2. VANYA: PRATET OM STADEN
Vanya
Min kropp var stel men den minsta rörelse fick smärta att skjuta genom min kropp. Det tog ett tag innan mitt dimmiga sinne började fungera och efter att en del av dimman lättat, kom minnena rusande tillbaka.
Jag hade nästan dött.
När jag öppnade ögonen, ryckte jag till av det plötsliga ljuset som fick små blixtar att skjuta genom mina ögon in i min skalle. Jag blinkade snabbt och när mina ögon hade vant sig, tittade jag runt i det lilla sjukhusrummet. Jag var förvånad över att min far inte hade ordnat något finare.
Mina ögon föll ner över min kropp och stannade vid nålen som var tejpad på baksidan av min hand för att hålla den på plats. Minnet av att röra vid kniven fladdrade genom mitt sinne.
Jag grep tag i lakanet och sköt det åt sidan innan jag började dra upp sjukhusrocken för att titta på min mage. Ett fyrkantigt bandage täckte såret några centimeter ovanför höftbenet. Jag tvekade några sekunder och grep sedan kanten för att dra bort det.
Illamåendet fick min mage att vända sig när jag stirrade på stygnen. Jag tryckte tillbaka bandaget på plats och svalde.
Dörren öppnades plötsligt, vilket fick mig att skynda mig att dra ner rocken igen men det resulterade bara i att smärtan sköt genom mig. Med ett flämtande föll jag tillbaka mot kuddarna och slöt ögonen hårt.
Jag kände hur rocken drogs ner och sedan lakanen upp för att täcka mig igen. När smärtan hade avtagit något, öppnade jag ögonen och blinkade upp mot mannen som svävade över mig. Jag hade inte förväntat mig att hitta honom bredvid sängen leende ner på mig.
Mina ögon föll genast ner och färg fyllde mina kinder. Jag har sett honom i deras hus en gång när jag hjälpte en vän, och sedan ibland på min fars fester, men jag har aldrig varit så nära honom.
"Vanya," sa han mjukt. "Hur mår du?"
"Hej," kraxade jag. "Jag mår bra, tack. Var det du som räddade mig?"
Han skakade på huvudet och tog några steg tillbaka. "Ezra hörde dig skrika."
Ezra, vilket konstigt namn. "Kan du tacka honom åt mig, snälla?"
Hans leende blev bredare. "Du kan tacka honom själv när han kommer och hälsar på dig."
"Är han här?"
"Ja. Jag såg honom när jag var på väg hit upp."
Mina ögon flög över honom när han rörde sig runt i rummet. Han var längre än jag hade förväntat mig och mycket mer muskulös. Hans svarta hår var rufsigt och hans hud solbränd. På nära håll kunde jag urskilja den exakta färgen på hans ögon; jag hade alltid trott att hans ögon var mörkbruna, men det var de inte. Hans ögon var den mest fantastiska färg jag någonsin sett och så omänskliga.
"Har du något emot om jag ställer några frågor, Vanya?" frågade han när han vände sig mot mig igen.
Jag nickade. Mannen gick rakt på sak. Han började dock inte fråga ut mig direkt. Han tog en av stolarna som stod mot väggen, drog den till sidan av sängen och satte sig ner.
Hans blågröna ögon mötte mina i några sekunder innan de svepte över mitt ansikte. Var det min fantasi eller dröjde hans blick på mina läppar? Jag slickade dem och ryckte till. Jag hade helt glömt bort min spruckna läpp.
"Vad hände egentligen igår kväll?"
Jag svalde och vände huvudet för att stirra på dörren tvärs över sängen. "Jag gick ut för att få lite... frisk luft." Ingen chans att jag skulle berätta att mina underkläder gav mig skavsår. "Jag hörde ett ljud och när jag vände mig om stod mannen där bakom mig. Han grep tag i mig innan jag hann springa och drog mig längre in i mörkret."
"Försökte du slåss?"
"Inte förrän han började röra vid mig." Mina ögon föll ner i mitt knä. "Jag såg kniven när jag såg honom. När han grep tag i mig, pressade han den mot min hals och det fick mig att frysa till."
"Gjorde han—" han stannade och harklade sig. "Du sa att han rörde vid dig. Våldtog han dig?"
"Nej." Mina ögon flög upp till hans men föll snabbt ner igen. "Han började tafsa på mig och det var då jag började slåss."
"Du såg inte hans ansikte?"
"Nej. Förlåt."
"Du har inget att be om ursäkt för," sa han mjukt. "Jag är glad att du är okej."
Stolen knarrade när han rörde sig men han reste sig inte. Han lutade sig bara framåt och stirrade ner på golvet med en rynka i pannan. Det verkade inte som om han hade bråttom att gå och på något sätt gillade jag det.
Mitt huvud flög upp när dörren öppnades och mina ögon vidgades.
"Du är vaken," utbrast Ezra med ett stort leende. "Jag tänkte att jag skulle ge dig något för att muntra upp dig."
Han gick fram till sängen och lade en plastpåse i mitt knä innan han steg tillbaka. Jag bet tillbaka ett leende, öppnade den och stirrade på innehållet. Han hade köpt två chokladkakor, tre påsar med Jellybeans och något annat jag aldrig hade haft förut.
"Tack."
"Varsågod, sockerplommon."
"Sockerplommon?"
"Är det något fel med att jag kallar henne det, Devrim?"
Mina ögon flög över till mannen i fråga. Hans ögon var fyllda med förtjusning och hans läppar ryckte.
"Nej, det är inget fel med det." Devrims ögon svepte mellan oss. "Jag ser henne bara inte som ett sockerplommon."
"Som vad ser du henne då?"
Jag höll andan medan jag väntade på att han skulle svara. Devrim skiftade i stolen men höll blicken låst på mig. Hans läppar böjdes långsamt upp i ett leende. Jag väntade och väntade på att han skulle svara men han gjorde det aldrig. Han reste sig när hans telefon började ringa. En blick på skärmen fick hans leende att försvinna och hans ögon att smalna. Mumlade något under andan, svepte han tummen över skärmen och pressade telefonen mot örat.
"Vad gjorde han?"
Jag tittade på Ezra när han rörde sig. Han betraktade Devrim med smalnade ögon. Mina ögon föll till hans mun när han började bita på sin underläpp. Hans tänder var alla vita och raka—inga tecken på några vassa tänder. Ett annat minne slog till; ett där han hade sin kropp, ja, djurkropp, pressad mot min. Bröst mot bröst med hans kropp vibrerande mot min medan han spann.
"Du kan spinna." Jag stängde munnen så fort orden föll från mina läppar.
Jag behövde justera mitt hjärna-till-mun-filter innan jag sa något annat som skulle genera mig eller någon annan.
Ezra log mot mig. "Jag kan göra många saker."
"Som vad?" frågade jag innan jag hann stoppa mig själv.
Hans ögon var en nyans mörkare än Devrims men de var lika långa, även om Ezra var lite mindre muskulös och hans hår lite kortare.
"Är han din bror?" frågade jag.
"Vem? Devrim?" Jag nickade. "Nej, vi är inte släkt."
"Ni verkar nära."
Hans leende försvann något. "Det är vi. När man går igenom det vi har gått igenom—" han avbröt sig. "Jag skulle dö för honom och jag vet att han skulle göra detsamma för mig."
Jag visste inte vad jag skulle säga till honom så jag gav honom bara ett litet leende och tittade bort. Jag hade två hybrider i mitt sjukhusrum och en av dem stod inom räckhåll. Varför var jag inte rädd eller panikslagen som de flesta andra skulle vara? Kanske hade det något att göra med att en av dem hade räddat mig.
"Ezra?" Hans ögon var redan på mig när jag tittade på honom. "Tack för att du räddade mig."
"Jag är ledsen att jag inte kom dit lite tidigare."
Jag svalde när han rörde sig närmare och sträckte ut handen. Jag fick nästan en hjärtattack när han försiktigt kupade min kind och svepte en tumme över mina skadade läppar.
"Jag borde ha dödat honom," mumlade han för sig själv.
Jag lutade mig in i hans beröring, oförmögen att hjälpa mig själv. "Jag är glad att du inte gjorde det. De skulle ha låst in dig."
"Det skulle inte ha varit något nytt."
Ezra sänkte handen och steg tillbaka precis när Devrim vände sig mot oss igen. Hans ögon svepte mellan oss innan de låstes på Ezra.
"Vi måste gå."
"Tjej!" utbrast Charlene och drog ut på 'L' när hon stormade in i sjukhusrummet.
Jag gav henne ett litet leende men det försvann snabbt. Att le var det sista jag ville göra. Hybriden var tvungen att gå, till min stora besvikelse. Jag ville att de skulle stanna så jag kunde ställa alla de frågor som alla andra var för rädda för att ställa dem. När de lämnade, kändes rummet så förbannat tomt och en känsla jag inte kunde förklara fyllde mig.
Varken min far eller Joy eller någon annan hade kommit för att besöka mig, vilket inte var något ovanligt. Jag visste bättre än att förvänta mig att min far skulle släppa allt och besöka mig på sjukhuset. Min far var en mycket upptagen man.
"Är du döende?"
"Ännu inte," svarade jag henne. "Ska inte du vara på jobbet?"
Hon himlade med ögonen medan hon satte sig på sängen nära mina fötter. "Jag är på lunchrast. Jag skulle ha kommit och hälsat på dig ikväll så jag kunde stanna längre, men så såg jag det här."
Jag stirrade ner på den hopvikta tidningen hon höll ut mot mig innan jag tittade upp på henne med ett höjt ögonbryn. När jag inte tog emot den från henne, suckade hon och vecklade ut den innan hon kastade den i mitt knä.
"Ditt namn är på allas läppar."
"Är du seriös?"
Jag stirrade ner på tidningen med bestörtning. Stadens samtalsämne? Jag hatade att kastas in i rampljuset. Alla kände min far vilket betydde att jag inte kunde göra något utan att det kom tillbaka till honom. Som den gången när jag blev påkommen i Bobbys lastbil efter balen.
Rubriken på förstasidan löd:
***BORGARMASTARE REEVES DOTTER RÄDDAD AV HYBRID
Under den var ett foto av Ezra som höll mig mot sitt bröst. Jag var medvetslös med kniven som stack ut ur min mage och min klänning genomdränkt av blod.
"Jag hörde att han var helt naken," muttrade Charlene. "Tydligen är mannen välutrustad"—hon gjorde en grov gest—"om du förstår vad jag menar."
Mina ögon vidgades. "Du kan inte vara seriös!"
"Jag skojar inte," sa hon. "Jag hörde det från Joy själv." Charlene gjorde en grimas. "Nåväl, inte direkt från henne men jag hörde henne prata med sina vänner. Mannen var helt naken när han bar in dig i rummet."
Jag stirrade på fotot. Vad hon sa kunde vara sant baserat på fotot. Hans överkropp var bar men det var allt. Den som tog fotot inkluderade inte den nedre delen av hans kropp. Jag kan inte tro att jag missade det!
"Han var i... djurform när han attackerade mannen," sa jag.
Hon flämtade och lutade sig framåt. "Du såg honom i djurform?"
"Inte riktigt." Jag lade tidningen åt sidan. "Det var för mörkt för att se något men jag hörde honom."
"Berätta allt."
Jag berättade det mesta av vad som hände men utelämnade delen där han spann. Den delen och den där han kallade mig 'sockerplommon' och gav mig godis.
"Jag kan inte tro att du träffade dem."
"Det kan inte jag heller."
Charlene stannade några minuter till och fyllde mig i på allt skvaller i stan innan hon gick. När dörren stängdes bakom henne, plockade jag upp tidningen igen och stirrade ner på den.
Foton gjorde dem aldrig rättvisa.
Jag blåste ut ett andetag, vek ihop tidningen och lade den på nattduksbordet. Vad mer sades om mig? Vad tyckte far om allt detta? Vad sa de om mannen som räddade mig?