Bli av med henne
Kapitel 4: Avalyns perspektiv
"Avalyn, har du kollat till tårtan?" ropade min styvmor från vardagsrummet.
Jag tittade mellan mina händer och maten som fortfarande lagades. Det fanns ingen chans att jag skulle hinna bli klar med allt detta och ändå ha tid att åka till stan och hämta tårtan från bageriet innan de stängde.
"Avalyn... jag väntar fortfarande på ett svar! Eller behöver jag komma in där!?" väste hon och jag knep ihop ögonen, stönade tyst.
Jag sänkte gasen och drog av förklädet från bröstet innan jag torkade händerna på min slitna blå klänning. Sedan gick jag för att möta henne i vardagsrummet.
"Jag går och hämtar den nu..." sa jag och gjorde mig redo att gå, men hon stoppade mig med ett högt skrik.
"Du har inte hämtat tårtan! Är du galen? Har du tappat förståndet!?" Hon reste sig från soffan hon hade suttit i och närmade sig mig med eld i ögonen.
Jag kröp ihop men hon stannade och vinkade åt mig att komma närmare.
Tårar brände i ögonen när mina ben började skaka. "Mamma, jag är ledsen, jag var så upptagen i köket... jag trodde att du skulle hämta den själv..." stammade jag.
Hennes ansikte ljusnade upp och nästa sak jag hörde var det gutturala ljudet som kom från henne när hon brast ut i ett bittert skratt.
"Du trodde att jag skulle hämta den?! Din otacksamma lilla hora!"
"Jag är ledsen mamma, det ska inte hända igen—" började jag säga men kände en svidande örfil över ansiktet och det tog några sekunder innan smärtan registrerades.
Jag höll min kind och tog ett försiktigt steg bort från henne.
"Nu, innan jag skriker så högt jag kan. Jag vill att du går ut och ser till att du hämtar den där tårtan innan du visar dig igen!" skrek hon och kastade fjärrkontrollen mot mig.
Jag duckade och sprang ut. Jag torkade tårarna från ansiktet och försökte dra på ett falskt leende när jag gick mot bageriet som inte låg så långt från mitt hus.
Hon kunde ha hämtat den själv men min styvmor skulle hellre dö än att göra något som också skulle gynna mig.
När jag gick hörde jag viskningar och mumlanden när de pekade på min trasiga klänning men jag brydde mig inte om det. Jag var ganska van vid det nu. Hela staden hatade mig. Alla ansåg att jag var ett dåligt omen.
De sa att jag dödade min mamma och lade en förbannelse på min pappa.
När jag var yngre brukade jag gråta över min olycka men när jag blev äldre lärde jag mig att svälja min smärta och hålla den inom mig.
I världen vi levde i kämpade alla med någon form av smärta. Vi styrdes av nattens varelser —varulvar. De bestämde och fördelade allt till oss.
Vi levde i fred för tillfället eftersom vår nuvarande hövding regelbundet skickade gåvor av människor till varulvskungen —en man som alla ansåg vara ett monster.
Han var en skoningslös härskare och accepterade aldrig ett nej som svar. När han begärde något hade vår hövding inget annat val än att lyda.
Folket levde i rädsla och smärta, men de fann nöje i att håna mig. Det kändes som om jag var deras underhållning i en tid då de bara kände smärta.
Jag var den enda personen de kunde trakassera utan rädsla för att bli straffade.
"Se vem som kom ut för att lägga en förbannelse på gatorna!" sa någon och jag hörde dem skratta.
Men jag vände mig inte ens om för att titta på dem. Det var meningslöst.
Jag skyndade mig till bageriet och steg in. Jag gick till disken och gav mannen en liten bugning.
"Hej, jag är här för att hämta tårtan som min mamma beställde," sa jag blygt.
Mannen höjde blicken för att betrakta mig. Hans ögon rörde sig från mina tår och långsamt upp till hårslingan som flög i mitt ansikte.
"Gå ut, du är för smutsig för att vara här inne. Har ingen lärt dig hur man tar en dusch?!" morrade han med en tunn röst.
Mitt hjärta snörpte ihop sig men jag lät inte smärtan nå mig. Jag svalde den och steg långsamt tillbaka till dörren.
"Bra. Nu, du säger att din mamma skickade dig. Kom din hora till mamma tillbaka till livet och beställde en tårta?"
Jag höjde huvudet och betraktade den magra mannen under mina ögonfransar. Hans fru hade blivit bortförd av hövdingen. Han var deprimerad och ledsen. Så jag hatade honom inte för de grymma orden han sa till mig.
Jag förstod honom.
"Jag är ledsen, min styvmor. Catherine Howard," sa jag.
"Åh, Catherine..." drog han namnet över tungan medan han letade i skåpen som om min styvmors namn var fyrbåken han behövde för att hitta tårtan snabbare. "Aahh!" utbrast han.
Han rätade på sig med tårtan i handen och gick fram till mig. Han sträckte den mot mig och jag tog snabbt emot den, rädd att han skulle tappa den.
"Tack," sa jag med en bugning innan jag vände mig om för att gå.
Jag hörde honom mumla något bakom mig men jag kunde inte höra vad. Nu när jag hade hämtat tårtan var mitt enda fokus att komma hem innan min pappa.
Dessutom började det bli mörkt och det var den värsta tiden att vara ute i min stad. Varulvarna hade gett oss en tidsram och alla som blev påkomna ute när det var mörkt skulle straffas.
När jag nådde sista svängen mot mitt hus kände jag ögon på mig. Det var inte mörkt än men solen var låg över horisonten. Kalla kårar gick längs min ryggrad och jag gjorde misstaget att vända mig om bara för att fånga röda ögon mellan träden.
Mitt hjärta hoppade till och jag ökade genast takten. Jag började springa, rädd att den som var i träden skulle komma efter mig.
Jag sprang så fort att jag inte längre brydde mig om tårtans skick. Mitt liv var viktigare än en simpel tårta.
Jag kom till huset och stormade in genom dörrarna med sådan kraft att ljudet fick min styvmor att skrika till.
"Avalyn!" dundrade min pappa och jag stannade i mina spår.
Hans ögon gnistrade av ilska och jag undrade vad som hade gjort honom så upprörd —förutom sättet jag hade kommit in i huset på.
"Var kommer du ifrån?" morrade han.
Mina händer började darra eftersom jag visste exakt vad han skulle göra med mig när han var på det här humöret.
"Jag— jag gick för att hämta din födelsedagstårta... Från —bageriet..." stammade jag.
Min styvmor fnös och gick fram till där jag stod. Hon tog tårtan ur mina händer och gick tillbaka till soffan.
"George, jag har sagt till dig, den här dottern till dig är helt värdelös. Se hur hon ljuger så lätt!" väste hon och mitt hjärta hoppade till igen.
Jag tittade mellan henne och min pappa och försökte förstå vad som pågick.
"Avalyn, tvinga mig inte att fråga dig en gång till..." varnade min pappa och jag kände hur skräcken grep tag i mitt bröst.
Mina ögon fylldes med tårar när jag kämpade för att förstå vad han egentligen frågade mig. Jag hade ju sagt var jag kom ifrån, varför skulle han tro att jag inte hade svarat än?
"Pappa, jag ljuger inte. Jag gick till bageri—" meningen hann inte lämna mina läppar helt innan ett tungt slag träffade mitt ansikte och spräckte min mungipa.
Jag föll till golvet och höll mitt ansikte i händerna medan tårarna flödade fritt nerför mina kinder.
"Du vill bränna ner mitt hus! Du lämnar din mor sovande och går ut för att leka med män?!" dundrade han.
"Vad?" flämtade jag trots min smärta. "Mamma skickade mig pappa, jag ljuger inte..." grät jag men han fortsatte att slå mig med ännu fler slag.
"Åh, George, snälla döda inte flickan. Det finns hundra och en saker vi kan göra med henne. Snälla, älskling, låt henne vara..." hånade hon och då förstod jag allt.
Hon hade satt dit mig.
Hon hatade mig utan anledning trots den kärlek jag visade henne. Hon letade alltid efter sätt att få min pappa att slå mig eller svälta mig.
Min pappa fortsatte att slå mig och jag försökte mitt bästa för att skydda mitt ansikte som var den enda delen av min kropp som hade få blåmärken. Resten var i ett fruktansvärt tillstånd.
"Varulvarna kommer till marknaden om några dagar, du kan tjäna bra pengar på henne... Du behöver inte döda henne..." drog hon och drog honom bort.
Min pappa gav mig en sista spark innan han gick med henne. Jag låg kvar på golvet hopkrupen och väntade på att de skulle gå. Under mina arton år i livet hade jag lärt mig att det värsta sättet att göra min pappa och hans fru arga var att resa sig upp direkt efter att de hade slagit mig.
"Hon kan inte giftas bort eftersom hon uppenbarligen inte är oskuld. Det enda vi kan göra är att utnyttja hennes andra mer användbara delar," sa min styvmor när de nådde trappan som ledde till sovrummen.
Jag väntade tills jag inte längre kunde höra deras röster. När jag var säker på att de var borta, vecklade jag upp mina armar runt mig själv och satte mig upp för att bedöma mina skador, då märkte jag att ytterdörren hade varit öppen hela tiden. Jag hade aldrig stängt den när jag kom in.
Det var helt mörkt ute och den kalla luften som sipprade in var inte det enda som fick mig att rysa.
Jag fick samma fruktansvärda känsla som jag hade haft på vägen. Någon tittade på mig. Jag kunde ha svurit på att jag såg de där brinnande röda ögonen igen men när jag blinkade var de borta.
Jag reste mig snabbt upp och smällde igen dörren på en gång.