4
"Vad heter du?" frågade Alfan när han satte sig framför mig, pallen knarrade under hans tyngd.
Enyos öra ryckte till vid ljudet, men hon hade inte styrkan att röra sig.
"Det spelar ingen roll," sa jag och låste blicken med hans förföriskt gyllene ögon.
"Det spelar visst roll när en Rogue kommer in på mitt territorium och dödar mer än hälften av mina utsända krigare," sa han aggressivt med sin grova röst medan han knöt sina stora händer.
"Som jag sa till din Beta, vi visste inte att dina marker hade utvidgats till att omfatta de neutrala områdena," förklarade jag irriterat trots att mitt hjärta fladdrade.
"Se upp med tonen, Rogue," varnade han.
Jag himlade med ögonen, och han morrade lågt.
"Hur kan två rogues som råkar ha vandrat in på mina skyddade marker vara kapabla till sådan förödelse? Det händer inte av en slump," frågade han med stigande ilska.
"Frågar Alfan känd för död," svarade jag enkelt.
"Och ändå är du inte rädd."
"Jag har ingen anledning att vara det."
Till det drog han handen genom sitt hår för att avslöja sitt vackra ansikte. Ett smilande par läppar, en mejslad käklinje pepprad med stubb och små gropar mötte mig när hans ögon såg fulla av mörka löften. En mörk ängel. Han rullade upp sina svarta ärmar för att visa ännu mer av sin vackra karamellfärgade hud, framträdande vener dekorerade hans underarmar. Jag skakade på huvudet för att fokusera om.
"Hur vore det om jag gav dig några?" frågade han med ett sadistiskt leende när dörren öppnades och vakter strömmade in.
De flyttade mig till en större cell och fäste mina kedjor i en anordning i taket. Mina tår rörde knappt golvet när de var klara med att hissa upp mig. Rummet var svagt upplyst med en flimrande lysrörslampa som kastade skuggor framför mig. Från vad jag kunde se hade de tagit mig till deras tortyrrum dekorerat med olika rostiga verktyg och ett avlopp i golvet. Jag kände doften av silver och syra. Jag kunde inte se honom men visste att han var precis bakom mig. Något tungt drogs mot golvet, metalliska ljud klirrade mot de ojämna plattorna.
"Enyo, förbered dig," varnade jag.
Hon gnydde men rörde sig inte. Jag tog långsamma andetag medan jag mentalt förberedde mig för det värsta.
"Jag kommer att fråga dig en gång till. Varför kom du hit?" krävde han.
"Jag tror att ni är tröga. Jag har redan gett er mitt svar," fräste jag.
Med ett knakande slag slet en piska upp huden på min rygg, skalade den som en apelsin. Jag bet ihop käkarna när mina ögon började bränna av tårar, men jag gav ifrån mig inget ljud. Han skickade två till andlösa slag mot min rygg, varje hårdare än det förra. Mitt blod dekorerade omgivningen som abstrakt konst.
"Vem skickade dig?" skrek han.
"Fråga din Beta," sa jag mellan flämtningar.
Två till slag kom inom sekunder från varandra. Min andning stakade sig när ett skrik försökte kämpa sig ut, men jag vägrade ge den här idioten tillfredsställelsen.
"Vem skickade dig?" frågade han en gång till.
"Jag har redan sagt det."
Tre fler piskrapp prydde min rygg som sipprade som ett infekterat sår. Insidan av min käke var rå när jag höll munnen stängd, behövde en distraherande smärta.
"Varför överträdde du?"
"Vi gjorde inte det."
Två till kom kraschande ner som blixtar i en våldsam storm. Jag bet mina spruckna läppar medan blodet flödade nerför min kropp och målade min rika hud.
"Varför är du här?"
"På grund av...din Betas...okunnighet."
Fyra till. Jag bröt igenom huden på min läpp, den metalliska smaken av blod täckte min tunga.
"Vem skickade dig?"
"Fråga. Något. Annat."
Fem till.
"Varifrån kom du?"
"Jag är en Rogue...kom ihåg."
Sex till. Jag började kämpa för mitt medvetande när mitt sinne blev dimmigt.
"Vad heter du? Varför är din varg svart?"
"Det...är inte...viktigt."
Tre till. Mitt huvud började falla framåt när min nacke inte längre kunde hålla vikten. Han gick runt med dundrande steg och grep mitt huvud i mina våta lockar. Han drog mitt huvud bakåt tills han kunde se mitt ansikte, hånade mig med ett mörkt leende och ögon fulla av glädje.
"Varför bär du ingen doft? Vem är du?"
Jag gav honom ett blodigt leende när mina ögon började stängas, mörkret sjöng sin sirensång under ringandet i mina öron.
"Jag trodde...du skulle...aldrig fråga," flämtade jag svagt medan jag lät Enyo fylla rummet med vår doft.
"Jag är...din...partner," tillade jag innan jag svimmade, välkomnande mörkret som en gammal, saknad vän.