Kapitel 2 - Förvirring
Reign
Vad i helvete händer?! Vad menade han med MIN? Jag tillhör ingen. "Snälla, gör mig inte illa." Jag bad mjukt, minnena av Luther, min ex-pojkväns, misshandel kom rusande tillbaka. Jag ville gråta men jag tänkte inte gråta framför honom, men det betydde inte att jag inte var rädd. Jag hörde en röst ropa hans namn och han släppte sitt grepp om mig. När han släppte greppet rusade jag in i Jazlyns armar. Jaz och Ryott började leda mig ut när Damien talade. "Jag är så ledsen, jag skulle aldrig skada dig." Han försökte smeka min kind, men jag ryggade tillbaka från hans beröring. "Snälla, rör mig aldrig igen." väste jag och gick iväg med Jazlyn och Ryott. Även om jag var konstig av honom, var det något med honom som sa att han inte skulle skada mig. Ja, försök förstå det. Jag har helt tappat förståndet. När vi var i hissen fick han mig att känna saker som jag aldrig känt förut. När han lutade sig mot mitt öra och viskade, min, skickade det gnistor genom min kropp. När han duschade min nacke och axel med kyssar, ryste jag ända ner till tårna. Vad är det för fel på mig? Jag vet ingenting om honom, förutom att han är tvillingarnas äldre bror.
Jag drog Jazlyn och Ryott till ett av borden, "VAD I HELVETE, JAZ?" viskade jag skrikande. "Vad är det för fel på din bror?" krävde jag fortfarande försöka sakta ner min puls och kontrollera min andning. "Reign, jag är ledsen. Jag har aldrig sett honom så där." Jaz bad om ursäkt. "Skitsnack, Jaz! Reign, snälla lugna ner dig." Jaz bad. "Snälla lita på mig när jag säger att han aldrig skulle skada dig. Jag vet inte vad som kom över honom." "Du vet vad som pågår!! Vad i helvete är det du inte berättar för mig?! Han skrämde mig verkligen och varför viskade han 'MIN' i mitt öra! och SÄG INTE ÅT MIG ATT LUGNA NER MIG!" Jag sa till henne medan jag gnuggade min handled där han hade hållit mig. "Jag vet att det är något du inte berättar för mig!" Jag gnuggade min handled; det gjorde ont och blev lila. "Snälla lita bara på mig, jag skulle aldrig sätta dig i fara. Du och Ryott är mina partners in crime, mina bff:s, mina personer." Jaz sa till mig med ett litet leende.
"Lyssna, kanske borde du bara tillbringa tid med din familj ensam. Jag borde inte hänga runt och komma i vägen för din familjetid ändå." föreslog jag. Hon och Ryott skakade kraftigt på huvudet nej. "Nej, INTE en chans!" sa Jaz bestämt. "Du ska inte backa ur att åka på semester med oss på grund av min idiot till bror." Hon muttrade, hon såg ut som om hon ville gråta. Jag hatar när hon gör det. "Dessutom kommer mamma inte låta det hända, hon har redan planer för oss." Hon snyftade. "Åh, Jaz, snälla gråt inte." suckade jag. "Okej, jag följer med men om han försöker något, kommer jag sparka hans röv." sa jag och höjde ögonbrynen. "Du vet att jag kan göra det." varnade jag och smalnade ögonen mot henne.
"Åh snälla, varsågod, fan jag hjälper dig." Vi tre fnissade och tittade på Jyden, Koltyn och Damien. Mina ögon mötte Damiens; han gav mig ett litet leende. Jag kände fjärilar i magen, vad i helvete!! Den här killen skrämde livet ur mig och nu känner jag mig svag i knäna över honom. Det kan inte vara sant, han är typ två meter lång, byggd som en tegelvägg, vackert rufsigt axellångt brunt hår, gröna ögon som jag skulle kunna gå vilse i och han är absolut jättevacker. Det finns ingen chans att han skulle vara intresserad av mig... men han sa ju att jag är hans. Vad handlar det om? Skärp dig Reign! Du borde inte tänka så här!
Jyden, Koltyn och Damien gick över till vårt bord, "Får vi slå oss ner?" frågade Damien. Jag ryckte på axlarna och gick med på det. Jyden satte sig bredvid sin flickvän, Ryott och Koltyn satte sig bredvid Jazlyn, ja, hans flickvän. Jag kände mig alltid som ett tredje eller femte hjul när de var runt och var så där kärleksfulla och äckliga. Det var bara så äckligt, men jag ville ha den där äckliga kärleksfulla skiten. Jag har bara inte hittat rätt kille att vara så där äcklig och kärleksfull med. Damien försökte sätta sig bredvid mig, men jag flyttade till andra sidan av bordet bredvid Jaz. Han gav mig ett svagt leende. Jag kände mig lite skyldig men samtidigt ville jag inte ha något med honom att göra, men det var fortfarande något med honom som skrämde mig och samtidigt drog mig till honom. "Har du något att säga storebror?" fnös Jaz när hon märkte att han fortsatte att snegla på mig. "Håll käften Jaz!" skällde Jyden. "Ja, han har något att säga." Han blängde på sin syster. "Vad är problemet? Kan han inte tala för sig själv?" krävde Jazlyn med armarna i kors över bröstet. "Okej då, säg det!" sa hon och höjde ögonbrynen och gjorde en gest för honom att tala. "Jaz, du gör det inte lätt." muttrade Damien. "Varför skulle jag göra det lätt för dig? Du skrämde livet ur Reign, och du lämnade ett blåmärke på hennes handled!" skällde Jaz och lyfte min arm. Damien såg plågad ut, det såg ut som om han kände sig dålig. Bra! Han borde känna sig dålig för vad han gjorde. "Jaz! Håll tyst!" snäste Jyden.
"Jaz, det är okej, låt honom säga vad han vill." sa jag till Jaz och lade min hand på hennes arm. Damien tittade på mig, han gnuggade nacken och lutade sig över bordet lite närmare mig och jag flyttade mig längre bort från honom. Han stannade. "Allt jag kan säga är att jag är ledsen." sa han till mig. "Jag menade aldrig att skada eller skrämma dig. Jag skulle aldrig kunna skada dig; jag skulle aldrig skada dig." viskade han med vad som lät som... sorg, verklig sorg. Uttrycket i hans ansikte, i hans ögon, sa mig att han inte ljög. Jag kände mig lite mer avslappnad under hans blick. Det kändes som om hundratals fjärilar släpptes lösa i magen. Jag ville bara omfamna honom och smälta i hans armar. Kom igen! Det här är inte någon dum kärleksroman. Var inte en idiot Reign, du är femton, han är tjugoett, du är bara förtjust i honom. Vad fan, kom över det. "Ja, okej, gör bara ALDRIG om det." svarade jag så kallt jag kunde. "Jag går tillbaka till mitt rum." Och jag gick iväg.