VD:ns Blodiga Briljanta Fru: Söt Hängivenhet

Kapitel 4 Främjad från familj och kärlek

"Cassie, du är äntligen tillbaka. Jag var verkligen orolig för vad som hände igår." Olivia såg skyldig ut. "Men Arthur gillar dig verkligen inte, och du kan inte tvinga fram känslor."

Cassies ögon blev kalla. "Nog nu, det är ingen annan här; sluta med ditt skådespel. Jag underskattade dig tidigare."

"Var inte så här." Olivia bet sig i läppen, tårarna föll. "Från och med nu ska jag ge efter för vad du vill. Jag ska inte lägga mig i företaget längre; här, ta dessa dokument."

Hon tryckte dokumenten i Cassies händer utan att säga något mer.

Förvirrad sköt Cassie dem omedvetet ifrån sig, vilket fick pappren att spridas över golvet.

"Vad håller ni på med?" Plötsligt kom Helen upp från nedervåningen och såg Olivia i tårar och de spridda dokumenten på golvet.

Hon tillade, "Är inte detta företagsdokumenten som din pappa bad dig titta på?"

"Mamma, bli inte arg på henne; det är allt mitt fel," förklarade Olivia snabbt med ett blekt ansikte, "Cassie sa åt mig att inte lägga mig i företagsfrågor, och jag ville ge henne dessa dokument, men hon är förmodligen fortfarande upprörd på grund av Arthur."

"Du pratar strunt!" Cassie kunde inte stå ut med att Olivia förvrängde sanningen och avbröt snabbt.

"Tyst." Helen blängde argt på Cassie. "Vem ger dig rätt att ordna företagsfrågor? Dessa dokument var avsedda för Olivia av din pappa och mig. Nästa vecka kommer hon officiellt att börja som chef i företaget. Du gör bäst i att sköta dig."

Cassie blev förbluffad. "Jag har högre utbildning och mer erfarenhet än hon. Jag var inte ens chef i företaget på ett år tidigare. Varför får hon bli chef?"

"Mamma, jag vill inte vara chef längre. Låt det inte påverka min relation med Cassie," kvävde Olivia snabbt fram.

Helen kramade Olivia kärleksfullt. "Ser du? Olivia värdesätter detta systerskap, medan du är trångsynt och småaktig. Inte undra på att Arthur valde Olivia."

Trångsynt och småaktig? Var det vad Helen tyckte att hon var? Hennes ord gjorde Cassie verkligen ledsen.

Hur kunde Helen vara så partisk?

Cassie hade vuxit upp vid Helens sida sedan hon var liten. Visste inte Helen vilken sorts person hon var?

Från igår tills nu hade ingen tröstat henne. Det verkade som om allt togs för givet.

En ilska hon aldrig känt förut växte inom Cassie. Hon tog två steg bakåt. "Okej, jag suger, då kan jag väl gå?"

Sedan gick hon tillbaka till sitt rum för att packa sina kläder huller om buller i en resväska.

Olivias röst hördes från dörröppningen. "Mamma, Cassie är upprörd. Låt oss prata med henne."

Helen svarade, "Låt henne vara. Det är bara så hon är. Hon har blivit bortskämd. Hon kommer tillbaka av sig själv om några dagar. Kom nu, du ska förlova dig. Låt oss köpa några nya kläder till dig."

Rösterna tonade gradvis bort.

Tårarna föll tungt på hennes handrygg när Cassie körde iväg med sin resväska.

I det ögonblicket kände hon sig som om hon hade förlorat allt. Familj och kärlek hade båda glidit ifrån henne.

Hon hade inte gjort något fel, men varför behandlade alla henne så här?

Hon grep ratten hårt, en stark känsla av förbittring blixtrade i hennes ögon.