Kapitel 3
Havsmannens gestalt är mer magnifik och skrämmande än jag någonsin kunnat föreställa mig. Hans hud skimrar i blixtarnas sken, fjäll som reflekterar varje ljusglimt. Han slår vilt omkring sig, hans ögon vidöppna av rädsla och raseri.
"Stan, vänta!" ropar jag och försöker ta mig framåt, men däcket kränger och kastar mig bakåt. "Vi kan inte bara—"
Stan ignorerar mig, hans ögon fixerade på bytet. Besättningen skyndar sig att säkra nätet, deras ansikten lyser av triumf. Havsmannens svans slår mot däcket och skickar en kaskad av havsvatten i luften.
"Säkra nätet! Låt det inte komma undan!" ryter Stan, hans röst knappt hörbar över oväsendet.
Besättningen kämpar med nätet, deras rörelser en desperat dans. Jag tränger mig framåt, mina ögon låsta på havsmannen. Det finns intelligens i hans blick, en gnista av något som går bortom ren djurinstinkt. Han är inte bara en varelse; han är medveten.
"Stan, snälla! Vi kan inte göra det här!" vädjar jag och griper tag i hans arm.
Stan skakar av sig mig, hans ansikte en mask av beslutsamhet. "Vi skriver historia här, Phoebe. Inget stoppar oss."
Jag vänder mig tillbaka mot havsmannen, mitt hjärta brister vid åsynen av hans kamp. Han möter min blick, och för ett ögonblick försvinner allt annat—stormen, besättningen, Stans ambition. Det är bara vi, och tyngden av vad som händer slår ner på mig.
"Släpp honom," viskar jag, men min röst försvinner i stormen.
Stans röst skär genom kaoset. "Vi har honom! Ta in honom!"
Besättningen drar, nätet närmar sig båten. Jag ser hjälplöst på medan havsmannens kamp blir svagare, hans styrka utmattad av den obevekliga stormen och nätets järngrepp.
När havsmannen dras ombord, slår hans kropp mot däcket med ett sjukt ljud. Besättningen jublar, men jag kan bara stirra, mitt hjärta tungt av fruktan. Det här var inte hur det skulle vara. Havsmannen från mina drömmar ligger framför mig, fångad och bruten. Vad har vi gjort?
Jag kämpar mot den sjuka känslan som vrider sig i min mage medan Stan fortsätter att ge order.
"Martin, förbered tanken! Will, jag vill att du spelar in allt det här!" Han vänder sig mot mig och pekar, "Phoebe, hämta lugnande medlet." Jag rör mig inte. "Nu!"
Min intuition skriker att inget av detta känns rätt, men jag kan inte sätta fingret på exakt varför. Eller varför, för den delen, jag känner mig så säker på att denna varelse är det farligaste på denna båt, farligare än någon haj vi kunde ha dragit upp... säkert mer av ett hot än Stan.
Dykare kämpar för att manövrera havsmannen in i den förberedda vattentanken, hans svans slår med kvarvarande styrka. Stormens raseri är ett avlägset bakgrundsljud medan jag fokuserar på uppgiften. Jag tar det lugnande medlet, mina händer skakar när jag injicerar nålen i hans svans.
När nålen punkterar fjällen rycker han till, och en av taggarna längs hans svans skär in i min hud. Jag ryser till, sedan stelnar jag när jag ser i chock hur svansen absorberar mitt blod, den röda vätskan försvinner in i de iriserande röda och svarta fjällen.
Havsmannens ögon låser sig vid mina, hans blick mjuknar under påverkan av det lugnande medlet. Han rör sin svans, försöker svepa den runt mig, precis som i mina drömmar. För ett ögonblick är jag förtrollad, min andning fastnar i halsen.
"Phoebe, tillbaka!" Stans röst bryter förtrollningen. Han rycker mig bort från tanken och ökar dosen av det lugnande medlet. Havsmannen blir slapp, hans kraftfulla form förlamad. En oförklarlig sorg och skuld sköljer över mig, blandad med smärtan från mitt sår.
Jag kliver närmare och betraktar havsmannen noggrant. Hans långa hår, trassligt som sjögräs, ramar in ett ansikte med vackra, huggna drag. Hans överkropp liknar en vuxen mans, muskulös och välformad.
Mina ögon vandrar ner till hans underkropp, fjällen glimmar även i det sporadiska mörkret. Det finns en tydlig bula under fjällen som skickar en rysning av igenkänning genom mig, påminner mig alltför mycket om den blandade skräcken och lockelsen i mina drömmar.
Jag tar en ficklampa, strålen skär genom det svaga ljuset i labbet. När jag lyser på havsmannen rör han sig plötsligt. Hans huvud lyfts och hans ögon slår upp. De är kolsvarta, som två bottenlösa avgrunder. Djupet i hans blick ingjuter omedelbar rädsla i mig. Det är en rovdjurs blick, instinktiv och primitiv, som låser sig på mig som sitt valda byte.
Jag snubblar bakåt, mitt hjärta bultar i bröstet. Havsmannens ögon följer varje rörelse jag gör, oblinkande och intensiva. Det finns ingen tvekan om intelligensen bakom dem, men det är en intelligens sammanflätad med något främmande och farligt för mig, en natur som jag inte ens kan börja förstå.
"Phoebe, håll dig borta från tanken," beordrar Stan, hans ton hård och obeveklig. Han har redan vänt ryggen mot mig, fokuserad på att säkra varelsen. "Vi måste se till att han är helt nedsövd innan vi kan studera honom."
Jag sväljer hårt, tyngden av situationen pressar ner på mig. Det här är inte bara en vetenskaplig upptäckt; det är en levande, andande varelse med tankar och känslor. Mina drömmar hade alltid antytt en koppling mellan oss, men nu, stående framför honom, känner jag det mer intensivt än någonsin.
"Stan, vi måste vara försiktiga," säger jag, min röst darrande. "Det finns mer i honom än du inser..."
Stan ger mig en frustrerad blick. "Vi är forskare, gumman. Vårt jobb är att studera och förstå, inte att känna empati."
Jag vet att han har rätt, men det lindrar inte tumultet inom mig. Havsmannens ögon är fortfarande fixerade på mig, en tyst varning gömd i deras djup. Jag tar ett steg närmare, trots Stans krav. Det är något med hans blick, en igenkänning som drar i min själ.
"Phoebe, gör det inte!" Stans röst är skarp, men det är för sent.
Havsmannens svans rycker till, en liten rörelse som går obemärkt förbi de andra. Men jag ser det, och jag vet att han fortfarande är medveten, fortfarande vid medvetande. Mitt hjärta värker av vetskapen att han hålls mot sin vilja, och jag kan inte skaka av mig känslan av att vi gör ett fruktansvärt misstag.
När jag lutar mig närmare, mjuknar havsmannens blick igen, den rovdjurslika kanten försvinner. Han blinkar långsamt, en gest som känns nästan som en tyst kommunikation. Jag lägger en hand på glaset, mina fingrar darrar. För ett kort ögonblick svär jag att han förstår. Det finns ett band, en outtalad koppling som trotsar förklaring.
Stans hand landar på min axel och drar mig tillbaka. "Vi har arbete att göra, gumman. Låt inte dina känslor grumla ditt omdöme."
Jag nickar motvilligt, men mina ögon lämnar aldrig havsmannen. När det lugnande medlet tar full effekt, sluter han sina oändliga ögon och hans kropp slappnar av helt. Allt på en gång blir havet tyst, stormen avtar.
Runt mig jublar besättningen, men jag kan inte skaka av mig känslan av att vi just gjort ett fruktansvärt, fruktansvärt misstag.