Lektion 2- Gråt är tillåtet, men att skrika utan anledning är det inte.
Jag vaknar på ett hårt trägolv omgiven av främlingar. Mitt bröst bränner fortfarande och jag känner mig lite yr. Min handled värker och rummet känns alldeles för ljust. Jag kämpar fortfarande med att andas. Fan, var är min inhalator? Jag tvingar mig själv att sätta mig upp och famlar runt efter min väska. Var är den? Jag får panik när jag inte kan hitta den, vilket bara gör min andning värre. Jag tittar vilt omkring mig tills jag får syn på min väska. Den ligger på en bänk och innehållet är utspritt. Har någon gått igenom mina saker? Strunt samma. Jag behöver min inhalator. Jag försöker resa mig men lyckas inte riktigt. Jag får ögonkontakt med en rödhårig kvinna som står nära mina saker.
"In- Inhal- Jag kan inte-" Jag försöker få fram orden. Hon stirrar förvirrat på mig och lutar huvudet medan hon försöker förstå vad jag säger. En djup röst bakom mig får mig att hoppa till.
"Det finns en inhalator bland hennes saker." Rösten påpekar. Kvinnans ögon vidgas av förståelse.
"Åh, herregud. Förlåt. Jag hämtar den åt dig." Hon piper fram orden som om hon är rädd. Hon tar inhalatorn och även den lilla spacern jag har med den och räcker dem båda till mig med ett nervöst, men vänligt leende.
Det tar mig några försök att ta medicinen, och ytterligare några minuter efter det innan jag får någorlunda kontroll över min andning. Ingen försöker säga något till mig, de bara väntar på att jag ska samla mig. Mitt bröst värker fortfarande, men jag borde åtminstone kunna prata igen.
"Tack." säger jag till kvinnan, lättad. Hon nickar enkelt.
Jag tar chansen att undersöka min omgivning. Jag är i ett litet kök. Det är tillräckligt städat, även om jag från min position på golvet kan se lite smuts under den lilla matlagningsytan. Kvinnan med rött hår tittar nyfiket på mig, till höger om henne står en ganska rund man i ett vitt förkläde, han ser ännu rundare ut eftersom han är väldigt kort, förmodligen till och med kortare än jag och jag är ganska genomsnittlig längd för en kvinna. Är han kocken här kanske?
Är detta en restaurang? Nej, köket är alldeles för litet. Jag kan också känna lukten av alkohol, så kanske en bar? Ljudet av musik och röster kommer från någonstans på andra sidan av denna vägg. En bar verkar troligt. Jag minns att det fanns någon bakom mig, ägaren av den djupa rösten.
Jag vrider mig runt för att se vem det kom ifrån.
Wow, knäböjande på golvet några meter ifrån mig är den mest skrämmande mannen jag någonsin sett. Även knäböjande kan jag se att han är lång, och inte bara lång utan också väldigt muskulös. Han har ett snyggt ansikte men på något sätt gör det honom bara mer skrämmande. Hans uttryck är hotfullt, blänger han på mig?
Eller har han bara ett allvarligt fall av resting bitch face? Hans ögon är mörka och det är även hans hår. Han har solbränd hud och han tittar på mig lika noggrant som jag tittar på honom. Han ser ut som typen som skulle kunna knäcka en person i två delar och sedan gå därifrån utan en bekymmer i världen, men trots allt det, tror jag inte att jag kan vara rädd för honom.
Kanske för att han sa åt kvinnan att ge mig min inhalator, kanske för att han knäböjer på golvet med mig istället för att stå över mig som de andra två, eller kanske är det bara för att jag har nått min gräns och inte har det i mig att vara rädd längre. Ärligt talat känner jag mig lite avtrubbad.
Han tittar fortfarande på mig. Jag undrar vad det är han ser? En tjugosjuårig kvinna som inte kan resa sig från golvet. Min mörka hästsvans är rufsig och faller runt mitt ansikte, min handled blöder och jag kan se smutsfläckar på min rosa tröja. Dessutom tror jag att jag saknar en sko. Jag stirrar förmodligen på honom med stora ögon. Det är ljust här inne så han kan förmodligen se att de är grönaktiga snarare än bruna som de ser ut i mörkret.
Mina ögon är nog det enda jag fått från min pappa, jag har alltid trott att jag liknar min mamma mer. Hon var japansk och flyttade hit som tonåring. Med mitt hår, hudton och längd tar jag definitivt efter henne. Åtminstone tror jag det. Hon gick bort när jag var liten men min bror visade mig några gamla foton och jag svär att jag ser precis ut som hon. Hur som helst, jag ser förmodligen ut som ett vrak. En utsliten, trasig människa. Usch.
Jag sliter blicken från den skrämmande mannen som knäböjer på golvet och tittar tillbaka på de andra två. De tittar båda mellan honom och mig som om de väntar på något. Jag har ingen aning om vad. Ska jag säga något? Tja… Det kan jag nog klara av.
"Var är jag?" frågar jag, riktad till ingen särskild. Den rödhåriga och kocken utbyter blickar och tittar sedan tillbaka på den skrämmande mannen. Okej, han är tydligen den som bestämmer här, vilket inte direkt förvånar mig. Jag vänder mig mot honom ordentligt, korsar benen och försöker sitta med lite värdighet. Jag antar att det skulle vara mer värdigt att resa sig från golvet men jag är inte helt säker på att jag klarar det än. Jag viker händerna i knät, mest för att hålla mig från att fippla. Den skrämmande mannen svarar inte på min fråga, istället vänder han sig till de andra.
"Hämta första hjälpen-lådan. Hennes handled behöver ses över." beordrar han. Kocken skyndar iväg. Ingen behöver säga det två gånger till honom. Den skrämmande mannen fortsätter att titta på mig, och han har fortfarande inte svarat på min fråga. Han ställer dock en egen fråga.
"Vad heter du?" Hans röst är tyst men krävande. Inte den typen av person man ifrågasätter eller argumenterar med. Eller snarare inte den typen av person som de flesta argumenterar med. Ändå verkar han ta hand om mig så jag svarar honom, även om han inte faktiskt har berättat var jag är än.
"Jag heter Carina. Carina Akari. Och du? Vad heter du?" frågar jag artigt, det skadar väl inte att vara artig, eller hur? Han blinkar mot mig och det är det enda tecknet på att det jag sagt ger honom någon paus. Han svarar långsamt.
"Du kan kalla mig Torin." svarar han.
"Okej Torin. Trevligt att träffas… tror jag." Jag belönar honom med ett svagt leende. Kocken återvänder med en stor första hjälpen-låda. Som nästan komiskt stor. Vilka slags incidenter förbereder de sig för med den? Han placerar den på golvet bredvid mig och tittar sedan tillbaka på den rödhåriga. Hon tar ett halvt steg framåt.
"Ska jag?" Hon gestikulerar mot min skadade handled som har flera stora repor som fortfarande blöder.
"Nej Laura. Jag tar hand om det." svarar Torin. Ah, Laura, åtminstone börjar jag få några namn att koppla till dessa ansikten. Utan ett ord öppnar han första hjälpen-lådan och börjar desinficera såren på min handled. Hans händer är varsamma trots desinfektionsmedlets sveda.
"Vad hände? Var är jag?" försöker jag igen.
"Vad minns du?" frågar Torin. Jag försöker tänka tillbaka, mitt huvud värker fortfarande.
"Jag gick hem från jobbet. Någon följde efter mig. Jag sprang och gick vilse. Jag hamnade i en gränd och mannen han var… Det var något som inte stämde med honom. Jag bankade på dörren och skrek på hjälp och… uh…" Flimrande minnesbilder kommer tillbaka till mig. Jag föll till marken. Det var ett starkt ljus när dörren öppnades. Någon kom rusande ut, någon… Nej, det var Torin. Varg-mannen-varelsen försökte få tag i mig men Torin ställde sig mellan oss. Varelsen attackerade och… och… Jag vet inte exakt vad som hände. Ena sekunden hoppade varelsen mot Torin och sedan kastades han över gränden och Torin var… annorlunda. Större, han… Han hade horn… Och hans ögon var svarta, inte bara irisen utan hela ögat. Han var… Jag vet inte vad han var. Men han är definitivt inte mänsklig.
"Carina? Vad mer minns du?" Han pressar på. Alla ögon i rummet är på mig medan de väntar på att höra vad jag har att säga. Jag vänder mig tillbaka till Torin.
"Du kämpade mot honom. Jag såg… Jag vet inte exakt vad jag såg. Förutom… Är monster verkliga?"