden utan att ens trafikövervakningskamerorna fångar mig. Jag lyckas naturligtvis. Jag är trots allt Alfa. Svårare än något annat var dock att komma över bilden av Emory som sätter ett koppel på mig. Om någon ska ha ett koppel i det här förhållandet... Jag måste avbryta den tanken. Jag har aldrig ägnat mig åt pet play förut, det har alltid känts lite för uppenbart för mig. Kanske ska jag fråga James om det.
Logan: Operation Emory är igång.
Deek: Du vet det! Du börjar tidigt idag - ingen vila för de onda.
Logan: Jag sprang när jag kände hennes doft - min varg kunde uppenbarligen inte hålla sig borta.
James: Du gick till henne. Var det springande och skrikande?
Ollie: Verkar som ett konstigt sätt att introducera din varg, kompis. Jag trodde du skulle vänja henne vid det senare?
Logan: Jag vande henne inte vid något. Hon trodde att jag bara var en enorm hund. Det verkar som att jag kanske måste göra det regelbundet, dock. Jag hade ingen aning om hur många kryp som skulle kolla in henne. Jag var nära att bita av någons hand i morse. Och nej, James. Det var inget springande ELLER skrikande.
Ollie: Jag visste inte att din tjej var dum, Lo.
Logan: Sluta kalla mig det!
Jag lägger undan telefonen och återgår till arbetet. Uppenbarligen förstår killarna bara inte och kommer inte vara till någon hjälp idag. Ollie försöker ständigt få mig att acceptera det dumma smeknamnet och om jag uppmuntrar honom kommer det bara att bli värre.
Jag fokuserar på mitt arbete hårdare än någonsin tidigare, om inte annat för att det är så svårt idag. Mina beslut har konsekvenser och jag har inte råd att göra misstag medan jag tänker på Emory. Även om jag fick se en annan sida av henne idag, och hon redan är så bekväm med min varg... fokus Logan. Jag skakar på huvudet, knackar på det mörka träet på konferensbordet och stämmer in i mötet igen. Jag känner nästan en spänning i att utöva disciplinen - som att vara lite öm efter ett bra träningspass. En dag till.