Kapitel 4
När Vivian insåg detta, förändrades hennes ansiktsuttryck gradvis.
Eva, som inte märkte hennes uttryck, sa lättsamt, "Det var bara en lätt regnskur, jag mår bra."
Med det steg hon fram och lade gårdagens arbetsrapport på skrivbordet.
"Det här är sammanfattningen av gårdagens arbete som jag har organiserat. Jag har andra saker att göra, så jag ska inte störa er återförening."
Eva gick, men Adrian rynkade pannan djupt.
"Adrian?"
Det var inte förrän Vivian kallade hans namn som han vaknade till verkligheten.
När hon såg Adrian i detta tillstånd, kände Vivian sig orolig, men hon talade ändå mjukt och omtänksamt, "Jag märkte att Eva inte verkar må bra. Även om hon nu arbetar som din sekreterare, var hon fortfarande den unga damen i Hansen-familjen innan de gick i konkurs. Du får inte vara för hård mot henne."
Hård?
Adrian fnös inombords. Vem kunde vara hård mot henne?
Under tiden, kände Eva sig yr och återvände till sitt kontor.
Hon var överväldigad av svår yrsel, vilade huvudet på skrivbordet och föll snabbt i en djup sömn.
Eva drömde och återvände till året då hon fyllde arton.
Den dagen var det myndighetsceremoni för både Eva och Adrian.
De två familjerna höll ceremonin tillsammans. Eva bar sin favoritblå klänning, hade sitt hår stylat i stora vågor och hade fixat sina naglar. Hon planerade att bekänna sina känslor för Adrian den dagen.
Hon lyfte sin kjol och gick för att hitta Adrian, men överhörde några av Adrians vänner som retade honom.
"Adrian, du är vuxen nu. Har du någon du är förtjust i? Du kan överväga att förlova dig."
"Jag tycker att Eva är ett bra val. Hon följer alltid efter dig."
När hon hörde detta, stannade Eva instinktivt upp, ivrig att höra Adrians svar.
Men innan Adrian kunde svara, talade någon annan, "Eva duger inte. Adrian ser henne bara som en syster. Alla vet att det bara finns en person i Adrians hjärta, och det är Vivian."
Vivian... Han gillade Vivian?
Eva kastade en försiktig blick på Adrian.
I natten satt den unge mannen på en stenbänk, med ett svagt leende på sitt stiliga ansikte, utan att förneka det.
"Ja, Vivian är mer mild och charmig, mer kvinnlig. Eva är bara en liten flicka. Viktigast av allt, Vivian är Adrians livräddare," sa Michael Cooper, en av Adrians bästa vänner.
"Ja, Vivian räddade ditt liv. Floden var strömmande, och om hon inte hade hoppat i för att rädda dig, skulle du inte vara här idag."
Unge Adrian nickade, svarade äntligen för en gångs skull.
Hans ansikte var blekt i månljuset, "Platsen vid min sida kommer alltid att vara reserverad för Vivian."
När hon hörde detta, försvann färgen från Evas ansikte.
Historien om att Vivian räddade Adrians liv var välkänd i deras krets.
Men Eva visste lite om detta.
För det året hade hon också fallit i vattnet, fått hög feber och varit allvarligt sjuk. När hon vaknade hade hon glömt många saker, inklusive hur hon hade fallit i vattnet.
En klasskamrat sa att hon föll i vattnet för att hon lekte vårdslöst.
Eva kände alltid att hon hade glömt något, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte minnas. Med åren glömde hon händelserna från den tiden ännu mer grundligt.
Hon hade inte förväntat sig att Adrian skulle vara så fixerad vid personen som räddade hans liv.
Om bara hon hade varit den som hoppade i och räddade honom.
Hon kände sig som om en stor sten tyngde på hennes bröst, och hennes huvudvärk blev mer intensiv. Varför var det inte hon som hade räddat honom?
Om bara... om bara...
Plötsligt dök Adrians ansikte upp framför henne, hans ögon kalla och obarmhärtiga. "Eva, avsluta graviditeten."
Sedan dök Vivian upp bredvid honom, klängande på Adrian som en ranka.
"Eva, genom att välja att inte avsluta graviditeten, försöker du förstöra vår relation?"
Adrians blick blev ännu kallare. Han steg fram och grep hennes haka. "Avsluta graviditeten! Tvinga mig inte att agera."
Eva kämpade och vaknade plötsligt, genomdränkt av kallsvett.
Den föränderliga utsikten utanför bilfönstret kom i sikte.
Nyss... var det en dröm? Hur kunde en dröm kännas så verklig...
Eva andades ut.
"Eva, du är vaken." Eva tittade upp och såg Vivians oroliga ansikte. "Tack och lov, jag var orolig för ditt välbefinnande under hela resan."
Vivian? Vad gjorde hon här?
Eva insåg snabbt något och tittade åt sidan.
Mycket riktigt, Adrian körde, och Vivian satt i passagerarsätet.
Adrian, som hörde att hon var vaken, kastade en blick på henne genom backspegeln.
"Vaken? Känner du dig dålig någonstans? Berätta för läkaren när vi kommer till sjukhuset."
Eva hade precis lyckats stabilisera sitt hjärtslag, men när hon hörde detta blev hon spänd igen.
"Nej, det finns ingen anledning att åka till sjukhuset. Jag mår bra."
"Sluta vara löjlig. Vet du att du har feber?" Adrian kastade en blick på henne igen.
Vivian instämde, "Ja, Eva, din feber är ganska hög. Du måste åka till sjukhuset. Jag hörde från Adrian att du blev blöt i regnet igår. Vad hände?"
Vad hände?
När hon tittade på Vivian framför sig, rörde sig Evas bleka läppar, men hon yttrade inte ett ord.
Vivian måste ha varit närvarande under gårdagens fiasko. Insinuerade hon något genom att säga detta?
Medan hon funderade, visade Vivians ansikte en antydan till oro, och hon tittade på Eva med en ursäktande blick. "Var det på grund av igår..."
Adrian avbröt Vivian, hans röst stadig, "I vilket fall som helst, vi åker till sjukhuset först. Ta några dagar att vila medan du är sjuk; du behöver inte gå till kontoret just nu."
Avbruten, kastade Vivian en något förbryllad blick på Adrian.
Eva bet sig i läppen och talade äntligen efter en lång paus, "Jag ska inte till sjukhuset."
Hennes uttryck var envist, och Adrian rynkade pannan, kände att Eva var särskilt envis idag.
"Om du blir sjuk och avstår från att söka vård, vad vill du göra?"
Eva pressade ihop läpparna, "Jag känner min egen kropp."
Hon kunde inte åka till sjukhuset! Annars skulle hennes graviditet avslöjas.