Kapitel sex
DRAVEN
En hand greppar tag i min arm och jag slits ut ur lastbilen. "Hej då!" Domonic snäser åt Bart innan han smäller igen dörren. Bart backar ut från uppfarten som om hans liv hängde på det och jag blänger upp på Domonic.
Jag skakar av hans hand från min arm och frågar, "Vad fan är ditt problem?"
Han kokar av ilska. Stirrar på mig som om jag vore någon sorts förrädisk slampa. Man skulle kunna tro att jag just mördat hans valp eller något.
"Du kysste honom," säger han med en kall, känslolös röst.
Jag fnös. På riktigt? "Ja, det gjorde jag. Och? Han är min vän och om det inte vore för honom skulle jag vara på något skabbigt motell och vänta på att dö."
Bart är den enda jag borde kyssa!
Domonic hånler, hans grå ögon mörknar av förakt. "Han är din vän? Du känner honom inte ens."
"Erbjöd du mig det här stället bara för att du skulle kunna få mig ensam och sprida ditt hat mot mig?" Jag blänger, skakar på huvudet åt hans fräckhet. "Jag känner inte dig heller, men här är vi." Det är iskallt och jag står här och skakar medan den här idioten hånler ner på mig. "Ska vi gå in, eller vad?" utmanar jag.
Hans ögon gnistrar, går från is till eld på ett ögonblick. "Vi?" Han flinar suggestivt, tar ett steg närmare mig på verandan och låter blicken glida ner över min kropp.
Mina kinder hettar. Huden blir brännhet av hans blick. Jag tar ett steg tillbaka. "Jag antar att du ska visa mig stället."
Han suckar, hans svala grå blick sveper över mitt hår en sekund innan han drar fram en nyckel ur fickan. "Här. Allt fungerar och det är av högsta kvalitet. Frukost är klockan nio prick. Kom inte för sent."
Sedan vänder han sig om och går mot sin bakdörr, där Margo väntar på honom, klädd i inget annat än en lång sidenmorgonrock.
Äckligt.
Vreden gnager på mina nerver. Jag svär åt mig själv för att jag lät honom flirta som han gjorde för en stund sedan. "Jag tänker inte äta frukost med dig och din flickvän," säger jag och vänder mig om för att låsa upp dörren.
Nyckeln glider in smidigt och när dörren öppnas och jag kliver in, fylls hallen av ett mjukt ljus.
Fint.
När jag vänder mig om för att stänga dörren skriker jag. Domonic står i dörröppningen bakom mig. Jag hörde honom inte ens komma upp.
Han flinar, stänger dörren bakom sig och går långsamt mot mig. "Hon är inte min flickvän och jag var precis på väg att köra hem henne," informerar han mig med en låg, förförisk röst. En som får mitt andetag att komma lite snabbare än förut.
"Åh," väser jag, går bakåt, längre och längre tills jag stöter mot den mjuka lädersoffan med baksidan av mina jeansklädda ben. "Jag bryr mig inte," ljuger jag.
Han fortsätter gå mot mig, käken spänd av irritation innan han stannar, lämnar ungefär femton centimeter mellan oss. Hans ansikte blir allvarligt. Han tittar runt med händerna i fickorna och säger, "Jag vet att det är många fönster, men om du trycker på knappen på väggen, stängs persiennerna."
Jag nickar, släpper min ryggsäck på soffan. "Bra att veta. Du kan gå nu," andas jag ut.
Han harklar sig, ögonen flackar långsamt runt, men han rör sig inte för att gå. "Du har inget för Bartlett, eller hur?"
Jag var på väg att säga något elakt och suggestivt, men blicken i hans ögon stoppar mig. Han verkar osäker på sig själv, till och med lite nervös. Det var nästan gulligt. Fan. Det var mer än gulligt.
"Nej, jag har inget för Bart," svarar jag mjukt, mina axlar slappnar av mot värmen som strålar från hans kropp.
Han flyttar fötterna och tar ytterligare ett steg mot mig. Ett halvt leende bildar en grop i ena kinden, han tittar ner på mig. Det varma gula ljuset i rummet gör hans ögon lite mer gyllene än grå. "Okej då," suckar han, går bakåt mot ytterdörren. "Kom ihåg, klockan nio prick. Om jag måste komma och hämta dig, kommer jag vara naken."
Jag svarar inte alls.
I så fall kanske jag medvetet kommer för sent.
Hotar inte mig, kompis.
När han når dörren snurrar han runt och går ut utan att titta tillbaka. Jag slösar ingen tid med att låsa efter honom innan jag trycker på knappen för att stänga alla persienner också.
Sedan vänder jag mig om och går mot köket, bestämmer mig för att se vad som finns i kylskåpet. Till min förvåning är det faktiskt fullt och på en hylla står en tallrik täckt med plastfolie. En liten lapp är fasttejpad på framsidan och får mig att le som en idiot.
Lappen lyder:
Du missade middagen.
Leende från öra till öra som en fåne, tittar jag längtansfullt mot ytterdörren. Sedan, med en bitande känsla i läppen, tar jag ut tallriken och stoppar den i mikrovågsugnen.
Kanske... han är inte så illa trots allt.
Kanske... livet här kommer faktiskt att fungera.
DOMONIC
Jag har tittat på henne sova i en timme redan och kan fortfarande inte tvinga mig själv att gå ut genom dörren. Som jag misstänkte, stängde hon alla fönster i lägenheten. Så istället för att titta på henne från mitt sovrum som jag ville, var jag tvungen att smyga in som en kryp.
Nu kan jag inte slita blicken från henne.
Bartlett hade rätt. Hon är täckt av blåmärken. Hennes armar, hennes axlar, hennes hals. Och inte den typen av blåmärken från vanlig misshandel. Nej. Dessa är kraftiga blåmärken. Den typen som kommer från att bli gripen - eller - hållen ner mot sin vilja.
Jag borde inte ha smugit in här, men jag ville se dem själv. Jag behövde se dem.
Jag gillar det inte - sättet jag känner är farligt. Jag skyller inte helt på Bartlett för att han gick emot mina order att bli av med henne, men bara på grund av hennes omständigheter. Och på samma sätt var jag tvungen att se till att jag var den som ansvarade för hennes säkerhet.
Om det ansvaret tillhör någon, tillhör det mig.
Jag erkänner att den längtan som dunkade med smärta hela dagen bara hade blivit värre innan jag kom tillbaka till baren ikväll. Jag var beredd att hantera det, åtminstone, jag hade hoppats på det. Så när jag såg att hon faktiskt fortfarande var där och inte hade lämnat - blev jag förbannad. Men... jag var också lättad. För trycket i mitt bröst verkade förvandlas till mer av en stickande njutning än en smärtsam värk från det ögonblick jag fick syn på henne bakom baren.
Med en mjuk suck vänder hon sig i sömnen, sträcker ut ett ben utanför täcket. Min kropp börjar dunka av ilska vid synen av vad som vanställer hennes vackra hud och var det gör det.
Någon skadade henne illa och jag måste ut härifrån annars kommer jag att tappa det.
Så smidigt som jag kan, täcker jag henne och innan jag kan stoppa mig själv, stryker jag med fingrarna över hennes mjuka läppar.
"Jag vill inte ha dig här," viskar jag. "Men jag kan inte låta dig gå heller. Åtminstone inte än."
Först måste jag eliminera hotet mot hennes överlevnad. Sedan kommer jag att låta henne gå. Jag måste.
Som en skugga i natten smälter jag tillbaka in i mörkret, tar en sista titt på hennes perfekta ansikte. Sedan lämnar jag lägenheten och går tillbaka till mitt hus, vetande att jag inte kommer att kunna sova resten av natten.
Hon är för nära, men samtidigt inte tillräckligt nära.
Hur dog hennes mamma?
Jag måste ta reda på allt jag kan om henne. Jag vill veta var hon kommer ifrån. Jag måste veta vem hennes styvfar är, vad han gjorde mot henne och varför.
Jag skickar ett sms till Rainier och säger åt honom att möta mig på klubben vid middagstid imorgon. Jag kommer att låta honom börja arbeta med att ta reda på exakt vem Miss Draven Piccoli är. Jag måste ha allt detta hanterat innan nästa fullmåne.
När jag tittar på klockan på spiselkransen ser jag att den redan är fem på morgonen. Jag blänger på min säng och kroppen som ligger där. Margo är ingenting jämfört med den sexiga svartahåriga skönheten som störande nog har klivit in i mitt liv.
Att tänka, bara igår låg jag med Margo precis här i detta rum.
Nu är bara minnet av det tillräckligt för att få mina inälvor att vrida sig.
Jag kommer inte att ligga med henne. Jag kan inte.
Stirrandes ner på min telefon bokar jag den tidigaste skjutsen jag kan hitta för att skicka hem Margo. Sedan med en axelryckning trycker jag på knappen för att öppna persiennerna i alla fönster i mitt rum. Jag skulle kunna försöka intala mig själv att jag gjorde det för att hålla koll på lägenheten från mitt rum, men det skulle vara en lögn.
Jag gjorde det för att jag inte ville att Draven skulle titta hit och undra om jag kanske låg med Margo.
Jag vill att flickan som jag vägrar att behålla ska veta att det inte finns någon annan än henne.
Gud, jag är dum.
Jag antar att jag borde börja göra frukost.