Kapitel 11 En antydan till besvikelse
"Om jag inte hade en fru, var tror du att du skulle komma ifrån?" svarade Alaric hjälplöst på frågan.
När det var utrett kände Harry en liten besvikelse. Han och Caspian var tydligen inte förlorade tvillingar trots allt.
Men hur kunde de se så lika ut?
"En sista fråga." Harry tittade på Alaric. "Varför rymde jag hemifrån?"
‘Caspians minnesförlust är verklig; han minns inget av detta, vilket förmodligen är bäst—särskilt att glömma Galatea,’ tänkte Alaric för sig själv. "Du åt inte ordentligt, och jag tappade tålamodet och skällde på dig."
"För det?"
Alaric nickade.
‘Caspian är så känslig? Min mamma måste ha tillrättavisat mig otaliga gånger, men vi är fortfarande väldigt nära. Han tänkte aldrig ens på att rymma hemifrån,’ tänkte Harry. ‘Barn som växer upp i rika familjer är verkligen ömtåliga.’
"Nu när jag vet vad jag behöver göra, kan jag träffa min mormor och mamma?" Han ville träffa dessa personer först, sedan gräva djupare i om hans likhet med Caspian bara var en slump eller om det fanns andra hemligheter.
"Din mormor är på semester utomlands och kan inte komma tillbaka nu."
"Wow, min mormor vet verkligen hur man lever livet. Vad sägs om min mamma?" frågade Harry. "Är hon också utomlands?"
"Nej," sa Alaric, "jag kontaktar henne direkt. Du kommer att träffa henne mycket snart."
"Okej, pappa!"
"Då kan du gå och äta," sa Alaric.
"Visst, jag är utsvulten." Harry hade inte ätit frukost sedan han gav sig av med Galatea, och nu var han så hungrig att han knappt kunde prata.
När han satte sig vid matbordet blev Harry förbluffad över den uppdukade maten framför honom. Han tittade förvånat på Alaric och frågade, "Är allt detta för mig?"
"Ja."
Harry var chockad. Rika människor visste verkligen hur man åt i lyx—att lägga upp en sådan festmåltid för bara ett barn.
"Pappa, förbered inte så mycket nästa gång; jag kan inte äta allt."
Alaric blev förvånad över detta eftersom Caspian, med sina speciella kostrestriktioner, inte kunde äta som han ville. Alaric hade alltid försökt ge Caspian så många alternativ som möjligt så att han inte skulle känna sig berövad.
Harry vände blicken mot Liona, "Liona, varför inte slå dig ner med dessa trevliga damer och äta med oss?"
Liona blev synbart förlägen och svarade snabbt, "Du är herren, och vi är bara tjänare. Hur kan vi sitta vid samma bord och äta med dig? Det skulle inte vara passande!"
Harry var genuint förbryllad. Mia, deras barnflicka, behandlades med moderlig vördnad av hans mamma. Varför fanns det så många regler här?
Harry talade bestämt, "Eftersom ni kallar mig herre, är mitt ord lag i detta hus. Så, min regel är regeln. Jag vill att ni ska sitta och äta med mig—förstått?"
Liona, när hon hörde detta, verkade stel av osäkerhet innan hon vände sig till Alaric och frågade tveksamt, "Herr Knight, får vi?"
"Gör bara som han säger."
"Ja, herrn." Följaktligen tog Liona och tjänsteflickorna sina platser vid bordet och åt tillsammans med Harry.
"Det här är verkligen en festmåltid värdig en kung; det är precis den lyxiga måltid som Elisa har längtat efter," tänkte Harry för sig själv. "Om Elisa visste att han var här och njöt av allt detta ensam, skulle hon bli väldigt upprörd. Han skulle se till att Elisa också fick njuta av det!"
"Pappa, får jag ta med en vän hem för att umgås?"
En vän? Alaric blev förvånad. "Har du ens vänner?"
Den vanligtvis ensamma Caspian med en vän var en oväntad nyhet.
"Varför skulle jag inte ha vänner?" Harry var förbryllad över frågan. Han hade alltid varit omtyckt i skolan, älskad av både lärare och klasskamrater.
Alaric hade svårt att tro det, och en annan fråga dök upp. "Caspian, om du har minnesförlust, hur kommer det sig att du minns din vän?"
"Kanske har jag selektiv minnesförlust? Jag minns bara hennes namn som Elisa; jag har glömt allt annat. Vi liknar varandra ganska mycket."
Alaric frågade då Liona, "Hade Caspian en klasskamrat som hette så?"
Liona såg lika förbryllad ut som han var.
"Jag har så många klasskamrater; hur skulle du kunna känna till varenda en?" svarade Harry. "Pappa, du har fortfarande inte svarat på min fråga. Kan jag bjuda över Elisa för att umgås?"
"Självklart!" Idén att Caspian hade skaffat en vän gladde Alaric; hur kunde han säga nej? "Njut av din måltid då. Jag ska gå och ringa din mamma."
Den lille killen hade slagit i huvudet, vilket tyvärr resulterade i minnesförlust, men det verkade ha ljusat upp hans personlighet avsevärt.
När Orion såg det inkommande samtalet från Alaric kunde hon knappt tro det och svarade hastigt, "Hej, Alaric."
"Caspian vill träffa dig; kom hem omedelbart."
"Caspian vill träffa mig?" Orion var förbluffad, "Hur är det möjligt?"
"Det är en lång historia, men kort sagt, Caspian slog i huvudet och fick minnesförlust. Med andra ord, han har glömt allt från sitt förflutna. Det här är din gyllene chans. Om du inte kan få Caspian att falla för dig nu, behöver du inte komma tillbaka hem!" Med det lade Alaric på luren.
Minnesförlust? Orion hade sina tvivel.
"Den där lilla slyngeln ställer alltid till problem," muttrade Orion med förakt för Caspian, trött på hans upptåg. Om det inte vore för behovet att charma Alaric, skulle hon inte ens bry sig om att ge Caspian någon uppmärksamhet.
Fru Marigold hade spunnit en hög historia för Alaric, och i skepnaden av Caspians mamma hade Orion antagit den fiktiva identiteten som fru Knight. Men en lögn, oavsett hur väl utformad, förblir en lögn.
Hon hade fortfarande inte riktigt listat ut om hennes intriger hade lönat sig eller om hon var på förlust.
"Strunt samma. Jag står ut för nu. För att gifta mig med Alaric kan jag stå ut med vad som helst," sa Orion till sin spegelbild medan hon gjorde sig i ordning. "Efter bröllopet ska jag hitta ett sätt att bli av med Caspian, och allt kommer att bli perfekt." Ett självgott leende spred sig över hennes läppar vid tanken.