Read with BonusRead with Bonus

Kapitel 229

Världen omkring mig är frusen. Inte bara stilla—frusen. Upphängd i tiden som en målning, eller ett minne som vägrar blekna. Jag kan höra mitt eget hjärta slå, känna elektriciteten fortfarande spraka över min hud, men allt annat är tyst.

Jag är i Eteren. Men ändå inte.

Jag har varit här förut, men ...