Kapitel 7
(Nu)
"Pappa, jag ska gå och handla." Jag ropade i huset så att min far skulle höra det. Jag ville inte gå till hans rum och råka se något jag inte ville se. Ibland tog han hem kvinnor och det blev riktigt pinsamt för oss alla tre.
Han stack ut huvudet från sitt rum. Så, han hade ingen där idag. "Köp cigaretter till mig på vägen tillbaka." sa han.
"Okej." Jag nickade, och pappa drog sig tillbaka till sitt rum.
Även om vår relation hade försämrats de senaste åren, längtade jag fortfarande efter hans kärlek, efter hans uppmärksamhet. Jag gjorde allt precis som han ville, jag försökte mitt bästa för att inte göra honom arg, men vi hade blivit så distanserade och så långt ifrån varandra, jag tror inte att det fanns någon väg tillbaka.
Jag bytte om till ett par jeans och en t-shirt, och gick sedan ut. Vår granne Tommy hade vänligt erbjudit sig att följa med mig, eftersom han också behövde handla lite. Det var trevligt att ha sällskap. Tommy och jag var nästan vänner. Han bodde med sin mamma i lägenheten bredvid vår. Vi var i samma ålder, och han hade varit så snäll mot mig när vi först flyttade hit för några månader sedan. Jag tror att han var den enda som hade varit snäll mot mig här.
Min far var... inte särskilt omtyckt. Han var arg och lynnig och hamnade ofta i bråk. Han var inte riktigt vän med någon och höll sig för sig själv. Hans rykte hade smittat av sig på mig. Dessutom gillade pappa inte när jag socialiserade för mycket, så jag gick knappt ut ur huset förutom för att gå till jobbet. Kostnaderna övervägde fördelarna. Den enda anledningen till att jag kunde umgås med Tommy ibland var för att han bodde tillräckligt nära för att jag skulle kunna ljuga om att jag gick en promenad ensam när jag egentligen var med honom. Och för att han var snäll nog att följa med mig på ärenden.
Han väntade precis utanför byggnaden i sin bil, och jag skyndade mig att hoppa in innan min far kunde se. Han började köra så fort jag satte mig. Han kände till rutinen lika väl som jag.
"Hej!" hälsade jag glatt. "Tack för att du kör mig."
Tommy log. "Jag fixar det!" Han log alltid. Skrattade och drog dåliga skämt. När jag var med honom skrattade jag alltid åt de dummaste sakerna. Jag älskade det. "Hur går det med det nya jobbet?"
"Ganska bra," ryckte jag på axlarna. Jag tänkte en sekund. "Chefen är lite... otrevlig. Men den andra städerskan är riktigt trevlig och arbetet är inte för mycket för lönen."
"Jag är verkligen glad att du fick det, Flo." sa han, "Nu kan du spara ihop och flytta snart."
"Jag hoppas det." sa jag, och korsade fingrarna i handen. "De behöver faktiskt en trädgårdsmästare, om du är intresserad."
Han skakade på huvudet. "Jag tog precis fler skift på restaurangen. Om det går bra kanske jag får en befordran, så jag vill fokusera på det. Men tack för att du tänkte på mig, Flora." Han rufsade mitt hår. "Du är den sötaste."
Ibland tänkte jag på att berätta allt för Tommy – allt som hade hänt, om mitt liv innan. Jag ville berätta för någon, vem som helst. Jag hatade att bära på denna hemlighet, denna tyngd i mitt hjärta. Men jag visste att att berätta för honom bara skulle innebära att utsätta honom för fara, och det kunde jag aldrig göra. Inte efter allt han hade gjort för mig – det enorma stöd han hade gett. Jag tror inte att jag skulle ha varit vid liv utan det.
"Hur är det med Lily? Gick ni ut igen?"
Lily är en tjej han hade träffat på en dejtingapp och gått ut med några gånger. Tommy ryckte på axlarna. "Hon är okej. Hon har varit upptagen men jag tror att jag träffar henne nästa vecka."
Vi blev tysta, innan han bröt tystnaden med en fråga. "Varför provar du inte apparna? Du skulle få massor av matcher."
Jag fnissade. "Jag har inte riktigt tid för dejting."
Han rynkade pannan. Vi svängde in på mataffärens parkering och klev båda ur. När vi gick fortsatte han. "Varför? Jag har aldrig hört dig prata om någon, eller gå ut någonsin. Du avvisar alla som frågar ut dig. Det skulle vara trevligt för dig att ha någon, vet du?"
Jag hade någon. Han var mitt allt. Jag hade honom igen men nu var jag ingenting för honom.
"Kanske." funderade jag. "Jag är inte emot det. Jag vill bara inte aktivt leta efter något."
"När hade du en pojkvän senast?"
Jag himlade med ögonen. Vi var i mejeri- och köttavdelningen, och jag började fylla min vagn med mjölkflaskor och lite kyckling.
När jag tänkte efter hade jag aldrig haft en pojkvän. När jag tvekade, vidgades hans ögon. "Du har aldrig haft en pojkvän?"
"Det fanns någon." mumlade jag. "I gymnasiet."
"Det räknas inte." skakade han på huvudet.
Jag tittade upp på honom i skräck, tror jag. Och misstro. Det räknades. Självklart räknades det.
"Varför?"
Han ryckte på axlarna. Vi hade gått vidare till frukt- och grönsaksavdelningen, och han började fylla min vagn med för många röda paprikor. "Du är bara omogen då, tror jag. Känslorna är inte riktiga."
Varför skulle han säga det? Känslorna jag hade för Felix var riktiga. Känslorna Felix hade för mig var riktiga. Han kunde inte radera det med detta uttalande om tonårig omogenhet.