Kapitel 2
Om jag var tvungen att dö en för tidig död, antar jag att jag kunde välja en sämre plats att gå till än botten av Tasmanhavet.
Inklämt mellan Australien och Nya Zeeland är "The Ditch" några av de mest turbulenta vattnen på planeten – tusen nautiska mil av otämjbara havsströmmar och ännu mer oförutsägbart väder.
Det är också där den första vetenskapligt erkända inspelningen av en äkta sirensång fångades. Åtminstone är det den rådande teorin. Ljudklippet är bara åtta sekunder långt, men melodin är tydlig, även för otränade öron, och det är precis vad det är – en melodi.
Diskussionen inom den vetenskapliga gemenskapen efter upptäckten har varit...betydande.
Vad de flesta kan enas om är dock att sångens frekvens är för hög för att tillhöra en val, för mättad för att vara något annat djur som är inhemskt i regionen, och att ingen någonsin har plockat upp ett liknande ljud så långt under havsytan.
Men jag vet att det är mer än så, skriver jag, min penna gräver skyttegravar i sidorna på min anteckningsbok när min handstil blir ivrigare. Jag låter galen, men jag svär att jag har hört det någonstans förut. Inte i verkliga livet, förstås...men i mina drömmar.
Min andning stannar vid påminnelsen om fjäll mot min hud och doften av petrichor och saltvatten. Då kanske månaderna av sömnlösa nätter äntligen kommer att få en mening. Om allt visar sig vara sant, om vi faktiskt bevisar existensen av sjöfolk, då...kanske, för första gången i mitt liv, kommer jag att känna mig hel.
En våg träffar trålaren, vilket får båten att luta kraftigt åt ena sidan, tillsammans med mig och allt annat i min lilla koj som inte redan är fastspikat.
"För Guds skull..." muttrar jag och förbereder mig för nästa oundvikliga kollision.
Om vi lyckas hålla oss hela tillräckligt länge för att ens hitta källan till sången, krafsar jag irriterat innan jag smäller igen min dagbok och reser mig upp, bara för att omedelbart kastas tillbaka på rumpan när trålaren skakar igen.
"Fan också!"
Så snart förbannelsen lämnar mina läppar hörs en snabb knackning på min dörr. Innan jag hinner svara, knarrar dörren upp och min professors huvud sticker in genom glipan. "Skadade du dig inte, sötnos? Kaptenen säger att vi har träffat på ännu en tuff sträcka."
Jag grimaserar åt sättet Stan's ögon granskar min kropp – utan tvekan för att försäkra sig om att hans ögongodis fortfarande är i ett stycke. Mannen är en vandrande äckel, men som alltid gör jag mitt bästa för att dölja det. Stan är inte en för professionalism på en bra dag, men Gud hjälpe den stackare som försöker rätta hans beteende; för en man som närmar sig femtio kan han bli riktigt småaktig.
"Ja, jag märkte det," mumlar jag och accepterar motvilligt handen han erbjuder för att hjälpa mig upp på fötter igen.
En annan sträcka av grovt vatten får båten att gunga, och Stan är där, håller mig mot sitt bröst, "Oj! Håll dig stadigt, sötnos."
Hans röst blir hes, och utan att missa ett slag börjar hans händer vandra, från mina axlar ner längs min rygg. Jag drar mig undan precis innan han försöker greppa min rumpa. "Jag tror att jag överlever, professor. Även om du skulle tro att jag skulle vara van vid det nu; jag tror inte att vi har haft en timme av lugn segling de senaste tre dagarna."
Hans ansikte vrider sig av besvikelse, men han fortsätter. "Det är livet i The Ditch för dig," Han skrattar, sedan glider han ett steg närmare mig, "Jag sa till dig när vi lämnade land, havet är ingen plats för en kvinna. Om allt blir för mycket för dig, kom och hitta mig. Jag skulle inte ha något emot en sängkamrat, om du förstår vad jag menar." Hans blick blir tung när hans grå ögon faller till mina läppar, "Speciellt inte en så het som du."
Jag letar mentalt efter det mest diplomatiska sättet att säga, "Inte en chans, din slemmiga idiot." Men när mina läppar öppnas, tar han det som en inbjudan att luta sig in för en kyss.
Jag flämtar, mina händer redo att knuffa bort honom. Just då hörs den högsta åskknallen jag någonsin hört genom båten. Rop hörs ovanifrån – uppmaningar att hålla sig fast, bara ögonblick innan kvällen tar en helvetisk vändning.
Längs korridoren slits dörrar upp av skeppets våldsamma rörelser. Stan fångar mig mot närmaste vägg, fångar mig mellan sin kropp och bråten som börjar tumla förbi oss när forskningsutrustning och besättningens personliga tillhörigheter flyger ut ur sina rum.
"Vi har träffat på en storm!" flämtar jag.
"Ingen skit, sötnos," muttrar Stan, hans ton skarp i ett dåligt försök att dölja rädslan.
"Stan! Professor Wilcox!" En annan student, Will, dyker upp högst upp i trappan som leder till däck. Han är genomblöt och skakar, men från den nästan maniska glimten i hans ögon tror jag inte att det är av rädsla. "Hydrofonen... ni måste komma och höra detta!"
"Hydrofonen? Är du säker?" ropar Stan tillbaka, och Will nickar, vinkar åt honom att skynda sig. "Gå till mitt rum och rör inte en jävla muskel, förstår du mig?"
Tydligen är det så långt Stan's omtanke för mig sträcker sig när han rusar mot trappan, lämnar mig klamrande vid dörrkarmen.
"Som fan jag gör," ropar jag och springer efter honom.
Om hydrofonen har fångat något, tänker jag inte vänta på att vara den sista som hör det. När historieböckerna skrivs om denna dag, tänker jag inte bli reducerad till en fotnot för att jag blev skrämd av lite åska och blixtar.
Jag tar mig upp för trappan och stannar tvärt. Okej, kanske är det lite mer än bara lite åska och blixtar.
Framför mina ögon förvandlas dag till natt när tjocka stormmoln plötsligt släcker solen som om den aldrig funnits. Vinden ylar när jag öppnar hyttdörren, regnet piskar mot mitt ansikte. Däck är en virvel av aktivitet, stormen kastar vårt fartyg fram och tillbaka som en leksak.
Jag kisar genom vattenmassorna och urskiljer Stans figur hukad över navet för djuphavsdetekteringsutrustningen, hans ansikte upplyst av skärmens sken. Jag marscherar mot honom, mina stövlar halkar på det våta däcket.
"Professor! Vad hörde ni?" ropar jag över stormens dån.
Stans huvud rycker upp, ögonen vilda av upphetsning. "Glöm hydrofonen. Vi har fångat den jäveln på film!" Han trycker monitorn i mina händer, hans grin vilt.
Mitt hjärta rusar när jag tittar på skärmen. Silhuetten är omisskännlig. Formen matchar sjömannen från mina drömmar, den som har hemsökt mig i månader.
"Detta är samma plats där den ursprungliga sången spelades in. Det kan inte vara från samma källa... eller kan det?" mumlar jag, min röst knappt hörbar över stormen.
Min puls ökar. Kan det verkligen vara han? Kan sjömannen från mina drömmar vara samma varelse som förändrade mitt livs bana för fem år sedan?
Stan utstöter ett tjut, griper mig runt midjan just som blixten klyver himlen, en massiv våg kraschar över fören. "Du kan fråga den när vi drar upp den," ropar han, hans ögon glittrande av manisk intensitet.
Jag fryser. "Dra upp den? Men vi ska bara observera och spåra dess beteendemönster."
Stans grepp hårdnar, hans naglar gräver sig in i min hud. "Fiskmannen som är på väg att vinna mig ett jävla Nobelpris erbjöd sig precis på ett gyllene fat." Hans röst dånar över stormen, fångar besättningens uppmärksamhet. "Ingen lämnar här utan den fisken, hör ni mig? Dra upp den, era salta jävlar! Vi gjorde det!"
Jag ser med fasa när Stan samlar besättningen, kastar djuphavstrålnätet i de mörka, kokande vattnen. Stormen intensifieras, som om själva elementen konspirerar mot oss. Regnet piskar sidledes, svider i mitt ansikte, och däcket lutar farligt med varje våg.
Besättningen rör sig med febril beslutsamhet, deras rop dränks av stormen. Stan står vid rodret, skäller ut order, hans ögon lämnar aldrig platsen där nätet sjunker ner i avgrunden. Båtens utrustning stönar under påfrestningen, nätet drar upp något enormt.
"Dra upp dem! Dra upp dem!" vrålar Stan, hans röst spricker av upphetsning.
Jag griper räcket, mitt hjärta i halsen när nätet stiger upp ur det kokande havet. Besättningens jubel stiger över stormen när nätet höjs högre, svajar farligt. Min andning stannar när jag ser det – samma kraftfulla, kämpande svans från mina drömmar.
Det är han. Jag har hittat honom.
Kanske är det för att jag är en student i Nautisk Kryptobiologi vid Llewellyn Universitet, världens ledande institution för djuphavsforskning.