Från Uppbrott till Lycka

Kapitel 3 Möter stor förändring

Allt var bra för bara ett ögonblick sedan.

Hazel tvekade inte längre. Hon lyfte den långa kjolen på sin brudklänning och knöt upp den framför sig.

Det stod en flaska mineralvatten på bordet som makeupartisten just hade druckit ur. Hon tog upp den, hällde lite i handen, blötte sina handskar och täckte snabbt för näsan medan hon sprang ut ur omklädningsrummet.

Bankettsalen, som tidigare var full av liv och rörelse, var nu fylld med tjock rök och i fullständig oordning.

Salen var nästan tom.

Elden måste ha startat gradvis.

Det verkade som att gästerna hade evakuerats säkert.

Hazel kände sig lättad. Men hon kunde inte förstå varför ingen hade kommit för att berätta för henne att det brann.

Var var hennes fästman, brudgummen på detta bröllop, Erik?

Flera lågor brann våldsamt nära väggarna och pelarna i salen, som monster med gapande munnar redo att sluka allt, inklusive den förvirrade Hazel.

Hon vågade inte tveka längre. Hon sprang mot utgången hon mindes.

Hon kände en djup känsla av förtvivlan med sin skakande kropp. Hon snubblade och kämpade för att ta sig framåt.

Den tjocka röken framför henne gjorde det omöjligt att se mer än tre meter framåt.

Precis när hon var på väg att kvävas hörde hon en bekant röst. "Är det någon kvar där inne?"

Det var hennes fästman Erik, som rusade in utan att tänka på något annat.

I det ögonblicket kändes det som om hennes hjälte hade kommit ner från himlen.

Trots den kvävande röken ropade hon ängsligt i riktning mot rösten, "Erik, jag är här."

Röken omslöt henne, vilket gjorde det omöjligt för henne att få fram ett ljud till.

Hon kunde bara se på när Erik, som verkade oförmögen att höra hennes röst eller se hennes gestalt, fortsatte att söka ängsligt.

Sedan, som om han hade upptäckt något, sprang han genast i en annan riktning.

Hazel såg på när Erik bar ut en annan kvinna ur elden, snabbt på väg ut, utan att bry sig om hennes liv eller död.

Mitt i röken hörde Hazel tydligt kvinnans röst, svag och mjuk, full av klagan. Hon sa, "Erik, jag visste att du skulle komma och rädda mig. Du vet inte hur rädd jag var. Jag var så rädd att jag aldrig skulle få se dig igen."

Erik, som bar henne, sprang ut medan han försiktigt tröstade henne, "Var inte rädd, Bianca. Oavsett vad som händer, kommer jag aldrig att lämna dig!"

I det ögonblicket kändes det som om Hazel hade fått ett slag, hennes bröst värkte.

Det visade sig vara hennes styvsyster, Bianca.

Så, Hazels fästman, Erik, som hon älskat i tre år, sprang in i en brinnande byggnad för att rädda hennes styvsyster, inte henne!

Hazels hjärta kändes som om det blev krossat, en rivande smärta. Hon kunde inte ens tala.

Då, så fort hon kom ut från sjukhuset, skickade Aiden iväg henne utomlands.

Visst, hon var ledsen, men det var ingenting jämfört med hjärtesorgen hon kände nu.

Hazel var på väg ut när hon hörde ett högt brak.

Den höga cirkulära bågen i mitten av salen kollapsade plötsligt.

Blommorna som hade arrangerats på den var nu helt uppbrända.

Allt som fanns kvar på den svarta ramen var cirklar av tråd och stålringar.

Ramen föll och träffade Hazels ben. Hon föll till marken, kände en plötslig brännande smärta i benet, och hon skrek av smärta.