Kapitel 6
Lexi
Jag svänger höger in på Storgatan där det finns rader av butiker och företag på båda sidor av vägen. Jag älskar att promenera längs den här gatan. När jag först flyttade hit måste jag ha gått upp och ner för dessa gator ett dussin gånger eller mer bara för att bekanta mig med mitt nya hem. Mitt första stopp är att skaffa en varmare jacka, så jag går in på Lucy’s Damkläder. Dörrklockan plingar när jag går in. Värmen slår emot mig och värmer mig omedelbart. Jag ser mig omkring och ser en glasmontör till vänster med utställningar av halsband, örhängen och armband från lokala konstnärer. Till höger finns det montrar med kjolar, skjortor, byxor, klänningar och accessoarer.
En kvinna i trettioårsåldern står bakom glasmontören och lägger ut en utställning av ringar. Hon hälsar mig med ett leende. "Hej fröken. Kan jag hjälpa dig att hitta något?" "Ja, kan du visa mig var de tjocka jackorna finns?" Jag drar i min jacka. "Något som håller mig varmare än den här saken." Hon kommer runt disken. "Självklart. Låt mig visa dig vad vi har i lager. Vi fick precis in några nya. Vi borde kunna hitta en som du gillar." säger hon medan hon leder mig till ett hörn av butiken. Väggen är täckt med tjocka jackor i olika färger, stilar och storlekar. "Alla dessa kommer att hålla dig varm när vädret blir sämre. Jag låter dig titta runt. Känn dig fri att prova vilken som helst. Tänk på att du vill ha den lite stor så att du kan lager på lager och den inte blir för trång."
Jag tackar henne för hennes råd och ser mig omkring för att se vad som fångar mitt öga. Efter att ha bestämt mig för en tjock marinblå jacka med ullfoder bestämmer jag mig för att titta runt lite mer. Man vet aldrig vad man kan hitta. Efter att ha gått igenom ställen ser jag en ljusblå tröja som jag bara måste ha. När jag går tillbaka till disken ser jag en marinblå halsduk och tar den också.
Jag lägger mina saker på disken och kvinnan frågar "Behöver du något mer?" Jag skakar på huvudet. "Nej, tack. Bara dessa, tack." Efter att hon har slagit in mina varor och gett mig min påse går jag ut och funderar på var jag ska stanna härnäst. Jag ser kaféet några dörrar bort och går ditåt. Jag skulle behöva lite socker och koffein. Jag går in och beställer en stor vaniljlatte med vispgrädde att ta med. Medan den unge mannen gör mitt kaffe ser jag mig omkring.
Det är ljusbruna paneler som påminner mig om trä. Det finns kaffebilder på väggarna. Små träbord är utspridda utan något riktigt mönster med två järnstolar vid varje. Bakom disken finns påsar med kaffe, sirap, muggar, mixrar och kromade kaffemaskiner. På nolltid räcker mannen mig min dryck och jag går ut utan något särskilt mål i åtanke. Bara njuter av mitt kaffe och denna fina dag. Visst är det kallt, men vädret är klart för tillfället. Mitt på gatan finns en stor samlingsplats med en paviljong och en lekplats. Trots att marken är täckt av en meter snö hindrar det inte några barn från att springa runt och leka.
Det pågår ett snöbollskrig på ett ställe. Några barn försöker gunga och ljudet av skratt fyller luften. Det är folk som promenerar på båda sidor av gatan, pratar, skrattar, och några par håller varandra i handen. Och jag, jag är ensam. Jag har varit det sedan min mormor gick bort. Hon var min sista levande släkting. Jag skakar av mig tankarna och fortsätter gå. När jag passerar butikerna kikar jag in genom fönstren och är inte uppmärksam på vart jag går.
Det är då jag springer in i en vägg och tappar mitt kaffe. Och väggen är inte av tegel, den är av solida muskler. "Förlåt mig så mycket," säger jag medan jag böjer mig ner för att plocka upp min kopp och hjälpa dem att plocka upp deras saker. "Jag borde ha varit uppmärksam på vart jag gick." "Det är okej. Olyckor händer," säger en röst jag omedelbart känner igen. Den skickar rysningar längs min ryggrad och får min puls att rusa, men inte av rädsla. Aiden. När vi reser oss upp igen säger han "Hej, Lexi." Jag tittar på den tomma kaffekoppen i min hand för att hindra honom från att se mina blossande kinder. Jag tittar upp och frågar "Jag spillde inte något på dig, eller hur?"
Han ler. Det där leendet skulle kunna få en nunna att smälta. "Nej, det gjorde du inte. Jag tror att marken fick det mesta. Kan jag bjuda dig på en ny?" frågar han. "Nej, jag var nästan klar. Och det var jag som sprang in i dig, så du är inte skyldig mig något." Jag minns hur han inte kunde vänta med att komma bort från mig igår, även om han hjälpte mig. Jag måste respektera det, även om det av någon anledning stör mig. Jag rör mig för att gå runt honom och säger "Förlåt att jag stötte till dig. Jag ska vara mer försiktig nästa gång." För en bråkdel av en sekund ser Aiden ledsen ut. Som om jag sårade hans känslor. Jag förstår det inte. Men blicken är borta innan jag hinner tänka mer på det.
"Vi ses," säger Aiden när jag går. Jag vänder huvudet "Kanske." Inte om jag kan hjälpa det. Han kan inte komma bort från mig snabbt nog och springer nerför gatan. Hans reaktion får mig att vilja gråta. Jag förstår det inte. Varför känner jag så här? Jag ska hålla mig så långt borta som möjligt. Chansen att vi stöter på varandra är tack och lov liten. Jag har varit i stan i månader och igår var första gången vi någonsin interagerade. Så det borde vara lätt att undvika Aiden. Då kommer den här konstiga känslan att försvinna.