4.
Rosaline
Vår vistelse på St. Catherine's har förbättrats mycket, syster Raphael insisterade på att vi skulle använda det lediga rummet eftersom hon har bett oss om det i över ett år nu. Eva och jag ville inte vara till besvär och visste inte vad som skulle hända om ägaren till härbärget fick reda på våra boendearrangemang.
"Detta härbärge är till för att ge ett hem åt de hemlösa. Även om de andra flyttar vidare till boenden någon annanstans med familj, betraktar vi er två som familj. Snälla stanna. Vi skulle inte känna oss bekväma med att veta att ni bor på något nedgånget ställe på andra sidan stan." Hon vädjade till oss när vi var på väg att gå till våra jobb.
Eva och jag tittade på varandra, hon hade en poäng. Härbärget låg bara en bussresa från de nya jobben vi fick för en vecka sedan, så det var en bra möjlighet. "Hur vore det om vi stannar tills vi har tillräckligt med pengar för att få en anständig lägenhet?" föreslog jag.
Hon himlade med ögonen åt mig, Eva fnissade bakom mig medan jag försökte hålla tillbaka mitt skratt. Synen av en sträng nunna som himlade med ögonen åt oss var verkligen rolig.
"Bra. Du envisa flicka," suckade hon och försökte hålla tillbaka ett leende.
"Du skulle inte gilla mig på något annat sätt," sa jag till henne.
Hon var som en mor för oss och vi uppskattade allt hon hade gjort för oss, att hålla oss vid liv och säkra. Jag kan inte minnas hur eller vem min riktiga mamma var och jag har aldrig känt någon lust att leta efter henne. Om hon ville ha mig, skulle hon redan ha hittat mig. Jag var i fosterhem så länge att det blev mitt hem.
"Middag är klockan åtta. Var i tid, flickor," sa hon över axeln när hon återvände till sitt kontor.
"Kom igen. Vi vill inte komma för sent till jobbet," sa Eva och log mot mig.
Vi båda fick jobb på ett kafé fyra kvarter från härbärget, som syster Raphael föreslog. Jag antar att hon lade in ett gott ord för oss eftersom de tog in oss båda. Vi blev verkligen förvånade eftersom många butiksägare var skeptiska till att anställa oss. De var mycket välkomnande och Eva kände sig ganska bekväm med att arbeta tillsammans med dem, det var första gången jag såg henne avslappnad.
Vi kom precis i tid till busshållplatsen. Sittande längst bak i bussen tittade jag på de andra passagerarna och förlorade mig i mina tankar.
Ibland verkar mitt sinne vandra iväg till frågor om 'tänk om'. Tänk om jag aldrig var ett fosterbarn, skulle jag ha en kärleksfull familj? Tänk om syster Raphael inte tog in oss den natten, skulle vi sova i gränder fortfarande?
Livet har många kurvor men jag är tacksam för var jag är. Med Eva som min enda familj var jag lycklig.
"Rosa. Vakna!" ropade Eva och rusade ut ur bussen.
"Oj" fnissade jag och sprang efter henne. Vi rusade in i butiken och gick snabbt bakom disken till personalrummet.
"Hej" sa vi i kör till vår chef.
"Hej, flickor. Ni är tidiga," sa hon och log varmt mot oss.
Jag kollade på klockan bakom henne. Den var bara 6.30; butiken öppnade klockan 7.30. Eva ryckte på axlarna och började med sina morgonuppgifter.
"Har ni flickor ätit? Jag har precis tagit ut några färska croissanter ur ugnen. Kom, låt oss äta några och slå ihjäl lite tid," sa hon och ledde oss till fikarummet.
Mrs. Winchester var en äldre dam med ett mycket vänligt ansikte och hjärta. Hennes man dog för ett år sedan och lämnade verksamheten i hennes namn. De öppnade butiken tillsammans när de gifte sig och den har varit en mycket populär plats sedan dess.
Som vi fick veta av henne, hade hon inga egna barn, bara syskonbarn som hjälpte till då och då i butiken. De hjälpte henne att modernisera butiken med datorstationer och gratis WiFi; ett bokklubbsområde och ett vanligt område för gäster som bara vill ta en kopp kaffe och koppla av. Mrs. Winchester var tekniskt kunnig för en kvinna i hennes ålder och var alltid uppdaterad med det senaste kändisskvallret. Hon var en fröjd att arbeta med.
Eva och jag arbetade som servitriser och baristor när det behövdes. Hon lärde oss hur man gör olika sorters kaffe, vilket vi lärde oss på vår tredje dag i butiken.
"Åh. Har ni hört talas om bröderna Saville? Om jag var lika ung som ni två skulle jag göra allt för att få de där två snyggingarna för mig själv," sa hon i en viskande ton trots att det bara var vi i rummet.
Eva himlade med ögonen och skrattade medan jag bara skakade på huvudet. Denna kvinna är omöjlig.
Mrs. Winchester fyllde oss i om det hetaste paret och den senaste dramatiken som fyllde deras liv, hon berättade kort om bröderna Saville. Vi fick veta att den äldste var Caiden och han kontrollerar nu sin fars företag. Han var singel och farligt snygg, enligt vår reporter. Angelo, den yngre brodern, var mycket tillbakadragen men sades vara lika snygg som sin bror. Ingen hade några närbilder av honom och han undvek offentligheten så gott han kunde.
"Låter som bortskämda ungar för mig," kommenterade jag.
"Men sexiga bortskämda ungar," sa Mrs. Winchester och log mot mig.
Eva log bara och sa, "Döm inte en bok efter omslaget, Rosaline."
"Ja, ja. Kom igen nu, dags att öppna," sa jag och ignorerade hennes ord och gick till framsidan av butiken.
Femton minuter efter att butiken öppnat kom en av stamkunderna in.
"Två franska vaniljlatte, en med kanel utan skum, den andra med allt och två mochachino, en isad, en varm med två socker," sa jag snabbt hennes beställning.
"Ja. Tack," sa hon varmt och betalade i förväg för beställningarna.
"Något för dig?" frågade jag när jag gav henne dryckerna när de var klara. Hon anförtrodde mig att de var till hennes chefer som alltid ville ha sitt kaffe i tid och på ett särskilt sätt.
"Inte idag. Måste gå. Tack, Rosa," sa hon och rusade ut.
"Stränga chefer," mumlade jag för mig själv innan jag tog hand om de andra kunderna.
Dagen flög förbi med så många karaktärer som fyllde den mysiga butiken att jag blev förvånad när det var dags att stänga.
På vägen hem var det tyst när vi gick mot busshållplatsen. Eva höll sig nära men var förlorad i sina egna tankar, vilket jag märkte att hon ofta gjorde. Jag frågade inte varför hon gjorde detta. Jag är rädd att hon skulle explodera med sitt rödhåriga temperament.
Det var bättre så här. Vad det än är hon vill berätta för mig kommer i sinom tid.