Efter att ha sovit med VD:n

Kapitel 2

Susan sprang tills hon var säker på att Seb inte var efter henne. Först då drog hon en lättnadens suck.

Hon tog fram sin telefon för att kolla tiden och höll på att tappa den – det var måndag!

Med sjunkande hjärta insåg hon att hon helt hade glömt bort att det var en arbetsdag.

Utan att slösa en sekund vinkade Susan in en taxi och skyndade till kontoret.

Trots sin brådska var hon ändå fem minuter sen.

Där rök hennes 5000 kronors bonus för perfekt närvaro den här månaden.

Tanken på Seb fick henne att vilja skrika; han hade kostat henne 6500 kronor, tillräckligt för att täcka en månads luncher.

Men sedan mindes hon Sebs vältränade kropp och tröstade sig själv med att tänka på det som att betala för en lyxig manlig eskort för natten. En eskort av den kalibern för 6500 kronor var en sällsynthet.

Så fort hon klev in på kontoret kände hon att något var fel; alla hade huvudet nere.

Just då kom hennes kollega Isabella Brown fram. "Såg du meddelandet på företagets intranät igår kväll?"

"Vilket meddelande?" Susan hade varit för upptagen med att njuta av Sebs sällskap för att kolla några meddelanden.

"Du vet inte?" Isabella såg chockad ut.

Känslan av obehag växte när Susan öppnade sin dator och kollade sin e-post. Hon blev förbluffad.

Ryktena var sanna: Prosperity Groups huvudkontor skulle flytta till Maple Valley, och deras filial skulle slås ihop med huvudkontoret. Det viktigaste var att hälften av filialens personal skulle sägas upp.

"Bara hälften av oss i ekonomiavdelningen får stanna?" Susan tittade på de sex eller sju anställda i ekonomiavdelningen.

Inte undra på att alla såg så oroliga ut idag. Med den nuvarande arbetsmarknaden skulle de inte hitta ett annat jobb med så bra förmåner.

Isabella klappade Susan på axeln och försökte trösta henne, "Du är duktig på ditt jobb. Du kommer definitivt att få stanna!"

"Stanna tillsammans om vi stannar, lämna tillsammans om vi går!" deklarerade Susan djärvt.

Isabella skakade på huvudet. "Nu är inte tid för modiga ord. Du måste försörja din mamma och din syster som går på universitetet. Vi måste se till att åtminstone en av oss stannar."

När hon hörde detta sänkte Susan huvudet.

'Det är vad de menar med att fattigdom kväver ambition.'

Men Isabella hade också sina bördor, och Susan var rådvill.

Mot slutet av dagen kom ekonomiavdelningens chef, Wendy Mitchell, till Susans skrivbord och meddelade ensidigt, "Susan, HR-avdelningen har brist på personal. Från och med imorgon kommer du att hjälpa dem på morgonen och återvända till ekonomiavdelningen på eftermiddagen."

När hon hörde detta tittade Susan upp för att säga något, men Wendy hade redan gått iväg.

Isabella kom över och viskade i Susans öra, "Det måste vara Amelias verk. Hon letar efter en chans att ställa till det för dig!"

På tal om Amelia Garcia, hon var Susans ärkefiende.

För över ett decennium sedan hade Susans pappa, James Wilson, haft en affär med Amelias mamma, Sophia Garcia. James övergav till slut sin fru och dotter för att vara med Sophia och ta hand om Amelia.

Det verkade som om Susan och Amelia var ödesbestämda att kollidera. För några månader sedan hade Amelia kommit till deras företag som praktikant och lyckats trixa sig till att bli HR-chef och få en fast tjänst.

Sedan Amelias befordran hade hon upprepade gånger ställt till problem, men Susan hade alltid lyckats avvärja henne. Ändå var Amelia obeveklig och gav aldrig upp.

"Nåväl, jag får bara hantera det. Vad annat kan jag göra? Jag kan inte trotsa Wendys order, annars blir jag den första som får sparken." Susan skakade hjälplöst på huvudet.

"Lycka till!" sa Isabella och såg allvarligt på henne.