Kapitel 1
(Då)
Jag hällde lite kaksmet i en kakform och gjorde sedan samma sak med de andra två, formarna blev mindre och mindre ju längre jag kom. Det var en het sommardag, sent i augusti. Jag torkade svetten från pannan med ärmen och tittade upp på Hannah, vår kock. "Jag hoppas att det blir bra."
Hon log ner mot mig. Kakan var Hannahs recept. Sanningen att säga hade hon gjort det mesta av arbetet. Men jag hade deltagit en hel del. Jag var en hyfsad kock själv, men jag ville inte riskera något idag. Allt måste vara perfekt idag. Bara perfekt.
Och det skulle det bli, det kände jag på mig.
Felix skulle åka nästa dag. För fyra hela år. Visst, han skulle hälsa på, men det skulle aldrig bli detsamma igen. Jag önskade att jag kunde följa med honom. Vi hade planerat det förut, när vi var yngre. Vi visste alltid att det skulle hända. Felix och jag önskade varje dag att vi hade fötts samma år, så vi kunde gå på universitetet tillsammans och ingen av oss skulle bli lämnad kvar. Men han var tvungen att vara äldre. Jag hade fortfarande två år kvar på gymnasiet, och Felix hade kommit in på Princeton.
När vi var 10 och 12 pratade vi om hur Felix kunde ta två sabbatsår, eller att jag kunde avsluta gymnasiet tidigt, eller till och med flytta till vilken stad han än åkte till och avsluta där. Det verkade logiskt då, men när vi växte upp verkade det mer och mer omöjligt. Oavsett hur mycket man planerar saker, kommer livet alltid i vägen.
Men det skulle bli bra. Eller hur?
Hur som helst, jag hade inte mycket tid att oroa mig. Det var Felix avskedsfest ikväll. Jag hade planerat allt för honom. Kakan var för honom. Schwarzwaldtårta, hans favorit. Hans vänner skulle komma över, och de hjälpte mig att fixa sprit, och Hannah gjorde också festmat. Det skulle bli kul.
Jag skulle oroa mig imorgon, efter att han åkt. Det var allt jag skulle göra under de fyra åren han skulle vara där. Oroa mig. Och vänta.
Det var svårt att förklara Felix och mitt förhållande. Vi var vänner, tror jag. Men jag gillade inte det ordet. Jag har känt Felix så länge jag kan minnas. Han var där på sjukhuset när jag föddes. Med sin mamma, min mammas bästa vän. Han var bara två och han minns det förstås inte, men han var där, och det räknades. Vi har aldrig varit ifrån varandra sedan dess. Han hade varit min vän i grundskolan, min beskyddare i mellanstadiet, och sedan allt annat i gymnasiet. Allt var ett bra ord. Han var mitt... allt.
Min vän Tilly sa att han var min pojkvän. Men jag hatade det ordet, och han använde det aldrig, inte en enda gång. Jag gick på hans bal med honom, och han hade aldrig dejtat någon annan, och han lät mig inte heller. Inte för att jag ville. Han hade aldrig kysst mig heller. Det var den delen. Om han bara skulle kyssa mig, skulle jag veta var vi stod. Jag har sett det komma, så många gånger. Som den gången i hans bubbelpool, eller den gången på taket efter att jag hade gråtit. Men det hände aldrig.
"Princeton är en fantastisk skola," sa Hannah, nonchalant. "Felix kommer att få många nya vänner och träffa smarta tjejer."
Jag svalde en klump i halsen. Det var en annan rädsla jag hade. Tjejer. Tänk om han åkte dit och blev kär? Tänk om hon hatade mig och sa åt honom att aldrig prata med mig igen?
När Hannah märkte uttrycket i mitt ansikte, fnissade hon. Hon klappade mig lätt på huvudet. "Oroa dig inte, fröken Flora." retades hon, "Den pojken är besatt av dig."
Jag himlade med ögonen. "Han är bara min vän, Hannah."
Hon log. "Självklart."
Medan kakorna gräddades började jag vispa grädde till glasyren. Det här var jag bra på, så jag gjorde det själv medan Hannah arbetade med resten av maten.
Efter ungefär två timmar var kakan klar. Jag skrev ett kort och enkelt 'Saknar dig redan' på det översta lagret. Jag hoppades att han skulle gilla det. Hoppades att han inte skulle tycka att det var fånigt. Jag ställde kakan i kylen, sprang till mitt rum och tog en snabb dusch, sedan tog jag på mig en söt rosa sommarklänning. Felix gillade rosa på mig. Han sa att det fick mig att se ut som en vacker blomma.
Efter att ha klätt mig sprang jag nerför trappan. Festen skulle vara utomhus, på gräsmattan på vår gård. Hannah hade redan börjat dekorera, och jag skyndade mig att hjälpa henne, satte upp ljusslingor och en banderoll som läste 'Lycka till Felix!' och en mindre 'Princeton väntar.' Vid 20-tiden började Felix vänner komma. Han hade ingen aning om att det skulle vara en fest. Jag skulle ringa honom till mitt hus och vi skulle överraska honom. När alla var där, släckte jag ljusen i trädgården så att han inte skulle kunna se något, sedan ringde jag Felix.
"Hej! Vill du komma och hänga?" frågade jag glatt. Jag lät sprallig. Jag ville inte avslöja något.
"Jag är där om 5." svarade han och lade på, och jag visste att han redan var på väg ut. Han bodde två hus bort. Det skulle inte ta mer än de 5 minuter han lovat.
"Skynda er!" ropade jag. "Han är på väg."
Alla satte sig diskret. Överraskningsfesten och taktiken var lite barnsliga, men hans vänner var snälla nog att spela med. Alla var snälla mot mig på grund av Felix. Saker skulle förändras mycket efter att han åkt.
Han hade tagit sig hela vägen fram till min ytterdörr utan att märka röran på sidan av gården. Jag öppnade innan han hann ringa på dörrklockan. "Hej!" sa jag nonchalant.
Han tittade på mig upp och ner, hans ögon smalnade. "Varför är du uppklädd?"
Jag ryckte på axlarna, "Var ute."
Han lutade huvudet åt sidan och stirrade på mig. "Med vem?"
"Du känner dem inte." sa jag, "Vill du hänga i trädgården?"
Han ryckte på axlarna, "Vad du vill, Flora." Jag log och tog hans hand, ledde oss till trädgården. Fortfarande dragandes honom bakom mig, tryckte jag nonchalant på strömbrytaren för att tända ljusen. Allt lyste upp, och plötsligt var alla i sikte. Och musiken hade börjat. Det var perfekt.
"Överraskning." viskade jag till Felix, leende mot honom.
Han kramade mig hårt och lyfte mig från marken. Jag fnissade, lindade mina ben runt honom, smälte in i hans omfamning. I dagens kaos hade jag verkligen glömt hur mycket jag skulle sakna honom. Hur hans armar kändes runt mig, den distinkta mjukheten i hans röst när han pratade med mig, det busiga uttrycket i hans ansikte innan han gjorde något han visste irriterade mig.
"Tack." viskade han, innan han sänkte mig och fick mig att stå på mina fötter igen. Han rufsade mitt hår, log ner mot mig. "Du är så söt, Flora."