Kapitel 3 - Tre år senare
Reign
"Damien, sluta vara en sådan skitstövel!" hörde jag Jaz muttra. Hon pratade i telefon med sin äldre bror, som vi skulle hämta från flygplatsen imorgon. Han och hans säkerhetsföretag har blivit anlitade för att ta över som mitt säkerhetsteam. "Varför ogillar han mig så mycket?" frågade jag henne. "Tro mig, han GILLAR dig." Hon sa med ett stort leende. "Ja, okej, visst." fnös jag. "Killen känner mig inte ens och han snackar redan skit om mig!" Jazlyns ögon vidgades, "hur visste du det?" Hon rynkade på läpparna. "Uuuhhh, hheeelllllooooo, du pratar alltid med honom på högtalare, jag hör dig när du pratar med honom." Jag greppade. "Hur kan han snacka så mycket skit när han inte ens känner mig? Och han ska vara ansvarig för min säkerhet medan jag är här, det ger mig verkligen så mycket glädje och självförtroende." (Notera sarkasmen.) "Jag känner mig redan som en börda." "Lyssna inte på min bror, han kan vara en riktig skitstövel." Jyden inflikade. "Jyden har rätt, vi ska ha kul, vi har några sidoutflykter planerade, inklusive ett besök på några av de vackraste stränderna, få en fantastisk solbränna och ladda våra batterier så att vi kan sparka rejält med rumpa när vi kommer tillbaka." Jazlyn sa entusiastiskt. "Låt honom inte förstöra detta för dig, för oss, han kommer inte ens att hänga runt så mycket, han kommer att tilldela någon att följa dig, han kommer inte att göra det själv. Han är den stora tuffa chefen." Hon skrattade.
"Åh geee, som om det får mig att känna mig sssååå mycket bättre." retades jag. "Jag menar varje gång någon av er pratar med honom, kan jag höra föraktet i hans röst, när han pratar om att se mig igen." Jag rynkade pannan och mindes vårt senaste möte. "Är jag verkligen en så dålig person?" "Nej, självklart inte!" skrek Jyden. "Jag vet att du vill att alla ska gilla dig men ärligt talat, Damien gillar ingen, pffttt, ibland gillar han inte ens sig själv." Han skrattade. "Försök att inte oroa dig för honom, när han väl lär känna dig, kommer du att ha honom lindad runt ditt lilla finger." Han vickade på ögonbrynen. "Det tvivlar jag på." sa jag och rullade med ögonen. "Så, när ska den stora stygga vargen vara här?" Både Jazlyn och Jyden fnös och juicen de drack sprutade ut ur deras näsor och munnar. "Vad i helvete! Vad handlar det där om?!" "Förlåt, det är bara att andra också har kallat honom så, vissa säger att han är en varg i människokläder." sa Jyden medan Jazlyn torkade upp juicen som snorades ut. "Ni två är så konstiga, han är förmodligen lika konstig som ni två."
Jag har inte sett mina tvillingsyskon på tre år, de har varit på turné med sitt band, Ryven's Rose. Jazlyn är en av huvudgitarristerna, Jyden är trummisen, Ryott är den andra huvudgitarristen och Koltyn är basisten och sedan finns sångerskan, Ryven Rose. Jag träffade henne en gång för tre år sedan, och jäklar, hon slog mig med häpnad. Hon är fantastisk, hon är min, allt inom mig sa att hon är menad att vara min och ingen annans. Jag måste bara övertyga henne om det, självklart hjälper det inte att jag inte har sett henne på tre år och skrämde henne första gången vi träffades. Hon var femton, jag var tjugoett, men jag visste att hon var menad att vara min.
"Ja, mamma, jag ska uppföra mig exemplariskt. Jag kommer inte göra något för att genera dig eller de två små skitstövlarna." lovade jag henne. "Damien Ayres Hunt!" skrek mamma. "Språket, unge man!" Hon gillade inte att vi använde fult språk. Hon tycker att jag har en smutsig mun, hon har ännu inte hört min lillasysters smutsiga mun, hon kan svära som en sjöman. "Jag skojar bara, jag lovar att vara snäll." sa jag och rullade med ögonen. "Jag låter dig veta när jag är med dina två bebisar. Älskar dig mamma, vi ses om några veckor." sa jag skrattande. "Och du ska vara snäll mot Reign. Hon har gått igenom mycket de senaste månaderna. Jag vill att hon ska känna sig trygg." instruerade mamma. "Jag vet mamma, Shadow är redan med henne." "Du måste ändå berätta för henne." suckade hon. "Jag vet mamma, jag ska lista ut det." sa jag. "Du måste göra det här rätt." muttrade hon. "Jag vet bara inte varför du inte har gjort eller sagt något tidigare." suckade jag. "Hon kunde redan vara här med oss och inte vara i den situation hon är i nu." skällde mamma på mig. "Ja, mamma. Igen, jag vet, jag är en idiot." sa jag till henne. Alla har varit på mig de senaste tre åren. Ayres pratar knappt med mig, det enda han säger är att argumentera med mig om att berätta för Reign eller om det finns problem i flocken. Annars är han tyst. "Nåväl, ta hand om mina tvillingar och min vackra svärdotter och ta hem henne säkert." sa hon till mig. Jag kunde höra oron i hennes röst. "Jag ska mamma. Tro mig, jag har ångrat varje sekund av varje vecka av varje dag av varje år de senaste tre åren." försäkrade jag henne när jag lade på och kallade på teamet som skulle vara Reigns privata säkerhet.
"Vad händer, boss?" Moses, min nästa i ledet när jag eller Shadow inte är tillgängliga. "Är alla redo? Vi måste åka till flygplatsen." "Japp, de väntar alla vid bilarna på dig." "Nåväl, låt oss komma iväg, vi har en lång flygning." sa jag till honom när jag gick ut ur mitt kontor. "Så, ska du göra anspråk på vår nya Luna medan vi är där?" "Jag måste berätta för henne först. Så vitt jag vet har Jaz och Jy inte berättat något för henne om oss." "Dude, du borde ha berättat för henne för tre år sedan." fnös han, det är samma sak som alla säger till mig. "Uuuhhhhgggg! Jag vet. Jag kommer att ångra det resten av mitt liv! Jag är så frustrerad, jag tog ett beslut som jag stod fast vid och nu på grund av någon jävla idiot som är besatt av henne, påminner alla mig om vilken idiot jag är." morrade jag. "Okej, förlåt." "Jag menar inget illa med det bara... Jag vet, förlåt. Jag menade inte att ta ut min frustration på dig." Jag klappade Moses på axeln. "Låt oss komma iväg och ta hem vår flocks Luna." log jag.