Kapitel 7
-Emory-
Jag har ett bad på gång precis som jag vill ha det - hett som lava, aromatiska oljor och bubblor på toppen - när jag ordnar min telefon, en handduk och en bok på mitt badkarbord, redo att ringa Cora och berätta allt. Cora och jag har varit bästa vänner i många år nu. Vi var rumskompisar på universitetet, båda tog klasser i konstnärliga fakulteten för det mesta av våra dagar. Jag var upptagen med att få min examen i inredningsdesign för att uppfylla mina drömmar och Cora siktade på journalistik för att uppfylla sina. Hon jobbar på en skvallerblaska just nu, men det är bara ett steg på vägen för henne. En dag kommer hon att ta sig in på Dagens Nyheter och skriva hårdslående mästerverk månad efter månad. Cora är typen som man alltid vet kommer att gå långt; hon har alltid arbetat hårt, har alltid varit driven, och hon har absolut alltid vetat hur man bäst utnyttjar det hon har tillgängligt för att uppnå sina ambitioner. Jag ska erkänna, jag red lite på hennes framgångar när det kom till nätverkande på universitetet, men hon har alltid funnits där för mig när jag behövde henne och jag kan inte föreställa mig att berätta för någon annan om Mr. Anatomy innan jag berättar för henne.
Telefonen verkar ringa länge, men jag tror att det bara är min förväntan på att återuppleva hur absolut snygg Logan är för någon annan. Till slut svarar Cora.
"Heeej, bästis, en till kväll hemma?" Hon tycker alltid att jag behöver gå ut mer. Ärligt talat, jag skulle kunna klara mig med att gå ut mindre, men hon älskar att prova nya klubbar på öppningskvällen och varje tjej borde ha backup på ett nytt ställe som det.
"Ja, men det är inte därför jag ringde dig. Har du typ 45 minuter för mig att prata om mannen jag träffade idag?" Jag hör musiken bakom henne, men det är inte klubbhögt. Hon måste vara på en privat fest, nätverkar igen.
"En man?! Stoppa pressarna, Emory! Jag har hela natten för att prata om en ny man! Berätta allt om honom! Är han snygg? Är han seeexig? Har han en stor kuk du kan rida? Bara det bästa för min tjej!" Hon är så löjlig när hon är tipsy, men jag måste erkänna att jag fnissar - fnissar! Som en skolflicka! - när hon frågar.
"Ja, en man. En man, Cora, inte en sexgud! Jag har inte sett hans kuk eftersom jag just träffade honom idag men från vad jag kan se... Tjej, den är enorm. Han är het som en italiensk hingst och sättet han fyller ut sin kostym skulle stoppa trafiken hemma. Vi sprang in i varandra i trapphuset på jobbet idag och han följde mig hem ikväll och... Cora, du kommer inte att tro det!"
"Vänta lite, tog du trapporna? Var hissen trasig?" frågade hon med en förolämpande ton. Jag erkänner att jag inte har tränat mycket sedan vi började på universitetet, men det finns ingen anledning att vara otrevlig om det. "Vad som helst, berätta nu! Vad är det jag inte kommer att tro?" Hon klarar aldrig av spänning. Jag kan inte heller, men bara när det gäller böcker.
"Han kysste mig!" Tekniskt sett kysste jag honom, men han tog initiativet mycket mer än jag trodde att han skulle, så det är fortfarande korrekt. "Precis framför byggnaden och Gud och alla! Och nej. Jag tog trapporna för att vara hälsosam, tack så mycket." Där. Jag fick äntligen det ur mig. Det känns mer verkligt nu när någon annan vet om det. "Cora, han är fantastisk hittills. Vi klickade verkligen, som själsfränder eller något galet. Han har en tajt sammansvetsad storfamilj - han sa att de var som en vargflock!" Jag skrattar och minns det. "Och han har en lillebror som han verkligen bryr sig om, och han är passionerad om sitt jobb och sitt samhälle och han är bara så jäkla snygg att jag knappt kan stå ut." Jag inser fullt ut att jag babblar nu, men jag kan inte sluta.
"Nåväl, om han är allt det där, vad är det då för fel på honom? Varför är han singel?" Kritiska Cora slår till igen. Alltid sticka hål i mina romantiska fantasier.
Jag vet inte, Cora. Jag träffade honom just idag! Låt mig se vart den här dejten leder innan jag börjar leta efter brister i hans karaktär. Kanske har han bara fokuserat på sitt arbete länge och är nu redo att slå sig till ro, eller kanske kom han just ur ett långvarigt förhållande för ett tag sedan och känner sig tillräckligt läkt för att äntligen dejta igen. Jag är säker på att det kommer upp på lördag kväll. Kan du inte bara vara glad och exalterad för min skull just nu? Snälla?"
"Åh, Emory, du vet att jag är så så exalterad för din skull. Jag vill bara inte se dig bli sårad. Du har ett så romantiskt hjärta att du tenderar att bara hoppa in. Jag känner att jag ibland måste skydda dig från det." Jag antar att hon har rätt, men jag ville att det här telefonsamtalet skulle peppa mig mer istället för att dra ner mig. Jag behöver samla mod för att gå självsäkert på lördag annars kommer jag bara vara ett darrande nervvrak hela tiden. "Hur som helst, jag måste tillbaka till den här kontakten. Grattis, älskling! Lycka till på lördag! Pussar!"
Jag känner mig lite orolig nu när Cora och jag inte går igenom varje detalj av mina interaktioner med Logan. Jag hoppades få mer råd från henne än "var försiktig så att han inte är en psykopat." Jag gjorde redan det. Okej, jag gjorde det egentligen inte, men jag var medveten om möjligheten och konsekvenserna. Jag är en stor tjej, och jag tror att Cora har känt mig så länge att hon ibland glömmer det.
-Logan-
Jag står framför en rad med ungar, armarna i kors, och försöker så hårt att hålla ett rakt ansikte att jag borde nomineras till en Oscar. Ungarna skruvar på sig nu, obekväma i tystnaden. Jag låter det dröja bara några sekunder till, låter dem svettas lite, innan jag äntligen frågar vad jag behöver veta.
"Vad är det jag hör om ett slagsmål? Vad är meningen med detta? Vem startade det?" Jag lägger till ett litet morrande på slutet, men Landon som himlar med ögonen bakom barnen får mig att tro att jag överdriver lite. Ungarna börjar alla prata samtidigt.
"Det var Mason!"
"Det var Bobbie!"
"Det var Luke!" Jag harklar mig hotfullt och väntar en sekund på att bråket ska dö ut, men precis innan jag hoppar in igen hörs en liten röst i slutet.
"Det var jag, Alfa. Jag startade det. Det är mitt fel." Lilla Lexie försöker alltid ta på sig skulden. Det skulle fungera bättre om hon någonsin betedde sig illa och inte var bokstavligen hälften så stor som de andra barnen i den här raden, men jag kommer inte vara den som berättar det för henne. Istället sätter jag mig på huk på hennes nivå så att jag kan titta henne rakt i ögonen och få den riktiga historien.
"Nåväl, Lexie, om du startade slagsmålet så är du den mest kvalificerade att berätta varför det hände. Jag behöver hela sanningen och inget annat än sanningen. Har du några lögner i din mun idag?" Jag låtsas som om jag ska titta ner i hennes hals för att leta efter lögner, vilket får henne att fnissa istället för att gråta som det är tydligt att hon vill.
"Alfa, Mason retade Bobbie, och hon blev riktigt ledsen, så jag sa till honom att min mamma sa att ibland kan pojkar vara elaka när de gillar en tjej men det är ingen ursäkt och de behöver kommunicera istället så att tjejer inte behöver stå ut med nonsens. Men Mason sa att han inte gillade Bobbie och inte hade något nonsens och Luke skrattade och sa att självklart gjorde han det för att tjejer är äckliga och Mason gillar äckliga saker. Jag borde inte ha sagt det, Alfa. Jag gjorde alla arga." Precis som jag misstänkte. Sherri - Lexies mamma - har en vana att prata med Lexie som om hon vore en liten vuxen. Det är hjälpsamt i att hon är mer känslomässigt mogen än flockkamrater i hennes ålder men i situationer som denna försöker hon förklara idéer som hon bara halvt förstår själv. Det är bedårande för det mesta.
"Hmm. Håller du inte med, Mason? Luke? Är det så det hände?" Jag tittar dem båda i ögonen, villig att de ska leva upp till förväntningarna.
"... Jag har inget nonsens. Jag är smart." förklarar Mason surt. Luke bara nickar och tittar ner i marken.
"Åh, Mason. Det är inte vad nonsens betyder. Det betyder bara att vara fånig. Du kan vara smart och ändå prata nonsens. Nu. Jag vill att ni alla fyra kramar varandra här där jag kan se er. Sedan vill jag att ni springer hem och berättar för era föräldrar att Alfa sa att ni behöver ett extra långt bad ikväll. Hör ni mig?" Jag släpper dem inte med blicken förrän jag får ett motvilligt nickande från dem alla. Så snart jag reser mig upp, rufsar det smutsiga håret på de två närmaste och vänder ryggen till för att avfärda dem, spricker jag upp i det leende jag har kämpat emot hela tiden. Jag ler bara mer när de alla stönar som om jag inte kan höra dem bara för att jag inte tittar på dem. Jag är glad att Lexie var på utkanten av situationen; det är så mycket lättare att reda ut dessa små röror när det finns en sanningssägare på plats.
"Extra långa bad, va? Vänta tills det kommer ut att Alfa Logan stödjer grymma och ovanliga straff." Landon skrattar, troligen glad att jag kunde hantera den här istället för honom. Han är mycket mer bekväm med att slå ihop huvuden, men det kan man ju inte göra när de är små, förstås. Det är därför jag ser till att hålla mig nära flocken och ha telefonen på även när jag jobbar. Jag älskar att upprätthålla balansen mellan båda uppsättningarna av ansvar. Jag skrattar med honom och precis när jag ska klappa honom på axeln, tar han ett djupt andetag. "Och tro inte att jag inte känner det, Logan. Du har tur att barnen var för distraherade av sitt eget elände för att märka upphetsningen som klänger sig fast vid dina kläder. Jag skulle inte vilja vara du när deras föräldrar inser att du var tvungen att förklara för dem vad det var. Är hon... hon är din partner? Det är hon du var upptagen med? Varför sa du inget? Du måste gå och göra anspråk på henne!"
"Det är... lite mer komplicerat än så. Hon är människa. Jag måste börja långsamt." Jag kliar mig i nacken, generad över att erkänna att jag inte ville duscha bort hennes doft från min hud förrän jag visste att jag skulle känna den igen snart. Landon flinar åt mig.
"Tro mig, bror. Jag har träffat många människor som går så fort som du vill. Du måste bara finjustera det. Jag förstår att det kan vara svårt för dig, dock." Hans flin växer bara när jag slår honom på armen. Jag har gott om finess. Fram till idag drog jag mer än han gjorde och det vet han. Men nu har jag Emory, och den delen av mitt liv är förbi för alltid. God befrielse. Jag är nervös men också riktigt exalterad över att börja den nya delen av mitt liv, den "förälskade" delen, och jag vet redan att det kommer att kräva lite finess. Tur att jag har gott om det.