Månens ättling - Kapitel 5 - Hämnd
Zelena.
När vi kom fram till skolan var parkeringen tom, vilket betydde att alla redan var inne. Vi följde efter Cole och Smith genom skolans dörrar, fortfarande hand i hand. När vi gick in i korridoren föll en kuslig tystnad över hallarna, alla vände sig om och stirrade på Gunner och mig. Mina ögon flackade runt i korridoren, jag såg alla viska till varandra och titta på mig med avsky. Det var den mest synliga jag någonsin känt mig, och jag hatade det. Jag sänkte huvudet och drog upp min hoodie. Jag släppte Gunners hand och skyndade mig mot mitt klassrum, lämnade de tre pojkarna bakom mig.
"Zee, vänta!" ropade han efter mig, men jag stannade inte.
Jag passerade viskande ansikten och smutsiga blickar när jag gick nerför korridoren.
"Det är inte möjligt"
"Hon drömmer"
"Är det här ett skämt?"
Jag höll huvudet nere och undvek ögonkontakt. Blickarna och de spydiga kommentarerna var inget nytt, jag fick dem varje dag. Men jag var så dum att tro att Gunner och jag faktiskt kunde vara tillsammans. Han var högklassig kunglighet, jag var skräp, och alla visste det. Jag nådde mitt klassrum och skyndade mig till min vanliga plats, i hörnet längst bak i rummet. Jag satte mig ner och lutade mig över för att lägga min väska på golvet, när jag satte mig upp igen satt Smith bredvid mig. Han log och tog fram sin kalkylbok.
"Jag hoppas att du är bra på det här, för jag suger" sa han med ett snett leende. Jag log halvt tillbaka mot honom och ryckte på axlarna.
Den tröttsamma Mr Phillips var vår mattelärare. Han är en medelålders man med flint som alltid klär sig i beige khakishorts med färgglada tartanstrumpor uppdragna till knäna. Han var mestadels tråkig, men med en kvickhet och sarkasm som kunde golva de flesta av hans elever. Mitt i lektionen släppte Smith en hopvikt papperslapp på min bänk, han tittade på mig med förväntan. Hans kinder var röda och han höll knappt tillbaka sina fniss. Jag vecklade upp lappen och studerade den. Ett leende smög sig över mitt ansikte när jag började förstå vad jag såg. Det var en fruktansvärt ritad bild av vem jag antar är Mr Phillips, iförd en bikini, med flätor i håret och ridande på, vad jag tror är en delfin. Jag sneglade på Smith, och han var nära att gråta av sitt tysta skratt. Han hade handen över munnen för att dämpa ljuden. Han låtsades sedan trycka upp sina bröst, slänga håret över axeln och galoppera iväg på sin delfin. Det var roligt, och jag kunde inte låta bli att fnissa med honom. Jag gav honom tillbaka teckningen och tittade ner i min bok igen, fortfarande leende för mig själv. Är det så här det känns att ha en vän? Skämta och fnissa, ha en anledning att le. Jag gillar den här känslan, denna saliga komfort. Jag gillar att ha en vän.
Lunchklockan ringde, och eleverna reste sig och gick, förutom Smith, han väntade på att jag skulle lägga mina böcker i väskan. Han stod vid dörren med ett leende.
"Redo för lite käk?" frågade han medan han gnuggade sin mage. Jag log och nickade,
"Jag måste bara lämna min väska" pep jag.
"Vill du att jag ska följa med, eller ska vi ses där?" frågade han med tummen pekande nerför korridoren mot matsalen.
"Jag klarar mig" sa jag och drog upp väskan på axeln och gled ut genom dörren runt honom. Han log och viftade med fingrarna åt mig och tog av nerför korridoren.
Jag gick till mitt skåp med ett leende på läpparna. Det här håller på att bli en bra dag, för en gångs skull. Jag kom till mitt skåp och började slå in min kombination, när jag våldsamt rycktes runt i axeln. Jag höjde händerna för att skydda ansiktet, redo för vem det än var som skulle slå mig.
"Tror du verkligen att han gillar dig?" fnissade Demis gälla röst åt mig. Jag sänkte händerna till sidorna, böjde huvudet och sa ingenting. Det är alltid bäst att bara låta henne få ur sig det, när jag pratar eller försöker slå tillbaka blir det värre.
Hon slog handflatan mot dörren bredvid mitt huvud, vilket fick mig att rycka till och vända bort ansiktet.
"Åh herregud" frustade hon,
"Du är verkligen så patetisk, varför tror du att alla är ute efter att slåss med dig?" snäste hon åt mig och lutade sig närmare mitt ansikte.
Mitt ansikte var vänt bort från henne och mina ögon var hårt slutna, bara väntade på att hon skulle slå mig, sparka mig, dra mig i håret, göra något. Jag kunde känna doften av hennes parfym, den överväldigande blommiga doften brände i näsan. Men jag kunde också känna en annan doft, en kall och intetsägande lukt. Något jag skulle relatera till rädsla eller ilska. Det kunde inte stämma, hur kunde jag känna rädsla, känslor har ingen doft. Hon grep tag i mina axlar och tryckte mig hårt mot skåpet, min ömma rygg brände av den plötsliga smärtan.
"Gunner vill inte ha dig, varför skulle han vilja ha en gris som du?" spottade hon åt mig, bara några centimeter från mitt ansikte. Jag gnydde vid känslan av hennes heta andedräkt på min kind.
"Håll dig borta från Gunner, okej bitch, han är min nu."
Jag nickade snabbt. Skärpan i hennes ord skar genom mig. Självklart skulle hon och Gunner bli tillsammans, de är båda löjligt vackra, och vackra människor tenderar att hålla ihop. Hon släppte mina axlar och tog ett litet steg tillbaka. Jag vågade inte lyfta huvudet för att titta på henne, men jag kunde föreställa mig hennes onda flin i mitt sinne, jag kunde i princip känna hennes heta blick bränna min hud.
"Vilket värdelöst slöseri med utrymme" skrattade hon och vände sig mot sina hantlangare och folkmassan som hade samlats bredvid henne.
Även efter att hon hade vänt sig bort kunde jag fortfarande känna bränningen från hennes blick. Det var som en våg av hetta som brände genom mig, omslöt mina armar. Jag knöt nävarna, grävde naglarna i handflatorna. De heta nålarna, samma som igår i skogen, jag kunde känna dem springa uppför mina ben och in i mitt bröst. Utan att tänka efter steg jag fram och gav Demi en rak höger över ansiktet. Jag slog henne så hårt att hennes huvud snärtade åt sidan och ljudet ekade genom korridoren. Alla blev tysta, förvånade över att se ett sådant utbrott från mig. I åratal har jag suttit tyst och tagit emot deras övergrepp utan ett ord eller någon form av motstånd. Demi grep tag i sitt ansikte och vände sig mot mig. Hennes överläpp krullade upp i en snarl och eldig hat fyllde hennes ögon. Hon kastade sig över mig och grep min handled med ena handen och den andra handen runt min hals. Hon tryckte mig mot skåpet och slog mitt huvud mot dörren. Jag gav ifrån mig ett litet skrik av smärta.
"Vem fan tror du att du är? Din smutsiga slampa!" skrek hon åt mig medan hon slog mig mot skåpet igen. Jag försökte ta ett andetag men hennes grepp runt min hals var för hårt. Jag kunde känna hennes fingrar strama åt runt min hals och jag stängde ögonen för att förbereda mig för mer smärta. Desperat efter luft, drog jag i hennes hand runt min hals, utan resultat. Jag kunde känna mitt huvud börja snurra och en dimma täckte min syn. Plötsligt släppte Demis grepp, och jag föll till golvet hostande och kämpande för att andas. Jag stannade hukad på golvet på händer och knän, frenetiskt försökte få luft. Min hals brände och luften kändes som knivar när den började fylla mina lungor.
När jag äntligen kunde andas igen, lyckades jag registrera ljuden av skrik och rop framför mig. Tveksamt tittade jag upp. Cole och Smith kämpade båda för att hålla tillbaka en våldsam Gunner, som desperat försökte kasta sig över Demi. Demi klamrade sig fast vid Brians arm och försökte skydda sig från Gunner. Brian, Demi, hennes hantlangare och alla andra i korridoren stirrade på Gunner med chock och skräck i ansiktena.