Kapitel 2
Lexie
När jag är klar ser det ut som en spökstad utanför, så jag behövde inte oroa mig för kunder. Jag hade precis lagt undan min ryggsäck när en grupp på fyra personer kom in. Tre killar och en tjej. De är stamgäster men sitter alltid i Patsys sektion, så jag har aldrig interagerat med dem. Patsy ropade till dem, "Gå och sätt er var ni vill, Aden." Hon vänder sig till mig och säger, "Varför tar inte du dem? Mina fötter dödar mig och jag vill sitta lite längre." Jag tittar förvirrat på henne, "De är i din sektion. De sitter alltid i din sektion. Jag kan inte ta dina kunder." Patsy tar min hand och vi går över till gruppen.
"Hej," säger hon, "Skulle det vara okej om Lexie här serverar er ikväll?" Tjejen i gruppen sänker blicken som om hon ogillar det, men en av killarna svarar, "Visst Patsy, det är okej för oss." Han tittar på mig uppifrån och ner med intresse i ögonen. Patsy går iväg men jag missar inte den busiga blicken i hennes ögon. Jag får känslan av att jag blir utsatt för något. Jag vänder min uppmärksamhet mot gruppen. "Så vad kan jag få till er?" frågar jag medan jag tar fram mitt block och penna ur förklädet. Jag känner allas blickar på mig, tre med intresse eller åtminstone nyfikenhet. Men tjejen tittar på mig med vad jag tror är avsky. Jag vet inte vad hennes problem är men jag ignorerar det och gör mitt jobb. "Bara kaffe," snäser tjejen. Jag får konstiga vibbar från den här gruppen och jag kan inte riktigt placera det. Tjejen ger mig kalla kårar och jag känner behovet av att komma bort från henne snabbt. Men en av killarna ger ifrån sig en lugnande känsla, men med dem så nära varandra kan jag inte säga vem det är. Så jag blir förvirrad.
"Visst. Något annat?" frågar jag, försöker hålla mig lugn och min röst stadig. Min kropp skickar alla möjliga signaler. Jag kan inte sortera ut dem och jag gillar det inte. "Nej, bara kaffe. Och gör det snabbt." snäser tjejen igen. Vad är hennes problem? Jag vet att jag aldrig har gjort något mot henne eftersom detta är första gången jag någonsin har pratat med dem. "Fröken, jag tar gärna en bit äppelpaj också, tack." säger killen till höger om mig. Lättad över att kunna komma bort från dem ler jag mot honom. "Självklart. Jag tar er beställning direkt." och går snabbt till disken och försöker skaka av mig den här konstiga känslan.
Aiden
När servitrisen går iväg tittar jag på Melissa för att förstå vad hennes problem är. Hon snäser aldrig åt någon. "Vad fan, Melissa?" viskar jag. Jag vet att hon kan höra mig. Du förstår, inte många vet detta men vi är vargar. Jag menar, vi kan förvandlas till vargar. Vi har några namn, varulvar och formskiftare är de vanligaste men jag föredrar skiftare. Men jag ska förklara mer senare. Jag vill veta vad Melissas problem är. Hon tittar på mig med förvirring i ögonen. "Jag vet inte. Jag menade inte att snäsa. Men det är något konstigt med henne." Melissa skakar på huvudet som om hon försöker samla sina tankar. "Nej, inte konstigt. Annorlunda. Jag känner något i henne men jag vet inte vad. Min varg Amber känner att hon måste skydda henne men min människa säger att jag ska stöta bort henne. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag snäste."
Jag kände också något men som Melissa sa, jag vet inte vad. Jag tittade på Jesse och Jackson för att se om de kände något. "Jag kände också något. Remus säger att vi ska hålla henne nära. Så jag lyssnar på honom." säger Jesse. Vi har alla lärt oss att lita på hans varg, Remus. Det är som om han har en supersinne för sådana här saker. Jackson tillägger, "Jag kunde känna något men som Melissa sa, jag vet inte vad. Det var nästan som om jag kunde känna lite varg i henne. Några drag åtminstone. Trip säger att han känner att hon är viktig men vet inte på vilket sätt. Men han håller med Remus och Amber om att vi måste hålla henne säker."
Jag lutar mig tillbaka och pratar med min varg som har försökt få min uppmärksamhet ända sedan Lexie kom till bordet. "Razor, vad tycker du?" frågar jag. "Det är något med henne. Jag kan känna varg men inte mycket. För nu är hon mest människa." säger han. "Vad menar du med för nu?" "Jag är inte säker. Men jag känner att vi måste hålla henne nära och säker. Hon är väldigt viktig och jag tror att hon förmodligen inte vet det. Jag känner Gudinnan i arbete här. Och jag känner att hon är viktig för dig och mig." "Okej Razor." Jag håller med. Razor har en bra känsla när Gudinnan är inblandad även om han inte har känt något på åratal.
Jag tittar på de andra, "Vi behöver prata med de äldre men vi måste också ta reda på mer om henne. Alla våra vargar håller med om att hon är viktig. Vi måste lyssna på dem. Razor säger att Gudinnan är inblandad men han har inte svaren än. Han säger att Lexie kanske inte vet vad det är eller vad hon är. Så vi kan inte säga något förrän vi vet mer." När vi alla är överens går jag till disken för att försöka prata med Lexie eller åtminstone få en bättre känsla för henne.
När jag kommer fram till disken har Lexie ryggen mot mig. "Ursäkta, fröken." Hon vänder sig om och ler. Ett leende som får mig att känna att allt är rätt i världen. Hennes närvaro är lugnande även om jag inte var stressad. "Ja. Var det något mer jag kunde få till er?" frågar Lexie. Hur kunde jag inte märka att hennes röst lät som musik i mina öron? Nästan som änglar som sjunger med en antydan av en sydlig dialekt. Jag tog en minut för att verkligen titta på henne. Jag granskade henne från topp till tå. Inte en tum av henne undgick mina ögon. Jäklar, hon hade en kropp. Bröst som jag svär är minst 36 dubbel C och jag skulle älska att begrava mitt ansikte mellan dem. Fina breda höfter som var gjorda för att hålla om och jag kunde se mina händer på dem. Man kunde se att hon hade lite mage men inte stor och inte heller stram. Och hennes rumpa, ja, den var perfekta klot som var mer än en handfull, precis som jag gillar det. Lexie är utan tvekan den vackraste kvinna jag någonsin sett med en perfekt kurvig kropp.
Jag tittade tillbaka på hennes ansikte och fastnade i hennes ögon. De är ljusa akvamarin gröna, en ovanlig färg, ja, men det är inte det enda som fångar din uppmärksamhet. Det var faktumet att jag verkligen tror att de glödde. Jag insåg att jag stirrade för länge när Lexie började röra sig obekvämt. "Förlåt. Nej, vi behöver inget mer. Jag ville bara be om ursäkt för hur min syster betedde sig. Hon menar inte att vara hård, det bara kommer ut så ibland." Lexie nickar, "Det är okej. Verkligen. Du behöver inte be om ursäkt. Hon är van vid Patsy." "Det är fortfarande ingen ursäkt för att vara otrevlig," säger jag till henne. Hon häller upp kaffe. "Om du vill gå och sätta dig igen så kommer jag med kaffet till er." Jag känner mig som om jag blir avvisad men jag vill inte lämna henne än. Jag känner att jag inte kan. Till och med Razor säger åt mig att hålla henne pratande. Att stanna nära henne. Killen hoppar runt i mitt huvud som en jäkla valp.
"Razor, vad är ditt problem?" frågar jag. "Jag behöver vara närmare. Jag behöver röra vid henne," morrar han. "Du måste lugna ner dig annars skrämmer du henne," säger jag till honom. Han frustar och går till baksidan av mitt sinne. "Är du okej?" hör jag Lexie fråga och drar min uppmärksamhet. Jag harklar mig, "Ja, jag mår bra. Varför frågar du?" Lexie skakar på huvudet, "Inget, det är bara att dina ögon ändrade färg för en minut, det är allt." Skit, jag menade inte att hon skulle se det. "Jag är ledsen om jag skrämde dig. Jag tänkte bara på något." Lexie skrattar, "Du såg ut att vara djupt i tankar. Men jag blev inte rädd. Mina ögon gör så hela tiden." Det är intressant. De enda människor jag känner till vars ögon ändrar färg är vargar.
"Gör de?" frågar jag, behöver veta mer. Lexie tar Jesses paj och placerar den på disken, redo att ta allt till vårt bord. "Ja, det skrämde mig första gången det hände men över åren har jag vant mig vid det. Min mormor kallade dem humörögon." Lexie skakar på huvudet, "Och du ville nog inte veta allt det där. Förlåt." Egentligen vill jag veta men jag säger inte det till henne. "Jag är på väg tillbaka till ert bord om du vill gå tillbaka till dina vänner." Jag nickar och vänder mig om. Men vänder mig tillbaka till henne och räcker fram min hand, "Jag heter Aiden." "Lexie som du vet. Trevligt att träffas." När hon tar min hand för att skaka den känner jag som om jag blivit träffad av blixten. Det går uppför min arm och genom hela min kropp. Razor ropar "Maka. Maka." om och om igen. Han slutar inte. Det är då doften slår mig. Apelsiner och havet. Det kommer från Lexie. Hur kunde jag inte märka det tidigare? "Få maka. Behöver maka." Razor skriker nästan åt mig.
Nej. Nej. Det här kan inte hända. Jag har väntat två år på att hitta min maka för detta. De flesta vargar hittar sin maka vid arton. Inte jag. Nu hittar jag henne men jag behöver inte en mänsklig maka, jag behöver en varg. Någon som är stark och kan hjälpa mig leda. Det måste vara något slags misstag. Jag kommer att bli Alfa om ett år. Jag kan inte ha en mänsklig Luna. Min flock kommer aldrig att acceptera henne. "Våga inte avvisa min maka. Jag kommer att få dig att ångra det. Jag varnar dig." morrar Razor. "Lugna ner dig. Du vet att vi inte kan ha henne. Men jag behöver inte avvisa henne. Jag kommer att skona dig smärtan. Men jag kommer inte att acceptera henne heller. Hon är människa. Hon kommer inte att veta. Vi kommer att hitta en stark honvarg för oss." "Jag kommer aldrig att acceptera någon annan än vår maka. Lek inte med mig om detta. Hon är viktig. Hon är speciell. Jag behöver henne och bara henne. Du skadar henne, jag skadar dig." säger Razor innan han blockerar mig. Jag visste inte att han kunde göra det. Jag ropar på honom men får inget annat än en vägg. Jag får ta itu med honom senare. Jag vet vad jag gör, han måste bara lita på mig i detta. Jag släpper Lexies hand och går tillbaka till bordet och ignorerar vad som hände.