Kapitel 5
Eva ville inte att Adrian skulle få veta om hennes graviditet. Hon hade ännu inte bestämt sig för vad hon skulle göra med barnet.
När Adrian hörde hennes ord, rynkade han pannan djupt och styrde bilen snabbt åt sidan för att stanna vid vägkanten.
När Eva såg detta, trodde hon att han menade att hon skulle kliva ur, så hon sträckte sig för att öppna dörren.
I nästa sekund var bilen låst.
Adrian stirrade på henne genom backspegeln med ett outgrundligt uttryck.
"Varför ville du inte åka till sjukhuset?"
Sedan hon kom tillbaka genomblöt från regnet igår kväll, hade hon betett sig konstigt.
Eva samlade sig och sa, "Om jag mår dåligt, går jag till en läkare själv."
Vid dessa ord smalnade Adrians ögon missnöjt.
Vivian, som såg situationen, föreslog, "Du vill inte åka till sjukhuset. Är du rädd för sjukhus? Min vän öppnade en liten klinik efter att ha återvänt till hemlandet. Vad sägs om att du går dit för en undersökning?"
Sedan tittade hon på Adrian, "Adrian, vad tycker du?"
Adrian höll inte med omedelbart utan rynkade pannan och sa, "En klinik? Är den pålitlig?"
Vivian kände sig lite generad, "Självklart, om den inte var pålitlig, varför skulle jag rekommendera den? Litar du inte på mig?"
Efter en stunds funderande nickade Adrian, "Då åker vi dit."
Eva rynkade sina fina ögonbryn.
"Jag..."
I nästa ögonblick körde Adrians bil iväg, utan att ge henne en chans att vägra.
Vivian fortsatte att övertala henne, "Eva, oroa dig inte. Min vän har en fantastisk personlighet och är mycket tålmodig och mild med patienter. Jag kommer att informera honom i förväg, och vi kan diskutera det tillsammans. Vad säger du om det?"
Eva sa inget mer medan bilen körde iväg.
Efter att ha anlänt till kliniken hjälpte Vivian Eva ur bilen och talade mjukt, "Känner du dig fortfarande yr? Om du är obekväm, luta dig mot min axel."
Vivian talade med en mild röst, med en svag doft av gardenia, och hennes rörelser var mycket varsamma när hon stödde Eva.
Eva sänkte blicken, hennes tankar drev introspektivt.
Vivian var inte bara vacker utan också mycket duktig. Viktigast av allt, hon hade räddat Adrians liv.
Om hon var Adrian, skulle hon förmodligen också bli kär i Vivian.
När Vivians vän anlände, gick hon fram för att prata med honom en stund. Mannen, klädd i en vit rock, fäste slutligen blicken på Evas ansikte, nickade och gick fram.
"Hej, du är Vivians vän, eller hur? Jag heter Brian Mitchell."
Eva nickade mot honom, "Hej."
"Feber?" Brian tog fram en termometer, "Låt oss kolla din temperatur först."
Eva tog emot den.
Bakifrån hördes Adrians röst, "Du vet hur man använder en termometer, eller hur?"
Eva förblev tyst.
Hon ignorerade honom. Hur skulle hon inte veta hur man använder en termometer?
Men på grund av sin sjukdom var hennes huvud lite yr, och hennes rörelser var långsamma.
Efter det sa Brian att de behövde vänta en stund.
När Vivian såg detta tog hon tillfället i akt att presentera Brian för Adrian.
"Adrian, det här är Brian, som jag nämnde för dig i telefon. Han är expert inom medicin, men han föredrar frihet, så han öppnade den här kliniken efter att ha återvänt hem. Brian, det här är Adrian, han är..."
Hon pausade ett ögonblick, sedan sa hon blygt, "Min vän."
"Vän?" Denna titel fick Brian att höja ett ögonbryn. Hans blick svepte oavsiktligt över Evas ansikte innan den återvände till Adrian, "Hej, jag är Brian. Trevligt att träffas."
Efter en lång stund sträckte Adrian äntligen fram handen för att skaka Brians lätt, "Adrian."
"Jag vet."
Brian log mystiskt och sa något tvetydigt, "Jag hör ofta Vivian prata om dig. Hon talar mycket högt om dig."
"Brian..." Vivians ansikte blev genast rosa, som om hon hade blivit avslöjad.
"Vad? Sa jag något fel? Brukar du inte ofta berömma honom inför alla?"
"Okej, sluta."
Medan hon talade, kastade Adrian en blick på Eva.
Hon satt där tyst, med ögonlocken lätt sänkta, med några mjuka hårstrån som föll över pannan, täckande hennes ögon och döljer alla hennes känslor.
Hon satt där tyst, avskild, som en utomstående.
Adrians ansikte mörknade genast.
Fem minuter senare tog Brian termometern och rynkade pannan, "Temperaturen är lite hög. Vi måste ge dig en injektion."
Eva höjde huvudet och sa, "Ingen injektion."
När han hörde detta, kastade Brian en blick på henne och log sedan, "Är du rädd för smärta? Oroa dig inte, jag är mycket varsam."
Vivian nickade också instämmande, "Ja, Eva, din hälsa är viktig."
Eva skakade på huvudet och insisterade, "Jag vill inte ha någon injektion eller medicin."
Hennes envishet fick Adrian att rynka pannan.
"Då kan vi bara använda fysisk nedkylning. Jag ska hämta några saker. Under tiden, använd en våt handduk för att kyla ner ditt huvud. Låt inte febern bli värre."
När Brian gick, sa Vivian, "Jag går och hjälper till också."
När de var borta, var det bara Eva och Adrian kvar i rummet.
Eva kände sig yr.
Hon ville hämta en våt handduk för att kyla ner sig, men hon hade ingen styrka alls.
I det ögonblicket, Adrian, som mestadels hade varit tyst, plötsligt fnös två ord.
"Drama queen!"