Kapitel 4 - Hans ankomst
Damien
De är redo att spela sin sista show på turnén, som blir kortare eftersom hon enligt läkarens order behöver vila. Tydligen svimmade hon på scenen för ungefär en månad sedan och hennes managers, Mac och hans bror Duncan, som är hennes turnéledare, har bråkat med henne om att ta det lugnt. Och dessutom har en galen stalker gjort henne till föremål för sin sjuka besatthet. Min familj äger ett av de bästa säkerhetsföretagen i världen, och hennes manager och skivbolag kontaktade mig för att ta över hennes privata säkerhet. Mitt team och jag är på väg till Stockholm för deras sista show. Den 4 juli kommer att vara deras största show för att avsluta turnén och det är också Reigns artonde födelsedag. Jag kommer att kunna göra anspråk på henne och berätta om mig och resten av min familjs sanna jag. Hon och tvillingarna ska hämta mig och mitt team på flygplatsen. Min spänning byggdes upp för att se henne, de kommande veckorna kommer att vara tortyr, hon kommer inte att känna samma känslor som jag förrän hennes födelsedag närmar sig och då kommer hon verkligen att börja känna parningsdragningen. Om vi har tur, kanske hon känner det när vi ser varandra eller när vi rör vid varandra.
Vårt plan landade äntligen, och det var varmare än helvetet, hur kunde någon bo här? Hur kunde mina syskon stå ut med denna outhärdliga värme? Vi gick av planet och tog oss till den privata lobbyn där jag möttes av ett tjut och armar som slingrade sig runt min hals. "Damien, jag har saknat dig så mycket." Hon snyftade. "Din stora dumbom, varför kom du aldrig och hälsade på eller var aldrig runt när vi besökte?" Hon frågade och slog mig på armen. Jag gav henne en hård kram och satte ner henne på fötterna, "Jag har saknat dig också, Jazzy Bear." Hon tittade upp på mig med samma fåniga leende hon haft sedan hon var fem. Jag kunde inte låta bli att skratta åt henne. "Förlåt Jazzy Bear, men företaget har vuxit, och vi har fått några riktigt stora kontrakt. Jag var tvungen att träffa nya kunder och sätta upp deras system." Jag förklarade för henne med mitt bästa sura ansikte. "Snälla, förlåt mig?" "Okej då." Hon surade. "Men gör aldrig så igen." Hon snyftade. "Jag behöver fortfarande min storebror." Skulden överväldigade mig, jag insåg inte att hon kände så här. Jag strök hennes hår. "Jag är ledsen. Jag lovar att jag kommer att vara runt mycket mer." "Bra, då kanske du också kan erkänna för Reign att du är hennes partner och att du är galet förälskad i henne." Hon log mot mig. "Jaz!" Jag rynkade pannan åt henne. "Oroa dig inte, vi har inte sagt något till henne." Hon försäkrade med en rynka i pannan. "Men du borde! Och dessutom tror hon att du inte gillar henne, så nu är det dags att ändra på det." Hon skällde.
"Herregud!! Det är så jäkla varmt!!" Moses stönade. "Åh snälla, det är inte så varmt, det är bara runt trettioåtta grader med en värmeindex på fyrtiosex, ingen stor grej, var inte en sådan mes." Hon skrattade åt Moses. Herregud, den söta rösten, hennes söta doft av rosor och jordgubbar, var är hon. Jag måste se henne, jag vände mig om och fann hennes vackra grå ögon som tittade tillbaka på mig leende. "Jag är ingen mes! Men kom igen, fyrtiosex? Hur står du ut med det?" Han stönade. Hon skrattade åt honom, en så vacker ljud som någonsin träffat mina öron. "Jag är född, uppvuxen och uppfödd i Sverige, så jag är van vid det, mitt råd, prova shorts, ett linne och några flip-flops." Hon sa och viftade med händerna upp och ner över sin ljuvliga, kurviga kropp. Jag kunde inte låta bli att tänka på de saker jag kunde göra med henne. Jag tittade på henne med längtan och behovet av att ha henne i mina armar. Innan jag kunde titta bort, fångade hon mig när jag tittade på henne och vi vände oss båda bort, hon rodnade. Åh, hon var så bedårande när hon rodnade. "Hej där, lilla flicka." Jag viskade till henne när jag gick över till henne. Hon rodnade ännu mer. Jag älskar det när hon rodnar. Jag sträckte ut min hand, när vi kom närmare så hon kunde ta min hand, jag steg närmare och drog henne in i mina armar och omslöt henne i en stark, tight kram. Jag kunde känna gnistorna skjuta genom min kropp. Jag var ganska säker på att hon också kände dem. Jag hörde henne dra ett skarpt andetag och sedan lutade hon sig lite närmare mig. Jag sänkte mitt huvud nära hennes öra och bara andades in hennes doft. "Jag har saknat dig så mycket." Jag viskade i hennes öra.
Hon skulle just säga något men det knackade på min axel, "Ursäkta, Mr. Hunt," en kvinnlig röst drog mig bort från min älskade. Jag vände mig om och såg flygvärdinnan titta på mig upp och ner medan hon slickade sig om läpparna. Det var verkligen roligt hur hon försökte vara sexig, men det fungerade inte för henne. "Piloten bad att få tala med dig," fortsatte hon och slickade sig om läpparna. Hon såg löjlig ut, lite visste hon att jag hade funnit min kärlek och att hon är den enda kvinnan för mig. Reign drog sig undan från mig, hon såg förvirrad och ledsen ut. Vårt ögonblick var förstört, jag vet att hon kände något. "Ehem," hörde jag bakom mig, "ska vi stå här och titta på när den här bitchen ögonknullar dig? Eller ska vi ta oss härifrån? Väskorna och bagaget är lastade i bilarna." Min lillasyster fnös med en rynka i pannan. Hon var väldigt beskyddande över min partner. "Hur vågar du!" spottade flygvärdinnan ut. "Hur VÅGAR jag? Hur VÅGAR du!" skrek Jazlyn och fick Koltyn att rusa till hennes sida. "Ssshhh, min Jazzy älskling," viskade han och drog henne bort från oss. Jag kunde känna Reign titta på mig, jag tittade över på henne och såg sorgen i hennes ögon innan hon hann dölja den. "Fan också!" mumlade jag för mig själv, det här var inte hur jag ville att vår uppvaktning skulle börja. "Uhhh, jag väntar i bilen," viskade hon och gick mot dörren innan jag hann säga något. Mitt hjärta brast, hon gick från ett vackert leende till en rynka. Hon ville inte ens titta på mig. Den här kvinnan strök nu sina händer upp och ner längs min arm, hon behövde hålla sina händer borta från mig. "Fan också!! Håll dina smutsiga händer borta från mig!" morrade jag åt henne. "Mr. Hunt, är det något problem?" Piloten kom rusande ut. "Ja, det verkar som att din flygvärdinna inte vet hur man håller sina händer för sig själv." Jag rynkade pannan åt kvinnan. "Hon gjorde min partner upprörd, vilket är oacceptabelt, och jag uppskattar det inte!" "Åh snälla, hon är bara en dum människa! Hon kan inte ge dig vad du behöver men det kan jag. Jag förstår vad du behöver och hur jag ska ge det till dig." Kvinnan sa och fortsatte att stryka sina händer nerför mitt bröst. "Hon vet inte ens att hon är din partner." Hon flinade. Jag grep tag i hennes armar och sköt henne bort från mig. "Det räcker!!" röt jag, och hon och piloten böjde sina huvuden i underkastelse. "Du är inte min partner, hon är den enda som vet vad jag behöver." Jag tittade på piloten. "Vi kommer att åka hem om några veckor, hon får inte vara med på den flygningen." varnade jag och gick därifrån.
Mitt team och mina syskon väntade redan vid fordonen, Moses dreglade över en lila och rosa Challenger Hellcat som visade sig tillhöra min älskade. Vem visste att hon var en fartdåre? Hon såg fortfarande ledsen ut när hon pratade med Jaz. Jaz hade armen runt hennes axel som tröst. "Vi borde åka, jag är säker på att ni alla är hungriga, jag har bokat ett bord på en lokal grillrestaurang. Jag kan ta tre och resten kan dela upp sig i SUV:arna där borta. Det finns en chaufför för varje bil för tillfället, åtminstone tills ni kommer till mitt hus. Koltyn och Ryott möter oss på restaurangen." Hon sa och undvek ögonkontakt med mig. Jyden och Jazlyn åkte i varsin SUV, och jag, Moses och Shadow åkte med Reign. Moses och Shadow klämde sig in i baksätet, vilket lämnade mig att sitta i framsätet. Det var ganska roligt att se två nästan två meter långa, nästan hundrafemtio kilo tunga män klämma sig in i ett litet baksäte. Jag kunde inte låta bli att skratta åt dem. Shadow blängde på mig, och Moses visade mig fingret. Så fort hon kom ut på gatan, trampade hon gasen i botten och log. Jag kunde se att hon njöt av kraften i sin Hellcat. Jag log och strök försiktigt mina fingrar mot hennes hand som vilade på armstödet. Hon kastade en blick på mig, jag kunde se att hon kände det jag kände, elektriciteten som sköt genom våra kroppar, längtan, behovet, som laddade genom oss. Jag vet att hon också kände det, jag hörde henne dra ett skarpt andetag när jag strök mina fingrar mot hennes hand. Jag tog en chans och flätade mina fingrar med hennes, det var bara några sekunder men det var allt som behövdes för att veta att hon verkligen är min. Hon drog bort sin hand och mitt hjärta föll, en kyla spred sig genom min kropp när Ayres gnällde. Jag visste att hon fortfarande var upprörd över vad som hände på flygplatsen.
Mitt arbete kommer att bli tufft, hon visste ingenting om vem jag och mina syskon verkligen är. När vi berättar sanningen för henne, kanske hon inte vill ha något med någon av oss att göra, bara den tanken fick mitt hjärta att krampa.