Kapitel fem: Mord
Kapitel fem: Mord
Camilla
Jag hörde ljudet av ett skott och min mage vände sig. Sedan hörde jag omedvetet ett högt flämtande från någon i bakgrunden, men jag tittade inte för att se varifrån det kom, istället tog jag in den hemska synen framför mig. Blod hade sprutat ut och stänkt över tegelväggen, och bildade en pöl på den kalla trottoaren från den nu döde mannens huvud.
Jag var definitivt i chock, men samtidigt, oavsett hur mycket jag borde, kunde jag inte förmå mig att känna någon medkänsla eller sorg för honom. Jag tror att jag är mer förvånad över att den maskerade mannen kunde döda så lätt och utan tvekan än över den redan döde mannen.
När jag kom ihåg att jag var helt ensam, lyfte jag huvudet och mitt hjärta stannade bokstavligen för ett ögonblick när jag mötte mörkgrå ögon som borrade sig in i mig. Herregud! När jag insåg att det höga flämtandet jag hörde kom från min egen mun, höll jag handen för munnen även om skadan redan var skedd. Jag mötte fyra par ögon som stirrade på mig och deras kroppar var orörliga. Jag var så uppslukad av scenerna framför mig att jag glömde att de andra fortfarande var där. Min kropp måste ha flyttat sig omedvetet för att få en bättre blick.
Hur i hela friden ska jag ta mig ur det här? En av männen tog det första steget mot mig, vilket fick min flyktinstinkt att omedelbart slå till. Jag använde det lilla avståndet mellan oss till min fördel, vände mig om och rusade ut från bakom soptunnan innan han ens hann sätta ner foten. Jag vet att jag är körd om han hinner ifatt mig, så jag tryckte ner den redan brännande känslan som hade börjat i mitt bröst.
Jag sprang så fort min lilla kropp kunde bära mig, jag rusade mot mitt enda hopp om säkerhet. Sedan, för en bråkdel av en sekund, vände jag huvudet bara för att se en stor gestalt snabbt närma sig bakom mig. Jag ville skrika på hjälp men min kropp lät mig fysiskt inte göra det. I detta ögonblick var det enda jag kunde göra att springa. Jag var så nära hotelldörren men masken var hack i häl.
Jag var så nära och jag kunde praktiskt taget smaka känslan av säkerhet i luften, men sedan dog hoppet när jag kände en plötslig hand på min nacke, som drog mig mot honom så att min rygg pressades mot hans framsida.
Ett litet gnyende föll från min mun när jag kände hans stora hand på min hud. Han ompositionerade sitt grepp så att hans fingrar kunde drapera sig längs sidan av min hals innan de rörde sig för att följa kanten av min käke. Jag var absolut livrädd, återigen frusen av skräck. Han hade hunnit ifatt sitt byte och det värsta var att jag praktiskt taget kunde känna nöjet stråla från honom över mitt skräckslagna tillstånd. Mina händer gick upp och grep tag i hans handled men de rörde sig inte en millimeter.
"Vart tror du att du är på väg, älskling?" Hans röst var djup, hes i mitt öra, han ignorerade mina försök att ta mig ur hans grepp.
Jag kan känna värmen från varje andetag han tar, i kontrast till hans iskalla grepp om min hals. Det fick en rysning att löpa längs min ryggrad och gåshud att dyka upp längs sidorna av mina armar. Mitt bröst höjdes och sjönk miserabelt och mitt hjärta bultade snabbt mot mitt fängelse. Han skadade mig inte, men det var ändå tillräckligt för att hålla mig fast mot honom.
"Du är ganska snabb för att vara så liten."
Han fortsätter att prata med sig själv eftersom jag vid det här laget fysiskt inte kan förmå mig att svara honom.
"Det du såg där borta, det är inte vad du tror."
"Verkligen? För mig såg det ut som att din vän just satte en kula mellan en annan mans ögon." Jag lyckades äntligen hitta min röst.
Hans kropp stelnade vid ljudet av min röst, jag slår vad om att han inte förväntade sig att jag skulle säga ett ord, särskilt inte i den tonen till någon som bokstavligen har mitt liv i sina händer. Men om jag ska dö, ska det inte vara utan en kamp.
"Och ändå gjorde du inget för att stoppa det." Han kontrade.
Med sin ena hand fortfarande på min hals, flyttade han den andra så att den borstade ner längs högra sidan av mina ben och till där mina fickor var. Han stack in handen och drog ut något, även om jag inte såg visste jag redan att det var min telefon.
"Jag vet inte med dig, men för mig ser det ut som en fullt fungerande telefon." Han klickade på knappen och avslöjade bilden av mig och Robin som jag använde som bakgrundsbild.
Om jag kommer levande ur det här, ska jag ändra det, men vad gäller hans kommentar, så fick han mig där. Jag gjorde inget för att stoppa det, även om jag visste att jag borde ha gjort det.
"Vad? Nu har du inget att säga? Du verkade ha mycket att säga för några sekunder sedan när du låtsades förstå en situation du inte vet något om."
"Vad är det jag missar här?" snäste jag.
"Din vän mördade någon och du kan inte säga något annat."
"Den mannen du är så snabb att försvara var på väg att våldta någon. Gör honom inte till en helgon."
"Jag försvarade honom inte och jag är väl medveten om vad hans avsikter var. Varför tror du annars att jag sprang tillbaka dit? Jag skulle hjälpa henne men sedan såg jag er." Jag börjar bli arg nu.
"Och hur exakt skulle du göra det, hmm? Du kan inte vara längre än en och en halv meter och du har inga muskler. Jag medger att du är snabb, men du kan inte slåss genom att springa."
Vem tror den här killen att han är? Jag är mer än kapabel att klara mig själv.
"Du skulle bli förvånad över vad jag kan göra." Jag spottade ut, försökte låta hotfull.
"Ja," jag kan höra honom le bakom mig.
"Jag slår vad om att jag skulle."
Jävla idiot, han vet att jag inte menade det så. Han lutade sig mot mitt öra, hans läppar snuddade lätt vid mig, vilket fick mig att känna saker som jag definitivt inte borde känna med tanke på situationen. Min fitta vibrerade vid beröringen av hans läppar på min hud men jag ryckte snabbt ur det.
"Men det förändrar inte vad du såg." Han viskade.
Han placerade min telefon i sin bakficka, och jag började kasta min kropp på alla möjliga sätt för att komma ur hans grepp, men mina försök var förgäves.
"Släpp mig!" krävde jag, fortfarande kämpande mot honom.
Herregud! Kan någon skickas hit för att rädda mig?
Jag behöver hjälp.