Mamma, vi fick en man

Kapitel 1 Vem är barnens far?

På förlossningsavdelningen på sjukhuset.

"Sprid benen lite mer, bredare!" Smärtan djupt inom henne fick Stellan Storm att skaka okontrollerat. När läkaren såg svettdropparna på hennes panna och hennes plågade uttryck, var han omtänksam och tröstade henne, "Förlossningen är ganska smärtsam. Håll ut."

"Okej." Hon nickade genom smärtan.

"Ja, jag måste!" Uppmuntrade hon sig själv högt.

Bara en månad tidigare hade Storms företag gått i konkurs. Hennes far tog sitt eget liv i förtvivlan, och över en natt gick hon från att vara en privilegierad arvtagerska till en flicka som drunknade i skulder.

När fordringsägarna trängde in henne utan någonstans att fly, dök fru Marigold upp som en räddande ängel i hennes nöd, "Min son blev allvarligt skadad och har legat i koma i två år, fortfarande utan att vakna. Vi behöver en flicka med ren familjebakgrund som kan vara surrogat och ge oss en arvinge. I utbyte kommer jag att betala av alla dina familjeskulder."

Kvinnans villkor var tydliga; om hon födde deras barn, skulle hon behöva lämna och lova att aldrig ta kontakt igen.

Det var de villkor som fru Marigold satte, och Stellan var inte i en position att vägra.

Efteråt blev hon gravid som de hoppades på, med trillingar dessutom.

Fru Marigold var överlycklig. Hon ordnade den bästa mödravården för henne; barnskötare, näringsexperter och läkare som var tillgängliga dygnet runt.

Efter att ha tvingat ner en illamående tonic, nickade fru Marigold nöjt, "Du måste följa kostplanen. Det är för barnens bästa."

"Jag vet, mamma." Stellan kände sig djupt tacksam mot fru Marigold, "Mamma, jag har varit gift in i familjen ett tag nu, och jag bär på barnen. Jag har fortfarande inte sett min man, men min morgonillamående är över, och med min medicinska bakgrund kan jag ta hand om honom."

Fru Marigold var snäll mot henne men, märkligt nog, tillät hon henne aldrig att se sin man, och nämnde aldrig något om honom. Hans existens var ett mysterium för henne.

"Ingen anledning," sa fru Marigold, "När han vaknar, kommer du att träffa honom. För nu, fokusera bara på din graviditet."

Stellan kunde inte låta bli att undra varför hon hölls borta från att träffa honom. Var det för att hans skador var för hemska, eller för att hans utseende var skrämmande? Var fru Marigold rädd att hon skulle fly i skräck?

Nio månader senare, svällde hennes mage som om den skulle spricka. Med trillingar behövde hon genomgå ett kejsarsnitt. Fru Marigold hade ordnat operationen till klockan tre på eftermiddagen. När operationstiden närmade sig, och fru Marigolds frånvaro samt en smärta i hennes buk orsakade Stellan oro.

Några ögonblick senare…

"Bang."

Plötsligt flög dörren till rummet upp, och fru Marigold stormade in med en dundrande rynka.

"Mamma, du är äntligen här," började Stellan, men hon tystades av en svidande örfil över ansiktet.

"Du förrädiska kvinna, jag hade aldrig kunnat tro att du var en sådan listig orm!" anklagade fru Marigold.

Stellan var helt förvirrad, "Mamma, vad pratar du om?"

"Och du har mage att fråga?" fräste fru Marigold medan hon kastade DNA-testresultaten mot henne, "Titta själv!"

Resultaten var från ett faderskapstest som jämförde hennes vegetativa sons DNA med det barn hon bar på.

"INGEN BIOLOGISK RELATION" skrek mot henne i fetstil så stark att det fick Stellan att vackla i chock.

"Det här kan inte vara sant!" hävdade Stellan med övertygelse, "Jag har inte varit med någon annan. Hur kan dessa barn inte vara hans? Det måste vara något fel."

"DNA-rapporten är kristallklar, och du försöker fortfarande slingra dig ur det!" Fru Marigold var utom sig av ilska, kastade sig fram för att greppa hennes krage och väste, "Stellan, att tänka att du har lurat mig, du borde be för din förvridna själ!"

Just då slog en skarp smärta till, och Stellan föll ner på knä, en ström av vätska signalerade att förlossningen hade börjat; barnet var på väg!

"Mamma, snälla, hjälp mig. De är verkligen hans barn. Hjälp mig," bad Stellan och grep tag i fru Marigolds kläder, men fru Marigold knuffade bort henne med förakt.

"Du avskyvärda kvinna, efter att ha lurat mig så grundligt, vågar du hoppas att jag skulle hjälpa dig och den bastard du bär på?"

"Mamma, jag ber dig," flämtade Stellan, överväldigad av smärta.

"Mamman är i aktiv förlossning och behöver föda nu." Läkaren rusade fram till fru Marigold, "Vi måste utföra ett kejsarsnitt omedelbart, fru Marigold."

"Ett kejsarsnitt? Låt henne lida och dö i plågor, och ingen får utföra den operationen på henne!" Fru Marigolds hat mot Stellan var djupt.

Med fru Marigolds vägran hade läkaren inget annat val än att ta Stellan till förlossningsrummet för en naturlig födsel. En timme senare närmade sig läkaren fru Marigold, med en skrikande pojke i sina armar.

"Fru Marigold, mamman har haft en svår blödning. Av trillingarna överlevde bara en. Vi har gjort allt vi kunnat."

Fru Marigold kastade en blick på pojken med förakt, men innan hon kunde tala, rusade Rook in och utropade exalterat, "Madam, fantastiska nyheter, Alaric har vaknat!"

"Vad sa du?" Fru Marigold kunde inte tro sina öron, "Vad? Alaric är vaken?"

"Ja, madam, Alaric har vaknat ur sin treåriga koma!"

"Och vad händer med barnet?" frågade läkaren när fru Marigold vände sig för att gå, vilket ledde till en sista brådskande fråga.

Fru Marigold kastade en blick på barnet igen; hennes panna rynkades i tankar innan hon sa, "Barnet kom, och min son vaknade som om ödet hade ett finger med i spelet. Han är menad att stanna hos vår familj Knight."

Rook tog försiktigt pojken från läkarens armar och följde fru Marigold in i bilen, på väg tillbaka till Knight-residenset.