Kapitel 10
-Emory-
Jag spenderar hela lördagen med att skämma bort mig själv, börjar med ett långt, härligt bad där jag exfolierar, rakar mig och återfuktar efteråt. När jag har torkat och stylat håret så att det kommer att våga sig senare, börjar jag leta efter en outfit. Jag vet att Logan sa middag, men han sa inget om var. Vi skulle kunna gå till hans favoritdiner eller pizzeria, eller till en fin restaurang som Operakällaren eller Frantzén. Till slut ger jag upp och skickar ett sms för att fråga.
Emory: Det slog mig just att jag har en fråga till dig.
Logan: Jag slår vad om att jag har alla svar du behöver ;)
Emory: Väldigt gulligt, men det här är viktigt, mister!
Logan: Oj då, liv eller död, va? Fråga på.
Emory: Jag vill inte förstöra din mystiska aura här, men jag behöver veta så att jag inte känner mig som en idiot. Är det en jeans och klackar-middag eller en klänning och klackar-middag?
Logan: Jag har märkt att klackarna inte är valfria. Vad om jag sa att vi skulle på en promenadtur? Det ska vi inte, men det skulle kunna hända. Jag skulle säga... en klänning och klackar. Jag gillar dina ben bättre i dina söta små kjolar ändå.
Emory: Råd och preferenser noterade!
Emory: Dessutom, jag skulle kunna göra en promenadtur i klackar. Jag har bara specifika klackar för promenader. Du borde verkligen inte underskatta mig när det gäller mina Louies. Men också, jag är inte ett stort fan av att gå av andra skäl.
Logan: Råd och preferenser noterade
Jag kan nästan höra Logans skratt genom telefonen. Jag älskar att vi alltid skrattar tillsammans. Hittills, i alla fall. Det är också konstigt smickrande att veta att han har kollat in mina ben. Jag antar att klackarna har gjort sitt jobb, trots allt! Och jag trodde att de var slöseri med pengar. Jag ber tyst om ursäkt till mitt favoritpar, de som jag nu skulle ha på mig ikväll, och börjar leta efter en klänning som visar mina ben på bästa sätt. Jag slutar med att välja en svart omlottklänning som framhäver mina kurvor och har en djupare urringning än jag vanligtvis skulle välja. Om jag inte kan visa upp "tjejerna" på en dejt med en het kille, när kan jag då?
Jag slänger klänningen på sängen och går för en sotig, dramatisk ögonmakeup och naturligt utseende läppstift. Jag vill att min makeup ska säga "kväll" inte "nattens dam." Jag kastar en längtansfull blick på det röda läppstiftet jag en gång köpte på impuls, men Cora sa att en djärv röd inte fungerar för mig när mitt hår redan är så ljust. Jag vet att hon inte skulle krossa mina 2000-tals T. Swift-drömmar så om det inte var sant. På tal om det, eftersom jag är klar med hela utstyrseln hela 45 minuter tidigt, bestämmer jag mig för att videochatta med Cora för att få en andra åsikt om looken. När hon svarar ser jag att hon har en hemmakväll för en gångs skull. Hon har ett glas rödvin i handen och Dagens Nyheter ligger uppslagen på soffan bredvid henne.
"Hej Cora! Jag är redo för min dejt!" tjuter jag. "Vad tycker du?!" Jag vänder kameran mot spegeln och ger den en långsam panorering upp och ner så att hon kan få hela "kolla in mig"-effekten.
"Åh herregud! Vem är den tjejen? Var har du gömt henne? Hon är en uppenbarelse, en gudinna, en förebild för allt som är het dejt! Är det de skorna du ska ha?" Jag tittar ner på mina röda klackar.
"Ja? Det här är mina favoritskor. De är perfekta."
"Åh, då ska du självklart ha på dig det du är bekväm i! Bry dig inte om mig, älskling. Gå och få dig lite färsk het kuk! Jag vill höra allt om det, men inte en sekund före tolv imorgon! Lovar du mig det?" Cora har lyssnat på mitt gnäll om min torra period i bokstavligen år nu. Jag är säker på att hon bara är trött på att höra det och vill att jag ska bryta den och komma tillbaka till de tillfredsställdas land.
"Jag lovar! Jag kommer ha så mycket att berätta, jag är säker!" Jag känner hur jag rodnar bara av att tänka på det, och jag får en liten pirrande känsla i magen, något som liknar scenskräck. Det har verkligen varit länge...
"Nåväl, gå och få honom, tigress! Ta-ta nu!" Hon lägger på innan jag hinner säga något tillbaka, men jag har ändå inte lång tid innan Logan ska dyka upp. Med den tanken börjar jag dra upp vår sms-tråd för att säga att jag väntar vid ytterdörren. Jag har faktiskt aldrig berättat mitt lägenhetsnummer för honom, så- jag hör en knackning på dörren.
"Hej Emory, det är jag." Jag kollar genom titthålet och det är Logan. Två minuter tidig, och han kom faktiskt upp för att hämta mig! Jag måste ha berättat mitt lägenhetsnummer och glömt bort det. Han är så lätt att prata med, jag skulle inte bli förvånad. Jag låser upp dörren och slänger upp den.
"Hej Logan! Låt mig bara ta min kappa och väska så är jag redo att gå!" Jag tar en sekund för att ta in det vargaktiga leendet på hans ansikte när han ser mig uppklädd innan jag tar min kappa och väska. Jag börjar ta på mig kappan medan jag går mot dörren, men Logan tar den från mig.
"Här, låt mig hjälpa." Han håller upp kappan för mig, tålmodigt väntande medan jag byter väska till andra handen och glider in i ärmen. Han slutar med sina händer på mina axlar, där han försiktigt drar mitt hår ut från kappkragen. När jag är bekväm, stryker han sina händer nerför mina armar medan han ställer sig bakom mig, ytterligare inkräktande på mitt personliga utrymme, och står bara ett ögonblick med sina läppar mot min hjässa. Det är som om han njuter av min värme lika mycket som jag av hans. Jag andas tyngre när han äntligen suckar och backar igen, fortfarande hållande min högra hand. "Du ser absolut fantastisk ut. Jag blev bokstavligen mållös när jag öppnade dörren. Du kommer göra det svårt att komma igenom middagen." Han ler blygt mot mig innan vi går nerför trapporna tillsammans. Han håller upp min hand för att hjälpa mig som om jag inte har gått dessa trappor i dessa klackar en miljon gånger. Jag måste erkänna att mållös Logan är lika bedårande som skämtsamma Logan. Jag tar en minut för att kolla in resten av honom långsamt medan han inte stirrar på mig.
"Herregud, Logan, du ser inte så illa ut själv!" Han skrattade när vi gick ut genom dörren, men jag skämtade inte. Hans kostym är, förstås, lika perfekt skuren som de andra, men det marinblå tyget och den vita skjortan framhäver hans olivfärgade hud så perfekt att jag känner hur jag börjar dregla. Han har de översta knapparna uppknäppta vid kragen och skuggan av hans nyckelben bara ber om att jag ska slicka det. Det kommer verkligen bli svårt att komma igenom middagen. Han ger mig ett skämtsamt litet morrande, antar jag för att få mig att vakna till, innan han drar in mig i bilen med honom. Jag blir lite förvånad över att se en chaufför framför oss innan han är på mig.
Logan kysser mig en gång, hårt, innan han drar sig tillbaka för att titta mig i ögonen i en oändlig sekund. Utan att titta bort från mig, ber han chauffören att rulla upp avskiljaren. Jag andas redan tungt när han ler mot mig och använder en hand i mitt hår för att luta mitt huvud lite mer bakåt.
"Vi är ensamma nu, Lilla Ros, och jag tror inte jag kan vänta till efter middagen, gör du?" Han strör kyssar längs min käke medan han pratar, tills han når platsen precis bakom mitt öra. Jag är utan luft när han planterar en sugande kyss just där innan han frågar igen "Nå? Jag behöver ett ja eller nej, älskling. Vill du att jag ska sluta?" Han nafsar på min örsnibb, vilket får mig att flämta när jag äntligen svarar.