Säljs
Kapitel 6: Avalyns perspektiv
Nästa morgon var jag uppe innan någon av mina föräldrar. Jag ville gottgöra för de problem jag orsakade dem dagen innan. Det var min fars födelsedag och jag ville verkligen inte göra dem arga på en sådan dag.
Men det hände och det fanns inget jag kunde göra förutom att ta straffet och städa upp efteråt.
Den här morgonen planerade jag att rätta till de fel jag gjorde igår. Jag gick till köket och satte på kaffebryggaren.
Far älskade alltid sitt kaffe svart först på morgonen. Min styvmor föredrog sitt med karamell.
Medan vattnet började koka, skrubbade och rengjorde jag alla kastruller och stekpannor jag använde dagen innan. Jag kunde inte minnas när de åt men jag hittade tillräckligt med disk i diskhon för att visa att de hade haft någon sorts fest utan mig.
När jag var klar tog jag en bricka och placerade två kaffemuggar på den. Jag hällde upp drycken i muggarna och rörde om enligt deras önskemål. Nöjd med hur det såg ut, tog jag upp det för trappan till mina föräldrar.
Jag var på väg att knacka på dörren när jag hörde min styvmors röst.
"Hon är värdelös för oss, död eller levande, George. Låt oss ta henne till hövdingen. Jag är säker på att varulvarna skulle ha en användning för henne," sa hon och jag frös till.
Hon ville att min far skulle ta mig till varulvarna. Nej, det kunde inte vara möjligt.
Jag skakade på huvudet. Hon hade hotat med det för många gånger tidigare, jag var säker på att detta också bara var ett av de tillfällen när hon blev trött på mig.
Jag tog ett djupt andetag och knackade försiktigt på dörren.
"Vem är där!?" Hennes skarpa röst fick mig att skaka.
"Urm... Jag tog med frukost—" min röst dränktes av ljudet från dörrklockan nere.
Dörren till mina föräldrars sovrum öppnades plötsligt och min far skyndade ut.
"Vem kan det vara så här tidigt på morgonen?" viskade han hårt medan han gick ner.
Min styvmor följde efter honom. "Jag hoppas att din dotter inte har gjort något dumt igen!" väste hon.
Jag stod där med brickan i händerna som en idiot. Jag visste inte om jag skulle lämna den i deras rum, eller bara gå ner efter dem. Efter en stunds funderande, gick jag till räcket och tittade ner därifrån.
Min far öppnade dörren precis när klockan ringde igen.
Där stod en lång man med ögon så grå att jag inte trodde att människor kunde ha en sådan ögonfärg. De såg nästan vita ut.
Han stod med två kvinnor, klädda som krigare. De kunde inte ha varit hans vakter eftersom han såg ut som om han kunde skydda sig själv alldeles utmärkt.
Bara en dåre skulle möta dem på vägen och bestämma sig för att attackera. De var så hotfulla att en enda örfil från någon av dem måste vara ett dödligt slag.
"Jag antar att du är George?" sa den resliga mannen.
Min far blev blek och stirrade som om han såg ett spöke. Min styvmor knuffade snabbt till honom på sidan för att få honom ur sin trans.
"J—ja, det är jag," stammade han och försökte samla sig.
"Han är George Howard, sir," kvittrade min styvmor bakom min far med ett leende så stort att till och med en katt kunde se att det var falskt.
Den resliga mannen vände sin uppmärksamhet mot henne och jag såg hur hon kröp ihop bakom min far.
"Jag bad inte om din åsikt kvinna. Håll tyst eller förlora tungan!" morrade han.
Det var inte ett djupt morrande men jag kände det djupt inom mig. Vid det här laget insåg jag att jag hade gjort rätt beslut att stanna här uppe.
"Nu, George, jag har ett förslag för din dotter. Kungen vill ha henne. Hur mycket behöver du?"
Först lät min hjärna det passera som om jag inte var den mannen just nämnde. Sedan slog det mig.
Han nämnde mig.
Mina ögon vidgades och jag kände hur mina lungor frös. Mina händer började darra och jag visste att om jag inte satte ner brickan med kaffe, skulle den gå sönder.
Långsamt sänkte jag den till golvet och satte mig där och tittade på dem.
Deras kung ville ha mig? Varför? Hade jag gjort något fel?
Min far kunde väl avvisa detta, eller hur? Jag vet att vi inte hade den bästa relationen men han skulle väl inte acceptera detta, eller hur?
Jag hjälpte dem med alla sysslor i huset. Min styvmor gjorde ingenting. Jag var användbar för dem. Om de säljer mig till denna kung, vem skulle göra alla de saker jag gjorde?
Min far viskade något till min styvmor och hon skakade på huvudet vilket gav mig lättnad i hjärtat. De skulle avvisa detta.
Till min fasa hörde jag min far, den som påstås ha fött mig, ge mannen sitt pris.
"20 säckar med silvermynt och 10 säckar med guld..." sa han. All rädsla han hade haft för den resliga mannen för en minut sedan var borta och allt som fanns kvar var girighet och arrogans.
Nej! Det här kunde inte hända.
Jag kände hur blodet helt och hållet försvann ur min kropp och började flämta efter luft. Det här hände inte.
"Okej, jag ger dig 30 säckar med silver och 20 säckar med guldmynt, avtal?" Hans djupa röst dånade igen.
Min styvmors ansikte var euforiskt av upphetsning. Hon nästan pep bakom min far tills den resliga mannen blängde på henne.
De hade inte ens frågat efter hans namn. Allt han nämnde var kungen, tänk om han ljög? Vad skulle de göra med mig? Borde inte mina föräldrar ta reda på något av detta?
Den resliga mannen gav tysta order till vakten på sin högra sida och hon nickade bryskt innan hon försvann från min dörr.
Mina föräldrar hade inte ens erbjudit dem sittplatser! Hur förväntade de sig att de skulle behandla mig när jag kom till deras plats?
Mitt hjärta rusade och jag började sakta förlora förståndet. Allt som hände kunde inte vara verkligt, det måste vara ett skämt.
"Var är flickan?" hörde jag och mitt hjärta frös till. Mannen frågade efter mig!
Nej! Jag skulle inte låta dem ta mig.
Jag tittade ner på dem och märkte att vakten hade återvänt med tre andra vakter som bar säckarna med mynt.
"Jag hämtar henne!" kvittrade min styvmor när hon började gå uppför trappan.
Paniken grep tag i mig när jag såg henne börja klättra upp. Jag kunde inte sitta där på golvet och se dem sälja mig till en främling. Nej.
Jag kröp bort från platsen jag hade ockuperat och tog mig till mitt rum så snabbt jag kunde. När jag kom dit, låste jag dörren och började gå fram och tillbaka. Jag var tvungen att fly.
Jag kunde inte vänta här på att de skulle ta mig.
Jag tittade ut genom fönstret och märkte de fem SUV:erna som stod uppradade på gatan. Det stod en muskulös vakt framför varje fordon. Även om jag lyckades ta mig ut, skulle de männen fånga mig oavsett hur långt jag sprang.
"Avalyn!" ropade min styvmor och bankade på min dörr. "Jag vet att du är där inne, din dumma unge! Öppna!" skrek hon auktoritativt.
Tårar fyllde mina ögon och jag blev handlingsförlamad. Jag kunde inte röra mig. Fram till detta ögonblick hade jag aldrig hatat min styvmor, trots allt hon gjort. Jag respekterade och såg henne som en riktig mor.
Men mitt hjärta krossades. Hon var ingen mor för mig.
Min riktiga mor skulle aldrig sälja mig så här. Mitt hjärta slets itu när jag sökte rummet med mina ögon. Det fanns ingen utväg, ju längre jag stannade här desto fler problem skapade jag för mig själv.
Jag tog ett djupt andetag, torkade mina tårar och öppnade dörren.
Hennes ögon hade förvandlats till smala springor när hon såg på mig.
"Vilket dumt spel trodde du att du spelade?" väste hon och grep tag i min hand.
"För första gången har din blotta existens fört något gott till oss så här tidigt på morgonen och du vill förstöra det? Jag skulle hellre grilla dig levande själv!"
Jag kunde inte längre. Jag trodde att jag skulle kunna hålla mig avtrubbad tills allt var över men jag kunde inte. Jag slutade gå och en ström av tårar forsade ner för mitt ansikte igen.
"Mor, snälla... Gör inte detta... Jag gör vad du vill. Men snälla ge mig inte till de där människorna..." Min röst brast och mina tårar kvävde min hals.
Jag kunde inte andas ordentligt eftersom även min näsa blev täppt.
"Åh håll tyst!" väste hon och drog mig mot trappan. "Jag kastar ner dig om jag måste! Kom igen, rör på dig!"
Det fanns verkligen ingen återvändo för mig. Det var det. Jag var dömd för alltid.
Jag svalde mina tårar och följde efter henne som en lydig liten hund. Hon knuffade mig till min far som borstade bort osynligt damm från trasan till klänning jag bar och höll min käke så att jag kunde möta honom.
"Försök inte något dumt, för i samma ögonblick som du lämnar här tar vi alla dessa pengar och vi åker någonstans mycket bättre. Förstår du?"
En annan ström av tårar rann ner för mitt ansikte när jag stirrade på honom. Det var ingen idé att vädja till honom eftersom han inte skulle säga nej till alla dessa pengar efter att just ha sett dem.
"Bekräfta din betalning och ge mig flickan!" morrade den resliga mannen igen.