Kapitel 6
Havsmannen ger ifrån sig ett hest, raspigt ljud, ett gutturalt läte som skär genom nattluften. Skeppet gungar mjukt under oss, de mjuka vågorna som slår mot skrovet är en ständig bakgrund. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Är detta ett försök till kommunikation? Tanken är spännande—jag skulle kunna vara den första människan att samtala med en havsman. Jag lutar mig närmare, andan fastnar i halsen, ögonen vidöppna av förväntan.
Däckslamporna kastar ett mjukt sken över hans ansikte, framhäver de skarpa vinklarna och de glittrande fjällen på hans överkropp. Men han förblir svarslös, hans ögon mörka och outgrundliga. Hans grepp om mitt ben hårdnar något, och en rysning går längs min ryggrad. Den initiala upptäckarglädjen förvandlas snabbt till obehag. Jag känner en knut av rädsla dra åt i bröstet när sekunderna släpar sig fram. Den kalla nattluften biter i min hud, och jag börjar kämpa mot hans grepp, försöker frigöra mig utan att göra några plötsliga rörelser.
Bedövningspistolen känns tung i min hand, en sista utväg jag är ovillig att använda. Jag kan inte förmå mig att tänka på att skada honom. Blotta tanken fyller mig med ånger och ångest, vilket förstärker min rädsla. Jag måste komma bort från honom—inte bara för att han är främmande och hans beteende gör mig nervös, utan för att jag är livrädd för vad jag kan tvingas göra mot honom om situationen eskalerar.
"Släpp mig," viskar jag, min röst darrande. "Snälla, släpp mig."
Han reagerar inte, hans blick är fixerad på mig, oblinkande. Greppet om mitt ben är fast men inte smärtsamt, men det är tillräckligt för att få mitt hjärta att rusa. Ljudet av de avlägsna vågorna blandas med skeppets knarrande, och skapar en kuslig symfoni som speglar min växande panik. Jag försöker dra bort mitt ben, men hans styrka är obestridlig.
"Snälla," säger jag igen, högre denna gång, försöker dölja min rädsla med auktoritet. "Du gör mig illa."
Skeppets däck är halt av havsvatten, och luften är tjock av doften av salt och resterna av stormen. En mås skriker någonstans i fjärran, en spöklik påminnelse om isoleringen här ute. Havsmannens ögon fladdrar till för ett ögonblick, en kort gnista av något—förståelse?—innan de återgår till sin intensiva, rovdjurslika blick.
När jag vrider och vänder mig, försöker frigöra mig, går blixtlåset på mina byxor upp. Havsmannens ansikte rör sig mot det öppna blixtlåset, och jag känner en våg av förlägenhet skölja över mig. Hans tunga slickar ut, slickar min blottade hud. Känslan skickar en stöt genom mig, en förvirrande blandning av rädsla och upphetsning, och för ett ögonblick finner jag mig själv ofrivilligt uppslukad av ögonblickets bisarra intimitet.
Hans tunga glider över mina underkläder, och hans ögon stängs när han tar ett långt, djupt andetag av det fuktiga tyget. Sedan börjar han slicka.
Mitt huvud rycks bakåt ofrivilligt, och bedövningspistolen glider ur mina händer. Den landar på det våta däcket med ett duns, och kallt vatten stänker upp i mitt ansikte. Jag vet inte när tårarna började rinna, men mina kinder är våta och salta. Havsmannens fingrar gräver sig in i min vad, håller mig på plats. Mina ben darrar, och en våg av oönskad njutning skjuter genom mig.
Hans tunga glider mellan mina lår, och jag biter mig hårt i läppen för att inte skrika. Han fortsätter att slicka mig, hans rörelser blir snabbare och mer ivriga. Skeppet gungar fram och tillbaka, och ljudet av stormen dränks av ljudet av havsmannens tunga som delar mina blygdläppar genom det tunna tyget på mina trosor.
Havsmannens ögon är nu vidöppna, och det finns en hunger i hans blick. Jag kämpar ännu hårdare för att komma loss, men han är för stark. Han drar av mig byxorna, sedan sveper han en arm runt min midja och drar mitt skrev närmare sitt ansikte.
Han börjar slicka mig igen, denna gång utan hindret av mina underkläder. Hans tunga är het och våt mot min hud, och jag känner hur jag blir mer och mer upphetsad.
Jag kan känna hur min kropp svarar på havsmannens beröring, mina bröstvårtor hårdnar och min klitoris pulserar. Jag biter ihop tänderna och sluter ögonen, försöker stänga ute känslan. Men havsmannens tunga är obeveklig, och jag kan känna min orgasm byggas upp.
Mina höfter rycker ofrivilligt, och havsmannens grepp om mitt ben hårdnar. Det gör ont där hans vassa naglar har trängt in i huden på min vad, men jag sprider bara benen ännu mer, öppnar mig för honom så mycket mina jeans tillåter.
Vem är jag? I detta ögonblick känner jag inte igen mig själv och jag bryr mig inte. Jag kan inte tänka. Allt jag kan göra är att känna.
Hans tunga hittar min klitoris och börjar cirkla runt den, skickar vågor av njutning genom min kropp. Jag kan inte låta bli att stöna. Jag vet att jag borde vara rädd – jag är rädd… men jag har aldrig varit så upphetsad.
När han fortsätter att slicka mig, hårdnar hans grepp om mig, drar mig ännu närmare honom. Jag kan känna hans muskler spännas när han håller mig på plats. Han har kontrollen, och jag är hjälplös att motstå.
Jag sluter ögonen och ger mig hän åt känslan.
Havsmannens tunga fladdrar över min klitoris om och om igen, skickar mig till nya höjder av njutning. Jag kan känna att jag närmar mig orgasm, men jag kan inte föreställa mig att detta någonsin tar slut.
"Ja... snälla..." stönar jag, ber om mer.
Han verkar förstå, och han ökar takten, slickar mig ännu snabbare.
Min andning kommer i korta, flämtande andetag, medan spänningen i min kropp ökar. Hans tunga stryker över min klitoris genom mina trosor, och jag skriker till när min orgasm överväldigar mig. När min kropp spänns och darrar, känner jag en skugga resa sig över mig.
Jag öppnar ögonen precis i tid för att se havsmannen dra sig upp ur tanken. Hans mörka ögon är färgade med en farlig nyans, glittrande som magma, fyllda med raseri och hunger. Hans läppar dras tillbaka i ett morrande, och jag kan se att hans hörntänder är vassa och spetsiga.
Han kastar sig mot mig och jag reagerar – mina fingrar griper om handtaget på bedövningspistolen precis i tid för att lyfta den och skjuta.