4 - Bita mig - Del 2
Charlie
För 2 veckor sedan…
Jag såg just den mest perfekta ängeln gå iväg. Jag vet inte ens vad hon heter. Hon gav mig aldrig chansen. Men jag gillar utmaningen. Jag vet att hon är den rätta. Jag kan känna det. Hon är annorlunda.
Jag tog fram min telefon och tog en snabb bild. Den är inte den bästa. Jag slog snabbt numret till Jason.
Ring! Ring!
"Vad nu?" säger han lite uttråkat och andas ut som om han förbereder sig för nyheter.
"Jag har hittat henne, J" är allt jag sa. Jag väntade, höll andan skakigt och tänkte på den söta ängeln. Jag bet mig omedvetet i underläppen och blundade för att försöka bevara den bestående bilden i mitt huvud.
"Du skämtar väl inte," hör jag honom knäppa med fingrarna och lite prassel av papper, ett gnissel från golvet tillsammans med tunga fotsteg kan höras. "Du är på högtalare. Ben och Kai är här."
"Vad händer? Är du okej?" frågar Kai.
"Charlie säger att han har hittat henne," säger J, upphetsat. Jag kan höra leendet i hans röst.
"Verkligen? Vad heter hon? Hur ser hon ut? Favoritfärg? Favoritfilm? Säg inte att det är Frost?" skriker Kai nästan.
"Ta det lugnt, Kai" ropar jag. Den mannen är en av de läskigaste människorna som lever, men han beter sig som en femåring som just ätit 100 pixie sticks. "Hon sprang just in i mig. Bokstavligen. Hon är vacker. Exakt vad vi gillar men hon gick innan jag kunde få ett namn. Skickar en bild till er."
Jag hör flämtningar och tystnad. Jag vet att de får stånd precis som jag. Hon gör oss mållösa.
"Ta reda på allt" beordrar Jason.
"Jag är på det. Hon kom ut från DuPont Tower så jag ska få Zach att göra en fullständig fil inom en timme" säger jag.
"Okej. Hej då" var allt Jason sa innan linjen bröts. Jag skickade sedan bilden till Zach och bad honom få all information om vår lilla minx inom en timme.
2 timmar senare
"Boss, jag har dåliga nyheter," säger Zach när han släntrar in på mitt kontor som om jag inte redan är rasande eftersom han är över en timme sen med min ängels fil!
"Tala," säger jag genom sammanbitna tänder.
"Säkerhetskamerorna uppdaterades i morse. Ingen på kontoret minns att ha sett henne här. Jag kan inte spåra flickans steg i byggnaden. Och ansiktsigenkänningsprogrammet kan inte matcha bilden du har. Det enda jag kan spåra är att hon gick till Z-linjen tre kvarter bort." Zach var inte rädd för mig eftersom han har varit med i femton år. Zach var lojal och han skulle göra allt för oss, men han var fortfarande försiktig, som han borde vara. Att reta upp besten var inte idealiskt.
"Fan också!" skrek jag när jag kastade alla papper från mitt skrivbord och lät dem krascha mot kakelgolvet.
Nåväl, min lilla mystiska vixen. Du kan springa men jag kommer att hitta dig. Du är vår.
Jason
Nutid
Det har varit en lång dag. Träffade den lokala gängledaren Paco för att diskutera de kommande leveranserna. Han upptäckte att en av hans män försökte få insiderinformation för polisen. Så jag såg Paco och hans gäng ha lite kul i en av deras tillhåll i centrum. Jag skulle gärna vilja se hans man prata nu... utan ögon, tunga och ja... ett huvud.
Sittande i baksätet på vår skottsäkra SUV, kör bilarna fram till DuPont. Vårt huvudkontor om du vill. Charlie kommer ut med sina vakter i släptåg, skyndar sig snabbt genom den öppna dörren och sätter sig bredvid mig.
"Hej," säger han. Hans ögon är mörkare med brist på sömn och hans en gång ljusa hasselbruna ögon är mattare. Hans hår är lite rufsigt och en femdagars skäggstubb vilar på hans markerade kindben.
"Tuff dag?" frågar jag. Han är min bästa vän. Jag vet alltid vad som stör honom. Ärligt talat, vi har alla varit på helspänn de senaste två veckorna sedan vi fick reda på henne.
"Hmmm" är allt jag får från Charlie när han blundar och lutar huvudet tillbaka mot sätet.
Vi ska träffa Ben och Kai på Saturn. Det är en av våra favoritrestauranger som vi äger. Vi rekryterade kocken Alex för många år sedan och han förvandlade Saturn till en av våra mest exklusiva och lönsamma verksamheter. Mannen är ett kulinariskt geni. Vi har en väntelista på 6 månader.
Vi behöver alla lite avkoppling. Vi har inte tillbringat tid tillsammans på veckor. Jag föreslog att vi skulle gå ut eftersom dessa knäppskallar inte tar hand om sig själva om jag inte tvingar dem. Vi har alla begravt oss i arbete, nästan deprimerande mycket, sedan vi hörde att Zach inte hade någon framgång med att hitta vår lilla flicka. Våra humör är hetare nuförtiden och våra stubiner kortare. Alla är på helspänn runt oss. Det borde de vara.
Kai är verkligen i dåligt skick. Han är på en rampage. Dödat fjorton män förra veckan under en leveransrunda bara för att han kunde. Han skapar kaos. Ingen av oss har varit med en kvinna sedan vi såg henne. Om vi inte hittar henne snart, kan den här staden brinna i våra erövringar.
Innan jag vet ordet av, stannar vi framför Saturn. De stora glasdörrarna är omgivna av vita pelare, guldkant och röd matta som kantar trottoaren.
Vi klev ut och såg Ben och Kai komma från den andra bilen bakom oss. Vårt säkerhetsteam flankerade våra sidor när vi promenerade mot ingången. En blyg ung man i en smoking som var lite för stor för honom öppnade dörren för oss, böjde huvudet i vördnad utan att säga ett ord, precis som han borde.
"Herr O'Donnell, herr DuPont, herr Anderson, herr Vikram. Ett nöje som alltid. Ert privata rum är redo. Följ mig," stammar Adam Pearson fram, och hälsar oss vid värdinnans disk. Han är en kort, knubbig man. Som en marshmallow. Vi anställde honom som chef för 2 år sedan eftersom han visade lojalitet mot oss.
Vi tar oss genom balsalen fylld med gäster, viskningar och blickar följer oss. Vi går in genom en gyllene dörr och ser vårt enda bord i mitten.
"Låt personalen ta fram det vanliga och låt Alex göra sin 'Hemliga Specialare'." Jag beställer och sätter mig. Några minuter senare kom våra vanliga drinkar. Servitören är synligt rädd, hans händer skakar så mycket att isen i highballglasen klirrar mot sidorna.
20 minuter senare kom samma servitör med vår mat. Han sätter porslinstallriken framför mig, och jag kan inte låta bli att skratta. Ett riktigt magplask. En hamburgare! Seriöst, Alex? En hamburgare? Vi serverar kaviarsalsa, och ändå får vi hamburgare serverade till oss. Har han fryst extra hjärnceller?
"Alex håller på att tappa det," skrattar Ben. Vi har alla ett leende på läpparna över den rena fräckheten och smartheten i denna rätt. Det doftar gott.
Jag tar en tugga och skakar lätt på huvudet. Åh herregud. Jag kan inte låta bli att stöna av njutning. Detta är den mest smakrika hamburgare jag någonsin smakat. Är det ost och potatismos inuti? Jag har aldrig haft en sådan smakexplosion i munnen. Det är salt, och smakrikt, en liten antydan av krydda på baksidan av tungan, och ändå en touch av sötma. Det är kladdigt från osten, krämigt från potatisen och baconet är krispigt. Det finns så många stimulans. Jag kanske just har en mat-orgasm. Det skulle vara en första. Wow, Alex har överträffat sig själv.
Jag tittar och ser de andra också njuta av sina måltider.
Adam kommer in och ser hamburgarna på våra tallrikar. "Åh herregud. Jag är så ledsen, herrar. Jag kan inte tro att hon serverade er hamburgare. Det är helt oacceptabelt!" Han flämtar.
"Vad menar du med 'hon'?" anklagar Ben. "Var är Alex?"
"Um... Kock Alex är inte här ikväll. Hans assistent gjorde era måltider, herrar, jag ber verkligen om ursäkt. Jag lovar att hon kommer att tas om hand omedelbart." Han skyndar sig ut.
"Nej," säger jag hårt. "Ta hit henne. Vi ska prata med henne när vi är klara med våra måltider." Jag ler snett när jag tar fram min pistol från ryggen och lägger den på bordet. Jag ser Adam blekna, buga sig och skynda ut genom dörren.
När vi är klara, tre mjuka knackningar på dörren, och sedan går Adam in. "H-herrar. Detta är Aurora. Er kock ikväll." Han bugar djupt och stiger åt sidan så att vi kan se kvinnan som djärvt vågade servera oss bar-mat på en så prestigefylld institution även om det utan tvekan var den bästa måltiden jag någonsin konsumerat.
Hennes ögon var nedslagna, mjuka, delikata händer vikta framför hennes knä.
Plötsligt flämtar Charlie. "Du!" utbrister han. Hon tittar upp. Hennes ögon vidgas. De där ögonen. Vackra, rådjurslika. Hasselbruna och gröna. Hennes fylliga läppar är lätt särade. Jag blir genast hård när jag tänker på vad jag skulle vilja stoppa i den där munnen. Jag tittar på Charlie och han ler som en Cheshire Cat. Jag har inte sett det där leendet sedan han pratade om henne.
"Vi möts igen, älskling." förklarar han. Vänta. Det är hon!