6 - Åh mina sötpotatis
Aurora
Svärta. Det var det första jag kände igen.
Mina ögon kändes som tunga tegelstenar på mitt ansikte. Mitt huvud kändes som om jag var bakfull. Min kropp var så öm som om jag inte hade rört mig på flera dagar. Ett konstant dunkande tryck från mina tinningar. Jag försöker röra mina händer mot mitt ansikte men stoppas av ett klirrande ljud och ett tryck på mina handleder ovanför mitt huvud. Handbojor? Jag drar i mina händer några gånger till men det finns ingen frigörelse.
Jag tar ett andetag och försöker öppna ögonen för att se var jag är. Mina ögon känns fortfarande för tunga, som om mörkret vill sluka mig igen. Jag fokuserar på mina andra sinnen. Jag vill inte falla tillbaka i mörkret.
Jag ligger ner. Kanske ligger jag i en säng? Jag rör mig långsamt, känner hur mina leder sträcks och mina muskler värker. "Ugh," stönar jag. Jag försöker röra mina anklar bara för att känna samma restriktiva tryck på mina anklar som stoppar mina rörelser. Jag frustar ut ett argt andetag. Detta är helt enkelt fantastiskt, sarkastiskt förstås.
Mitt huvud känns fortfarande som en ballong fylld med is. Den skarpa brännan bakom mina ögon hjälper inte den nu brännande känslan på mina handleder när jag fortsätter att dra i bojorna. Jag skakar på huvudet från sida till sida för att försöka lindra trycket.
Ugh! Detta är så frustrerande, tänker jag för mig själv. Var är jag? Vad i hela världen hände? Mitt sinne är fortfarande lite dimmigt, så jag tillåter mig själv några ögonblick för att låta min kropp anpassa sig. Jag märker först att min hals känns torr som sandpapper, nästan som om jag gått en maraton i öknen.
Jag försöker svälja lite saliv, även om det absolut inte gör något för att släcka min törst. Vad hände?
"Åh. Min. Sötpotatis!" viskar jag när jag öppnar ögonen stort. Jag minns. Allt kommer tillbaka till mig som Noa och syndafloden! Jag var på jobbet. Jag blev kallad att prata med cheferna efter att jag gjort hamburgare åt dem. De där männen... Nej, inte bara män; grekiska gudar som var skulpterade av den finaste marmorn. De sa att jag var deras. Sedan mörker. Åh, herregud mosade potatisar, de drogade mig!
Jag börjar andas lite tyngre. Jag drar i bojorna igen, som en galen kvinna. De rör sig inte och nu känner jag mig bara mer utmattad så jag stänger ögonen igen.
Jag bestämde mig för att titta runt på mina omgivningar. Det är inte som om jag har någon annanstans att vara just nu.
Ytan jag ligger på är mjuk. Som ett moln. Jag känner något ovanpå större delen av min kropp, som håller värmen som en kram. Om omständigheterna var annorlunda skulle jag definitivt fråga var jag kunde få tag på en sådan härlig madrass. Netflix och jag skulle bli bästa vänner om jag hade denna madrass hemma. Mitt huvud vilar på en silkeslen fluffig kudde.
Jag rör mitt huvud lite och borstar min kind mot min arm. Jag känner doften av vanilj på mig. Det är en varm och lugnande doft som nybakade cupcakes en söndagseftermiddag. Jag har alltid älskat denna doft. Min näsa fylls av denna älskvärda doft, lyfter lite av dimman från min hjärna och tar bort en del av den genomträngande smärtan bakom mina ögon.
Jag öppnar långsamt ögonen igen. Det finns ett mjukt bärnstensfärgat sken som lyser upp rummet. Jag tar in mina omgivningar. Jag ligger definitivt i en säng, en king size-säng med djup, rik mahognyträ. Rummet har bruna jordnära toner med mörkröda accenter.
Till höger ser jag en stor öppen spis på väggen och fulla bokhyllor på båda sidor. Två extra stora bruna lädersoffor med intrikata träsniderier, vinröda prydnadskuddar och en ljuvlig matchande röd matta ramar in utrymmet runt den. Ett stort glas- och mahognybord står i mitten. En vas med ett sextiotal röda rosor är placerad i mitten av bordet. Två glödande Tiffany-lampor står på sidoborden bredvid soffhörnen.
Jag följer väggen med blicken, anstränger nacken och ser knappt till höger några mörka stängda gardiner, en djup röd färg som matchar kuddarna på sofforna. Jag vänder huvudet igen så att jag tittar framåt. Jag ser en stängd röd dörr längs väggen framför sängen, en mycket lång mahognyspegelbyrå, också med ett intrikat mönster på kanterna, och en mycket stor platt-TV som sitter mot väggen. Två andra stängda dörrar målade i samma mörkröda färg till vänster, troligen till ett eget badrum och en garderob.
Jag stänger ögonen kort för att ta ett andetag medan jag lutar mig mot den silkeslena kudden. När jag öppnar ögonen, skämtar du med mig? Rakt ovanför mig finns en helkroppsspegel längs hela sängens längd!
Jag tittar och ser att jag är täckt av ett vinrött silkeslakan och matchande täcke från bröstet och neråt. Mitt ansikte ser mjukt ut, och mitt hår är flätat. Jag flätar aldrig mitt hår. Bojorna på mina armar är bruna och tjocka och är fästa vid en stolpe i sänggaveln. Medan mina handleder är nära varandra ovanför mitt huvud, gör de tjocka banden det nästan omöjligt för mig att röra handlederna. Det finns inget sätt för mig att nå mina händer till varandra för att låsa upp remmarna.
Men den mest chockerande avslöjandet är att jag är nästan helt naken. Jag kan känna under lakanen att jag bara har på mig underkläder eftersom mina bara ben och min torso gnider mot silkeslakanen. Jag försöker återigen röra mina nedre lemmar men hindras av trycket på mina anklar.
Jag har ingen aning om vad klockan är eller vilken dag det är. De har verkligen kidnappat mig! Och nu är jag praktiskt taget naken, bunden till en säng i ett okänt rum, och utan tvekan är dörren låst. Jag måste ta mig härifrån. Dessa män är farliga och mycket rika, utan tvekan mäktiga också.
Varför jag? Jag kan inte låta bli att undra varför de skulle vilja ha någon så vanlig och enkel som jag. Jag menar, dessa män måste vara playboys. Jag slår vad om att de har en ny kvinna i sina sängar varje natt, och supermodellvärdiga heta kvinnor dessutom. Varför jag?!
En tår börjar rinna från mitt öga och rullar nerför min kind. Och sedan en till och en till. Hur mycket jag än vill vara stark och inte vill att någon ska se mig som svag, måste jag erkänna att just nu är jag rädd. Inte rädd. Nej, jag är livrädd. Jag vet inte vad som kommer att hända med mig och jag känner mig så ensam.
Jag tittar på min spegelbild i spegeln ovanför och låter mig själv gråta tyst när jag inser att det inte finns något jag kan göra förrän jag släpps från denna fångenskap.
Mina tårar förvandlas till frustration, och jag börjar dra i bojorna igen. Jag drar och drar. Kedjorna klirrar mot sängbrädorna men ger inte efter. Efter ett tag är all ny energi jag magiskt hittat försvunnen och jag är grundligt utmattad. Jag andas tungt och har nu ömma handleder och anklar. Mina ögon är helt svullna och röda. Jag har ingen annan energi än att släppa ut ett frustrerat skrik: "UHHHH!" och jag frustar igen åt min situation.
Jag vet inte hur länge jag låg där. Till slut kände jag mina ögonlock bli tunga, och jag tillät mig själv att glida tillbaka in i en djup sömn. Kanske kan jag vakna och allt har varit en dröm.